Teater om en demokrati på glid
reportage | 2005-03-03 |
Pjäsen Guantanamo har fått bra recensioner och uppmärksammats som en viktig röst i samhällsdebatten. Regissören Eva Bergman vill med sin uppsättning göra människor medvetna om det pågående rättsövergrepp som hotar demokratin.
Guantanamo Bay, sydöstra Kuba. Platsen för Stadsteaterns pjäs Guantanamo, men framför allt platsen för det verkliga rättsövergrepp som just nu pågår med övriga världens överseende. Ett stort experiment i social kontroll, som regissören Eva Bergman kallar det.
Dokumentärdramat Guantanamo, som just nu spelas i Stockholm, bygger på sammanställningar av muntliga vittnesmål från advokater, politiker, anhöriga och brev från fångar på Guantanamo. Scenen är sparsmakat dekorerad och den enda interaktionen som finns är den mellan skådespelare och publik. Men så är det ingen teaterpjäs i vanlig bemärkelse utan en teaterdokumentär. Och kanske är det inte främst från scenen teaterbesökarnas upplevelser kommer, utan just från de verkliga händelser som monologerna är hämtade från. Viktigare och starkare är de tankar som föreställningen sätter igång.
Shebly Niavarani, Jimmy Endeley, Hassan Jafari och Jamil Drissi.
Eva Bergmans syfte är att få människor att reagera över de rättsövergrepp som begås i frihetens namn. Hela idén med fånglägret på Guantanamo strider mot Genevekonventionen, enligt de flesta bedömare, och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det är ett faktum som engagerar.
- Jag blir upprörd och förvånad varje dag som jag håller på med detta. Inte över Guantanamo utan framför allt över hur man hela tiden försöker tänja gränserna på det demokratiska systemet, säger Eva Bergman, pjäsens regissör.
Hur långt får ett land som kallar sig demokratiskt gå för att skydda sig självt? När upphör en demokrati att vara just det den försvarar? Det är två centrala frågor som hon vill att publiken ska fundera över efter att ha sett pjäsen.
Eva Bergman tror att demokratibegreppet håller på att urholkas och att förekomsten det offentliga Guantanamo är en symptom på detta. I grunden är det just hur begreppen för demokrati och rättsstaten flyttas och får nya innebörder som föreställningen diskuterar.
Vad vill du att människor som ser pjäsen ska ta med sig?
- Om en person från varje föreställning går med i Amnesty har vi åstadkommit något fantastiskt tycker jag, säger Bergman. Jag tycker att det är storartat om teater kan påverka på ett sådant handgripligt sätt att människor går från tanke till handling.
Även för många av pjäsens skådespelare har arbetet varit viktigt ur ett demokratiskt perspektiv. En av föreställningens centrala karaktärer är Azmat Begg, före detta bankman och fastighetsmäklare, vars son Moazzam Begg fängslas på Guantanamo efter en resa till Afghanistan. Amir Barghashi spelar pappan som desperat håller kontakt med sin son via brev.
- Jag kände igen mycket. Jag är från Iran där vi har en islamistisk regim som styr och Afghanistan är vår granne. Min karaktär är från Pakistan och jag kan identifiera mig med honom. Han har bott länge i England liksom jag har bott länge i Sverige.
Amir Barghashi kom till Sverige för drygt 20 år sedan. I Iran spelade han teater i en grupp som ansågs vara för politiskt vänsterorienterad. Lösningen för att få fortsätta spela blev flytten till Sverige.
- Jag kände till Strindberg och Ingmar Bergman. När jag var student spelade jag mycket svenska pjäser, berättar Amir Barghashi.
På senare år har han medverkat i filmer som Beck och Bäst i Sverige, men Guantanamo var något helt nytt.
- Jag har aldrig jobbat på det sättet tidigare. Sitta i en stol och bara prata, säger Amir och skrattar.
Det är lätt att glömma bort att det faktiskt är riktiga personer det handlar om. Personer som lever parallellt med pjäsen. Vissa är nu fria och andra sitter kvar på Guantanamo och inväntar sin dom.
I ett centralt parti i pjäsen resonerar advokaten Greg Powell, spelad av Christer Fant, kring de lagar för social kontroll som finns inom ramen för rättsordningen. Som exempel nämner han de lagar som infördes i England för att hindra fotbollshuliganer från att resa utomlands eller närvara vid vissa sociala evenemang. Det gäller lagar som kontrollerar och hindrar folk från att ens tala med vissa människor, eller förbud mot att vistas på allmän plats tillsammans med två eller tre personer åt gången och uppehålla sig i vissa områden. Det yttersta exemplet på denna typ av personlig karantän menar han är fångläger som Guantanamo.
De verktyg för social kontroll som i dag finns i händerna på några få individer och används i terrorbekämpningens namn är det verkliga hotet mot demokratin, menar Greg Powell. Han spekulerar kring möjligheten att utöka lagarna för den sociala kontrollen till att omfatta hela den del av befolkningen som man tror kan begå något brott i framtiden.
- För mig är rollen mycket betydelsefull. Jag känner mig som demokrat och tror att man måste försvara demokratin och de mänskliga rättigheterna. Även talibaner har rätt till advokater och att behandlas med respekt för de mänskliga rättigheterna precis som alla andra. Det går inte att skilja dem från andra. Det är fel, säger Amir Barghashi.
Fares Fares och Jimmy Endeley.
Fares Fares spelar företagaren Wahab Al Rawi, vars bror fängslats på Guantanamo. För Fares har arbetet med pjäsen gjort att han har lärt sig mycket om mänskliga rättigheter.
- När jag läste manuset fick jag en bra upplevelse. Jag brukar läsa utifrån en roll och jag gillade min.
Fares gillade upplägget med monologer och att han inte har några direkta motspelare.
- Det är jätteskönt. Här talar jag direkt till publiken, säger han.
Vad tycker du är det viktigaste att ta med sig från föreställningen?
- Gå med i Amnesty, eller engagera sig på annat sätt. Man måste inte besvara frågorna som pjäsen ställer. Det viktiga är att fundera över dem och bilda sig en egen uppfattning om saker som händer omkring en.
Hur kommer du att engagera dig i fortsättningen?
- Jag ger pengar till massor av olika projekt. Nu ska jag nog gå med i två organisationer, men jag vet inte vilka, säger Fares Fares.
- Jag har alltid haft ett lyssnande öra. Jag är nog inte rätt person att påverka och tycker att det räcker med att ha en egen åsikt och prata om det på jobbet.
Föreställningen Guantanamo spelas på Stockholms stadsteater fram till den 6 mars.
Text: Josef Björklund
praktikant Amnesty Press och media
Bild: Bengt Wanselius
reportage | 2005-03-03 |