Horacio Castellanos Moya: Paranoia är ett sätt att överleva

Horacio Castellanos Moya signerar böcker efter seminariet.
Bild: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

Horacio Castellanos Moya är en av de mest uppmärksammade författarna i Latinamerika idag. I sitt första Sverigebesök med anledning av bokmässan i Göteborg berättar han om våldets och rädslans komiska uttryck och om paranoida centralamerikaner.

På en scen som är dekorerad som ett vardagsrum sitter Horacio Castellanos Moya tillbakalutad i en läderfåtölj. Mitt emot sitter författaren, kritikern och dagens moderator Gabriella Håkansson. Samtalet tar utgångspunkt i ”Sanslöshet”, den första av hans böcker som översätts till svenska.

Gabriella Håkansson inleder med en kort presentation av författaren: Horacio Castellanos Moya föddes i Honduras 1957 men kom med sina föräldrar redan som barn till El Salvador där han är uppvuxen. Horacio Castellanos Moya växte upp under det 12 år långa inbördeskriget och som tvingade över en miljon människor i exil. Gabriella Håkansson berättar i sin presentation att hans första barndomsminne var en bomb som exploderade på hans farfars veranda som en ”extremist” hade kastat. Åhörarna får också veta att han jobbat som reporter i exil under inbördeskriget i El Salvador men att han tappade tilltro till den vänstergerilla som krigade mot det konservativa styret. Horacio Castellanos Moya bor för närvarande i Japans huvudstad Tokyo som fristadsförfattare.

Det är en förväntasfull samling som har samlats i seminarierummet där samtalet äger rum. Många är nyfikna på vad Horacio Castellanos Moya har att säga om sitt författarskap och de teman som hans böcker tar upp. Det blir ett informativt och roligt samtal. Gabreilla Håkansson – som skickligt dyrkar upp dörren till Horacio Castellanos Moyas författarskap – axlar sin roll som moderator ledigt och med en nyfikenhet som engagerar. Och Horacio Castellanos Moya trivs.

Horacio Castellanos Moya.
Bild: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

• Det är underförstått att boken utspelar sig i Guatemala och att den handlar om en namnlös författare och journalist som fått i uppdrag av en vän att korrekturläsa en 1 100 sidor lång rapport som dokumenterar de folkmord som landets armé begått mot den indianska ursprungsbefolkningen under det 30 år långa inbördeskriget i Guatemala. Rapporten ska sedan inlämnas till en sanningskommission, berättar Gabriella Håkansson.

”Jag är inte riktigt normal i huvudet”. Så börjar Horacio Castellanos Moyas roman ”Sanslöshet” och denna mening blir också startskottet för samtalet. Meningen kommer från rapporten han läser och som uttalats av en indian som sett sin familj brutalt slaktas. Meningen fungerar också som en sinnebild för vad som gradvis händer med huvudpersonen i hans möte med de grafiska våldscener som beskrivs i rapporten han redigerar. Den namnlöse redigeraren drabbas av tvångsmässiga beteenden, stark sexualdrift och paranoia och upplever att han är övervakad.

När väl Horacio Castellanos Moya får ordet vinner han omedelbart publikens sympati med sin smärtfria engelska kryddad med en latinamerikansk accent. Han får publiken att skratta hjärtligt och mycket. Liksom Gabriella Håkansson. Vid ett tillfälle får han frågan om han förvånades över de positiva recensionerna han på senare tid fått i Latinamerika för sitt författarskap, där en del hävdar att han numera hör till de mest betydande författarna.

• Det är mina kompisar som skriver dessa, recensioner, glöm inte att jag jobbat som journalist och har vänner, säger han och skrattar.

Gabriella Håkansson i samtal med Horacio Castellanos Moya.
Bild: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

Horacio Castellanos Moya poängterar att hans författarskap inte är politiskt.

• Jag skriver inte politiska romaner, däremot utspelar de sig i ett politiskt landskap. Och huvudkaraktären i min bok speglar detta landskaps verklighet och konsekvenser på individnivå. Mina karaktärer slåss inte för makt, de är offer för konsekvenserna av den.

