Svarta nejlikan – historien om en modig diplomat
Reportage | 2007-09-13 Av: Mats Fors Även publicerad i AmnestyPress #3/2007 |
Santiago de Chile, den 24 november 1973. I en sjukhuskorridor slåss ambassadör Harald Edelstam, hans medarbetare och den franske ambassadören mot en grupp militärer som försöker föra bort den nyopererade Mirtha Fernandez Pucurell, politisk flykting i Chile. Det är sparkar, slag, skrik och dragkamp om den säng där Mirtha ligger. Först när en kapten riktar sin kpist mot Haralds huvud och hotar att skjuta kan militären föra bort kvinnan. Några dagar senare förklaras Harald persona non grata och utvisas ur landet.
Då har han under drygt två månader lyckats rädda cirka tusen människor som jagas av militären.
100-tals latinamerikanska flyktingar, uppresta från AMS-byn i Alvesta, mötte Harald Edelstam när han kom till Arlanda den 10 december 1973. Han hälsades som en hjälte sedan militärregimen förklarat honom icke önskvärd i Chile. Med blommor i handen och den chilenska flaggan draperad runt halsen sjöng han ”Internationalen”och ”Venceremos” - Vi ska segra.
Foto: Sven-Erik Sjöberg/DN/Scanpix
Harald Edelstam föddes 1913 och växer upp i en högborgerlig miljö. Han blir reservofficer vid Kungliga Svea livgarde och tar sedan juristexamen, som familjetraditionen bjuder. Han antas 1939 som attaché vid utrikesförvaltningen. Hans första utlandskommendering blir Italien, som strax efter hans ankomst sluter upp vid Tysklands sida i kriget. 1941 förflyttades han till Berlin där han på nära håll ser judeförföljelserna.
»Långa judeköer vädjade om hjälp att undgå koncentrationslägren, men Sverige gjorde ingenting. Jag kände mig upprörd över detta. Judar fördes i tiotusentals till koncentrationsläger« berättade han i en tidningsintervju.
När den svenska ambassaden inte vill hjälpa judarna, agerar Harald på egen hand och gömmer människor i sin egen privatbostad. Ambassaden ser honom som en säkerhetsrisk och han förflyttas till konsulatet i Oslo.
Genom vännen och konstnären Henrik Sørensen kommer Harald i kontakt med den norska motståndsrörelsen, Hjemmefronten. Han hjälper judar och motståndsmän att flyr ur landet, han arbetar med underrättelsearbete och som kontaktman mellan Norge och Sverige. Han lyckas också knyta kontakter inom ockupationsmakten, bland annat med den fruktade Sigmund Fehmer, chef för Gestapo i Oslo. Haralds kamp ger honom smeknamnet »Svarta nejlikan«.
Harald Edelstam 1946. Foto: Eric Rothfjell/Wikimedia
Motståndsmannen Gunnar Sønsteby, med täcknamnet Kajkan, är den ende norrman som dekorerats med krigskorset med tre svärd.
– Vi fick bland annat låna det svenska konsulatets bilar för några uppdrag. Det märkliga med Harald Edelstam var att han var fullkomligt orädd, berättar Gunnar.
En av Haralds mer omtalade bedrifter är när han hindrar Gestapo från att storma den svenska kyrkan i Oslo där eftersökta studenter gömmer sig. Harald får ut studenterna genom att klä ut dem till hantverkare. Sedan skjutsar han dem till svenska gränsen i sin diplomatbil.
Tyskarna bevakar Harald under lång tid, men lyckas aldrig få några bevis mot honom. Först när tyskarna lyckas placera ett hembiträde i hans hem kan de avslöja hans verksamhet. Harald får 48 timmar på sig att lämna Norge.
Utrikedepartementet i Stockholm bestraffar honom. Han får »sitta på vinden och syssla med räkenskaper« och flyttas ner två lönegrader. När Norge åter är fritt 1945 får han upprättelse. Han tilldelas den norska S:t Olov-orden och en rad framstående norrmän begär i en petition att han igen skulle stationeras i Oslo, men på en »högre befattning«.
Tyska officerare framför Nationalteatern i Oslo 1940. Foto: Bundesarchiv/Wikimedia
Harald utses istället till den nye utrikesministern Östen Undéns privatsekreterare, en befattning han innehar fram till 1948. Under det sena 1940-talet och större delen av 50-talet pendlar Harald mellan stationeringar utomlands (Amsterdam, Warszawa, Wien och Istanbul) och befattningar på UD i Stockholm.
Harald utnämns till ambassadör i Indonesien 1966 och hamnar mitt i ett folkmord. Kommunistpartiet hade fått skulden för ett misslyckat kuppförsök i september 1965 och militären slår tillbaka hårt. PKI, då världens tredje största kommunistparti, förbjuds och krossas fullständigt. Uppskattningar gör gällande att mellan en halv och en miljon människor dödas.
»Jag skrev rapporter hem om hur kommunister och andra vänsterelement dödades. Men det blev inget riktigt gensvar« förklarade Harald i en tidningsintervju.
