BALTICPRIDE2018: Lettland söker sin egen väg mot ett öppnare samhälle för hbtqi-personer

Sämst i EU. Lettland ligger längst ner i rankingen över hur hbtqi-personers rättigheter tillgodoses i Europa. Nu letar landets aktivister, som nu firar Baltic Pride i Riga, efter en egen väg mot ett öppnare samhälle. Amnesty Press är på plats.

reportage | 2018-06-09
Av: Arvid Jurjaks

Kaspars Zalitis öppnar Baltic Prides Freedom Conference. Foto: Åsa Wallin

Inte ens det officiella Pridehuset på Kanepes Kulturas centra i Riga skyltar med regnbågsflaggan. Bakom den vackert flagnande panelen på det som är ett av den lettiska huvudstadens många trähus hålls seminarier, workshops och filmprogram. I baren serveras till och med ett officiellt prideöl.

Men från gatan syns det inte någonstans att det här är knutpunkten för 2018 års Baltic Pride, bara ett 40-tal mil öster om Stockholm.

– Vi befinner oss fortfarande i en utvecklingsfas och har inte möjlighet att vara synliga på det sättet som vi önskar. När det gäller Pridehuset var det ägaren som bad oss att inte sätta upp någon flagga. Kanepes Kulturas Centre är en av de mest inkluderande platserna i landet, och vi valde att göra den kompromissen för att inte skapa problem för dem, säger Kaspars Zalitis från den arrangerande organisationen Mozaika.

Så är det när Pride arrangeras i det land som är sämst i hela EU på hbtqi-rättigheter. Förutom ambassaderna, däribland den svenska, är det bara sexshoppen Sexy Style som skyltar med regnbågsflaggan.

Kvällshäng vid Pride House under torsdagen. Foto: Åsa Wallin

Organisationen ILGA-Europe, som löpande kartlägger hur rättigheterna för hbtqi-personer efterlevs i Europa, släppte sin senaste mätning för mindre än en månad sedan. I rapporten konstateras det att allt färre länder klättrar i rankingen och att situationen på många håll har stagnerat.

Tittar man på läget i Lettland har det till och med gått bakåt jämfört med föregående år. Homosexuella och queera relationer är fortfarande stigmatiserade i samhället. Hatbrottslagar finns inte. Och i våras ratade parlamentet för andra gången ett förslag till könsneutral partnerskapslag.

Nu är det lilla landet vid Östersjöns kust, som i år firar hundra år som nation, en av de värsta platserna i Europa för människor som inte lever efter den traditionella heteronormen, enligt ILGA.

– Det är så mycket som behöver förändras i det här landet. Vi är inte bara sist i EU. Vi ligger på plats 40 av Europas totalt 49 länder. Vi behöver stora och betydande förändringar. Att införa en könsneutral partnerskapslag hade varit en början, men det behövs så mycket mer, säger Kaspar Zalitis.

Han är försiktigt optimistisk till att valet i oktober kan innebära en början till en förändringen. De senaste åren har det formats nya partier med progressiv agenda som skulle kunna plocka ett par platser i parlamentet.

– Egentligen hoppas jag mest att situationen efter valet inte blir sämre, säger Kaspar Zalitis.

Lettland samsas på ILGA-rankingens nedre hälft med flera andra postsovjetiska länder, ett faktum som lyftes på flera håll under Prideveckans många seminarier i Riga.

Lukasz Szulc, som forskar på hbtqi-historia i framför allt Polen, tror att betonandet av starkt konservativa värden i Europas för detta kommunistiska stater delvis handlar om försök att forma en egen identitet efter östblockets fall.

– Vi ville vara som väst, något som ledde till en identitetskris. Då blev moraliska frågor och en konservativ inställning till bland annat sexualitet det som fick definiera oss, sade Lukasz Szulc i ett panelsamtal på temat den 7 juni.

Samtidigt finns det en förenklad och på flera punkter felaktiv historiebeskrivning som säger att de postkommunistiska staterna i Östeuropa saknade hbtqi-rättigheter före 1989.

– Perioden av kommunism beskrivs ofta som bortkastad tid. Det är en problematisk historieskrivning som försätter oss i en position där vi nu måste försöka hinna ikapp utvecklingen i väst. Den här inställningen, att bara försöka repetera det som gjorts i väst, gör att vi för alltid kommer att vara på efterkälken. Det hindrar oss från att vara kreativa och skapa egna diskurser utifrån våra egna, särskilda förutsättningar, sade Lukasz Szulc.

Feruza Aripova, historiker och Karlis Verdins, lettisk poet, höll i seminariet "Queer after commies". Foto: Åsa Wallin

Hans analys delas av Feruza Aripova, historiker vid amerikanska Northeastern University i Boston. Även om homosexualitet var kriminaliserat i Lettland under sovjettiden fanns det ändå en levande, underjordisk gayscen i Riga.

– På 1980-talet var Riga en samlingsplats för många homosexuella i regionen. På det lilla torget utanför statsoperan träffades framför allt homosexuella män från Lettland och Litauen, men även från Ryssland, för att knulla i buskarna, sade Feruza Aripova.

Karlis Verdins, lettisk poet, poängterar dock efter panelsamtalet att det kommunistiska Baltikum på inget sätt var ett tolerant samhälle.