Humor spelar en viktig roll i samtalet. För trots all paranoia och allt våld som hela tiden finns i bakgrunden i hans roman finns där även en stor portion humor.

• Humor är ett sätt att överleva för många som lever i samhällen där döden är en sådan påtaglig del av det vardagliga livet. Men vad gäller min roman så hade jag inte för avsikt att göra romanen humoristisk. Men låt mig säga något om paranoia. Paranoia är ett sätt att vara realistisk, det är ett sätt att överleva i centralamerikanska samhällen. Man kan säga att paranoia i sådana samhällen är en naturlig del av ens person och av samhället i övrigt.

Men humoristisk är romanen. Och detta mycket tack vare den labila huvudpersonen och det högt uppskruvade tempot boken berättas på. Ibland är meningarna över en sida långa. Men den som med detta drar slutsatsen att han därmed trampar i Gabriel García Márquez och dennes imitatörers spår tar grovt miste. Språket är klart, vasst och transparent och har ingenting att göra med den genre som ibland kallas för magisk realism. Stilen är snarare manisk och kanske skulle man här istället kunna tala om en slags manisk realism.

Vid ett tillfälle får Horacio Castellanos Moya frågan om han tror på litteraturens transformativa kraft. På detta svarar han i relation till sin bok.

• Det transformativa elementet har alltid varit den spanska litteraturens kärna. Don Quijote påverkades till exempel av att läsa böcker, så huvudpersonen i min bok påverkas av att läsa rapporter om människorättskränkningar, säger Horacio Castellanos Moya medan åhörarna exploderar i en spontan skrattsalva åt den skenbart omöjliga liknelsen och åt hans svarta humor som är så karaktäristisk för den generation av centralamerikaner vars första barndomsminnen började med explosion.

Text & bild: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel

Ett samtal med Horacio Castellanos Moya

• Att tala och vara omkring döden och våldet är vardag.
  Det säger Horacio Castellanos Moya när Amnesty Press träffar honom för en intervju i hotellbaren på hotell Gothia.

Horacio Castellanos Moya slår sig ned i en fåtölj i hotellbaren på hotell Gothia i Göteborg denna lördag förmiddag. Han har precis beställt en dubbel espresso. Och han bär på en lätt baksmälla.

• En dubbel espresso är bron över till den första Bloody Maryn, säger han och skrattar.

Och med denna oskyldiga kommentar undrar jag om inte Horacio Castellanos Moya trots allt har en del gemensamt med huvudpersonen i hans bok ”Sanslöshet”. Horacio Castellanos Moya utstrålar en slags omedelbarhet och kanaliserar ut en energi som har vissa drag med huvudpersonen i hans roman som också han gärna tar sig en drink. De har också en del biografiska data gemensamt. Båda har en gång i tiden sysslat med poesi, båda har ett förflutet som journalister och båda kommer från det våldsamma Centralamerika. Men allt detta har mindre betydelse. Vad som intresserar är istället vad Horacio Castellanos Moya har att säga om sin bok och de teman den berör.

Igår under seminariet sade du att det samhälle som din huvudperson i ”Sanslöshet” verkar i avspeglar sig i hans karaktär. Hur?

• Jag tror att min huvudkaraktären i boken reflekterar själva samhället i den meningen att han ständigt är orolig, lever för dagen med en känsla av att livet flyger i väg och att han måste göra saker. Igår kom ordet paranoid upp flera gånger när vi pratade om boken men faktum är att det är ett ord vi i Centralamerika sällan använder, istället är det en naturlig del av vårt tillstånd, ett sätt att vara på – som vi har kommit att bli. Man kan säga att det är ett normalt tillstånd för oss. Så min huvudkaraktär bär på en massa rädsla, vilket betyder att han kommer från ett samhälle där rädslan har tagit över och som påverkar det mesta vi rör vid, säger Horacio Castellanos Moya.

