ALMEDALEN: Femton minuter i Dawit Isaaks fängelsecell

Sedan 23 september 2001 har Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea. Brottet? Då han inte fått en rättegång är det egentligen ingen som vet, men Setit, den oberoende tidning han var delägare i och det regimkritiska brev från 15 ministrar och höga politiker i det styrande partiet som tidningen publicerade antas vara anledningen. I Visby denna vecka får besökare och makthavare möjlighet att känna av hur han har levt de senaste tolv åren genom att sitta i en fängelsecell uppställd vid strandpromenaden.

Leif Öbrink, Jonas Nordling, Jeanette Gustafsdottter och Jonathan Lundqvist diskuterar hur Dawit Isaak kan komma hem till Sverige. Foto: Annie Beckman

På tisdagen hölls ett seminarium om situationen för Dawit Isaak arrangerat av Reportrar utan gränser som Brit Stakston från JMW kommunikation modererade. I panelen fanns Leif Öbrink, ordförande i Stödkommittén Free Dawit Isaak, Jonas Nordling, förbundsordförande i svenska Journalistförbundet, Jeanette Gustafsdottter, vd för Utgivarna samt Jonathan Lundqvist, ordförande för Reportrar utan gränser.

Under Almedalsveckan förväntas 30 000 personer inta Visby för att mingla med makthavare och lyssna på debatter. De har 2 266 evenemang att välja bland och Jeanette Gustafsdottter hade räknat ut att det blir 13 besökare per seminarium.
– Just nu finns 39 besökare i rummet vilket alltså är klart över genomsnittet, sade Jeanette Gustavsdottter.

Trots lokalens undangömda läge någonstans i Visbys gränder ville besökarna uppmärksamma Dawit Isaaks öde och de ville höra mer om vad utrikesdepartementet och panelmedlemmarna gör men även vad de själva kan göra för att Dawit Isaak ska bli fri. En fråga panelmedlemmarna ofta får och ofta frågar sig själva är om Dawit Isaak lever. Inga livstecken har hörts sedan han under några dagar år 2005 lämnade fängelset för att få sjukvård och då kunde ringa till Sverige.
– Vi vet att UD jobbar hårt utan att vi vet vet om exakt vad de gör. Jag vet en hel del som de gör men som jag inte kan avslöja här. Så länge inte UD får ett nej kämpar vi vidare och förutsätter att han lever, slog Leif Öbrink fast.

Dawit Isaak är Amnestys enda svenska samvetsfånge. Foto: Josefine Nilsman

Panelmedlemmarna berättade om vad de gör för att uppmärksamma Dawit Isaaks fall. De turas om att lämna ett brev till eritreanska ambassaden och fredagsdemonstrerar på Twitter under hashtaggen ”freedawit”. Panelen är överens om att Dawit Isaaks öde behöver spridas internationellt. Ett steg i den riktningen var när Dagspressens världsorganisation WAN-IFRA 2011 delade ut priset Golden pen of Freedom till Dawit Isaak.

– Priset väckte uppmärksamhet. Sverige är sinnesbilden av pressfrihet, hur kan då en svensk journalist ha suttit fängslad i Eritrea sedan 2001, frågade sig Jeanette Gustafsdotter till en publik som saknade svar.

Brit Stakston frågade om de kan känna hopplöshet i fallet. Hjälper verkligen några tweets och politiker som besöker en fängelsecell under Almedalsveckan?
– Dessa metoder kan verka triviala, men bara för att vi har att göra med en psykopat (Isaias Afewerki, Eritreas president), tro inte att han inte har koll på vad folk pratar om! Han har nog koll på vad som sägs på Twitter, menade Jonathan Lundqvist.
– Det är inte heller enbart dessa möjligtvis triviala saker vi gör. Tyvärr är inte Dawit Isaak den enda journalisten som sitter fängslad runt om i världen. Det är viktigt att förtydliga att det handlar om människor av kött och blod. Genom Dawit Isaak kämpar vi även för kampen om det fria ordet. Samtidigt är det inte vi som står här som äger de politiska vapnen att påverka. Det är de personer som valde att inte finnas med i panelen idag, sade Jonas Nordling.

Den fängelsecell som Almedalens besökare kan testa i femton minuter var för att lättare förstå Dawit Isaaks situation. Foto: Josefine Nilsman

Den fängelsecell som står uppställd under Almedalsveckan har hunnit bli en av veckans snackisar. Bakom cellen som är två gånger tre meter, står alla organisationer som representeras i panelen tillsammans med ett antal andra organisationer. Katarina Bergehed, Amnestys kampanjansvariga är en av många som har bokat in sig att sitta i cellen i femton minuter. När fångvaktaren Lin Kleiven släpper ut henne är hon märkbart tagen av tiden i den fönsterlösa cellen med sandgolv. Allt som finns där är en liten träpall och mörker. Tystnad skapas av öronpropparna som fångvaktaren delade ut när hon släpptes in.

Amnestys kampanjansvariga Katarina Bergehed framför fängelsecellen som står uppställd i Visby. Foto: Josefine Nilsman

– Det var fruktansvärt obehagligt, hemskt! Det var en otroligt lång kvart. Man berövas alla sinnen, det finns inga ljud, inga ljus och inga andra människor. Jag blev extremt medveten om min egen kropp och mina egna hjärtslag, sade Katarina Bergehed.

Hon tror att efter ha levt på detta sätt i tolv år måste livet bli det det var innan. När det aldrig händer något nytt får man leva i det förgångna. Den eritreanska regimen vet helt enkelt precis vad de gör.
– Jag tycker att denna fängelsecell är ett jättebra initiativ. Det går inte att förstå vad det faktiskt innebär att sitta fängslad som Dawit Isaak gör men genom att sitta i cellen kan man enklare reflektera över vad det innebär, sade Katarina Bergehed.

Efter att Katarina Bergehed släppts ut går nästa person direkt in i cellen. Leif Öbrink har hunnit komma till cellen och visar stolt upp på vilka sätt som initiativet uppmärksammades i dagens tidningar. Han har även svar på frågan om fängelsecellens framtid. – Sida har lovat att ta hand om cellen och frakta den till Bokmässan i Göteborg till hösten, säger Leif Öbrink till Amnesty Press.

Text: Josefine Nilsman