– Riga var knappast något Mecka för homosexuella. Inte heller idag är det en gayvänlig stad. För mig är det här andra gången jag deltar i en Prideparad. Jag har inte vågat tidigare, säger han.

Olesya Shmagun, rysk grävande journalist på Novaya Gazeta, talar om säkerhetsläget för ryska journalister och om yttrandefrihet. Foto: Åsa Wallin

Den lettiska Pridehistorien är full av berättelser om hat och motstånd. Framför allt 2006 års parad, då deltagarna attackerades av motdemonstranter utrustade med stenar och avföring, lever fortfarande kvar som ett trauma bland stadens aktivister. Men även om landet halkar efter i ILGA:s ranking, tycks attityderna i samhället ha gått i positiv riktning. Både bland arrangörer och deltagare märks en uppsluppen och förväntansfull stämning.

– Prideparader fungerar ofta som ett lackmustest för ett lands demokrati. Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Idag ser vi ett krympande utrymme för alternativa röster i samhället. Populistiska rörelser är på frammarsch och Pride är under attack även i länder med en stark tradition av hbtqi-rättigheter. Därför har Pride ett större symbolvärde idag än på länge, sade Daina Rudusa från ILGA på en konferens om yttrandefrihet som också ordnades under Rigas Pridevecka.

Att hbtqi-aktivister genom Baltic Pride samarbetar mellan de tre baltstaterna är en styrka, menar Tomas Vytautas Raskevicius från National LGBT* Rights Organization i Litauen, där nästa års Baltic Pride ska ordnas.

– Det finns ett systerskap mellan oss i och med vår gemensamma historia. Men vi skiljer oss också åt på många sätt. Estland vänder sig mer mot Skandinavien. I Litauen måste vi kämpa mot katolska kyrkans inflytande. I Lettland finns den etniska splittringen mellan letter och ryssar, säger Tomas Vytautas Raskevicius.

Just konflikten mellan letter och ryssar beskrivs som en het potatis, även inom hbtqi-scenen. Den generellt mer konservativa ryskspråkiga delen av befolkningen, som uppgår till över 35 procent, har ingen egen representation under Prideveckan. Och under seminarierna talas det ofta svepande från lettiska aktivister om risken för ”återsovjetisering” och inflytandet från Putins propaganda.

Kaspars Zalitis påpekar dock att Mozaika inte utesluter någon och att organisationen är noga med att informera på inte bara lettiska och engelska, utan även ryska.

– Jag tror att den här splittringen är framför allt något som utspelar sig på en politisk nivå, säger han.

Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för Liberalerna, talar om yttrandefrihet i en svensk kontext. Foto: Åsa Wallin

En av de internationella gäster som deltar i helgens Pride i Riga är Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot för Liberalerna i Sverige.

– Det är viktigt visa närvaro. Vi är ofta med i tidiga skeden och sedan vid ett visst mått av frihet sticker vi. Om vi vill vara med och stötta utvecklingen i länder som Lettland krävs det mer uthållighet, säger hon.

Även Stockholm Prides ordförande, Britta Davidsohn, deltar tillsammans med en grupp från bland annat West Pride i Göteborg. De båda städerna är i sommar värd för årets Europride.

Britta Davidsohn, ordförande för Stockholm Pride. Foto: Åsa Wallin

– Det går att lära mycket från Baltic Pride, bland annat hur de med små medel och trots mycket motstånd lyckas med att bland annat skapa samarbeten med statliga institutioner i staden, som nationalbiblioteket, säger Britta Davidsohn.

Stuart Milk, Harvey Milk Foundation och aktivist inom hbtqi och mänskliga rättigheter talar på Freedom of Speech and assembly-konferensen. Foto: Åsa Wallin

Stuart Milk, ordförande för amerikanska Harvey Milk Foundation, finns också på plats.

– Det farligaste är inslaget i den offentliga diskussionen är inte hets och hat. Det är när det inte sägs något alls. Det är inte motdemonstranter som mobiliserar som skrämmer mig mest, utan när folk lämnar gatorna och butikerna drar ner sina jalousier, sade Stuart Milk i ett tal den 8 juni.

Text: Arvid Jurjaks
[email protected]
Foto: Åsa Wallin
[email protected]

Amnesty Press på Baltic Pride 2018

BALTICPRIDE2018: ”Det tog mig fyra år att förstå att min bror är homosexuell” (13 juni 2018)

BALTICPRIDE2018: Evita Gosa startade en stödgrupp för lettiska regnbågsfamiljer (13 juni 2018)

BALTICPRIDE2018: Succé när 8 000 deltagare tågade genom Riga (13 juni 2018)

Läs mer om Baltic Pride från Amnesty Press

Tallinn, Estland

BALTICPRIDE2017: ”Partnerskapslagens dåliga rykte är överdrivet” (9 juli 2017)

BALTICPRIDE2017: Oväntat stor uppslutning när Tallinn ordnade sin första prideparad på tio år (9 juli 2017)

BALTICPRIDE2017: Estnisk partnerskapslag i limbo men den 8 juli hålls första Prideparaden på tio år (8 juli 2017)

Läs mer om partnerskapslagen i Estland
Estland: Nu en hbtq-pionjär i det tidigare Sovjetunionen (Amnesty Press 15 augusti 2015)

Vilnius, Litauen