• Min huvudkaraktär har den känslan av att han kan bli dödad när som helst, att allt närsomhelst kan gå åt helvete, han känner att han måste leva ut. Därför tar han tillfället i akt att dricka vad som helst, när som helst, att ha sex så fort han får ett tillfälle och att uppleva så mycket som möjligt, så snart han kan. Han väntar inte på framtiden och i den meningen är dessa samhällen på det här viset, man lever dag för dag. I andra samhällen kanske man skjuter på vad man vill göra på framtiden, låt säga efter pensionen, men ingen i vårt samhälle väntar sig att ens nå pensionen (skratt). Och det är av detta skäl som jag inte tror att min huvudkaraktär är en överdrift i sitt sätt att vara på, han speglar bara samhället, förklarar Horacio Castellanos Moya.

Är det ett sätt att överleva?

• Idén om överlevnad är ett begrepp som är fundamentalt för att förstå Centralamerika. Alla där är överlevare. Och om du är en överlevare betyder det att du måste försöka ta till vara på allt som ligger framför dig, och det så snabbt som möjligt varje dag. Så här är det: Första gången du ser ett mord eller ett mordoffer blir du chockad. Andra gången blir du också chockad. Tredje gången det händer kommer du att säga ”åh, titta på hans hår”. Detta är ett sätt att skapa sig en distans från dig själv och det som händer omkring dig. Ju mer du upplever rädsla eller finner dig själv i hemska situationer, finner dig själv på gränsen, ju mer nödvändigt blir det för dig med distans. Men det är viktigt att framhålla att min huvudkaraktär inte är medveten om dessa processer – han vill inte vara medveten – men detta ska inte tolkas som att jag kritiserar min huvudperson, det är inte det det handlar om.

Är din huvudkaraktär en produkt av en särskild generation?

• Hans generation hör till den revolutionära som kämpade under inbördeskriget på 1980- talet, men han själv var inte någon revolutionär. Jag tänker mig honom mer som en poet, en frustrerad poet. En person som engång i tiden skrev poesi när han var ung men som sedan länge inte längre gör det.

Du var inne på döden som en ständig följeslagare i Centralamerika samt dess påverkan och betydelse för formationen av den nationella karaktären.Vill du säga något mer om det?

• Som sagt, det har med rädslan att göra. Att tala och vara omkring döden och våldet är vardag. Har du hört om vem som har mördats? Hörde du vem som har kidnappats? Hörde du om vad de stal? Detta är vardagsprat som jag berättade igår under seminariet.

Men på något skruvat sätt finns det också ett drag av humor någonstans i allt det här?

• Humor är ett sätt att inte försöka bli galen, ett sätt att behålla sin mentala hälsa i den centralamerikanska verkligheten. Humor är ett kraftfullt verktyg mot smärta och andra hemskheter. Men det är inte en sökt humor, det är istället en humor som är en del av dig och av din kultur på samma sätt som våldet och rädslan också är det. Allt detta är sammanlänkat.

Du har ett förflutet som journalist. Vad har du för förhållande till journalistiken?

• Dåligt, mycket dåligt (skratt). Så här är det, jag har ett hat- och kärleksförhållande till journalistiken. Men jag jobbar aldrig med skönlitteratur när jag jobbar med journalistik eller tvärtom. Jag är som John Wayne – kommer du ihåg honom?, han kunde inte gå och tugga tuggummi samtidigt – gjorde han det så ramlade han, säger Horacio Castellanos Moya och brister ut i ett hjärtligt skratt.

Dina böcker har ibland upprört andras självbild och till och med en hel nations?

• De har blivit mer än upprörda, ”Låt oss döda honom!” sade de en gång, berättar Horacio Castellanos Moya som efter boken ”El Asco, Thomas Bernhard en El Salvador” som kom ut 1997 fick lämna landet efter dödshot.

Stormen har nu lagt sig. Men han åker inte tillbaka om han inte måste.

Text & bild: Jose-Miguel Ferrada Stoehrel