Många, mest fackföreningsfolk, söker sig till den svenska ambassaden där Harald ger dem tillfälligt skydd. Men han åker också ut på landsbygden för att hämta upp personer som behöver skydd. Hans mest bemärkta skyddsling är den sista av den störtade presidenten Sukarnos många fruar, Sara Ratna Dewi.
1969 sänds Harald till Centralamerika 1969, med Guatemala som stationeringsort. Guatemala präglas vid den här tiden av svåra sociala motsättningar och blodiga strider mellan militär och vänstergerilla. Kidnappningar hör till vardagen och regeringen erbjuder alla ambassader livvaktsskydd. Harald avvisar erbjudandet eftersom det kan uppfattas som ett ställningstagande i den pågående interna konflikten. Diplomatkollegorna skyddas av livvakter, vakthundar och skottsäkra bilar, medan Harald skaffar en gris som vaktar ambassaden.
»Om jag skulle beväpna mig vore det för att försvara mig mot en fiende. Men Sverige har inga fiender i Guatemala. Vi är inte motståndare till någon politisk gruppering i det här landet« sade han i en tidningsintervju.
Harald försöker hela tiden hålla kontakterna öppna med studenterna och den legala oppositionen i Guatemala. Något som inte uppskattas av UD som drar in en av tjänsterna vid ambassaden. Harald har i olika sammanhang vittnat om att stationeringen i Guatemala öppnade hans ögon för de sociala orättvisorna. Det är också här han etablerar det förhållningssätt som ska följa honom genom livet:
»Jag ger alltid barn som tigger. De får stryk om de kommer hem tomhänta.«
Ambassadens ”vaktgris” ger för övrigt Harald till en fattig familj när han flyttar till Chile.
Harald Edelstam kände stark sympati för Salvador Allendes regering som också fick stöd från den socialdemokratiska regeringen i Sverige.
Harald utnämns till ambassadör i Chile 1972. Den 11 september 1973 störtar militären president Salvador Allende. Militären drar omedelbart igång en klappjakt på alla vänstersympatisörer och politiska flyktingar, som urskillningslöst fängslas, torteras och mördas. Harald hamnar mitt i händelsernas centrum redan under kuppnatten. Militären tänker inta den kubanska ambassaden. Harald tar sig in på ambassadområdet, hindrar stormningen, utverkar fri lejd för den kubanska ambassadpersonalen och övertar därefter skyddet av de kubanska intressena i Chile. Allt utan att fråga UD.
Under de kommande månaderna lyckas Harald med en kombination av mod, tricks, kontakter, auktoritet och militäriska manér rädda över tusen människor från tortyr och död i militärens koncentrationsläger. Han ger förföljda människor en fristad på den svenska ambassaden och den kubanska ambassaden, ibland till och med i sin egen privatbostad. Därefter försöker han utverka utresetillstånd för dem.
Presidentpalatset La Moneda i Santiago attackeras av kuppmakarna den 11 september 1973. Foto: Biblioteca del Congreso Nacional/Wikimedia
Bland Haralds mer spektakulära räddningsoperationer kan nämnas:
• När han får ut 64 dödsdömda uruguayanska medborgare från fotbollsstadion i Santiago och i en buss transporterar dem till den svenska ambassaden.
• När han smugglar in Allendes privatsekreterare och älskarinna Miriam Contrera på den svenska ambassaden, samtidigt som han håller fest för militärjuntans representanter.
En av de mer namnkunniga personer som kommer till Sverige tack vare Harald är den eftersökte perunaske bondeledaren Hugo Blanco. Harald lyckas få ut honom ur landet genom att ge honom en »extrem make over«, nytt namn (Hans Blom) och ett förfalskat svenskt diplomatpass.
»Harald var genial och mycket beslutsam och han använde dessa egenskaper till att rädda livet på mordhotade människor« skrev Hugo Blanco i en minnesartikel.
Efter en intensiv smutskastning i den chilenska pressen, upprepade
beskjutningar av ambassaden, biljakter genom Santiagos nattliga gator, slagsmål med militären och mordhot utvisas Harald den 5 december 1973.
Harald Edelstam hälsas som en hjälte när han återvänder till Sverige. Under de kommande månaderna reser han runt i Sverige och världen som en inofficiell representant för det demokratiska Chile. Han besöker bland annat Kuba och vittnar inför den amerikanska kongressen.
Efter kuppen i Chile arbetade Amnesty, bland annat i Sverige, mot militärregimens terror. Danska Amnesty har bidragit till finansieringen av filmen "Svarta nejlikan" som hade premiär i september 2007. Foto: Amnesty Press
Harald får aldrig det erkännande han förtjänar för sin insats för medmänsklighet, humanitet och solidaritet. Det initiativ som tio danska folketingsledamöter 1975 tar för att Harald ska tilldelas Nobels fredspris får ingen svensk uppbackning. Men ännu i dag lever minnet av hans gärningar hos de chilenare som tack vare hans insatser undkom en säker död. Eller som chilenarna i Växjö skrev i »Chilenska folkets hyllning till Harald Edelstams minne«:
»Det chilenska folket har för Edelstam reserverat en plats bland de stora frihetshjältarna… Ditt liv är ett exempel för oss, dina förhoppningar om frihet och rättvisa engagerar oss alla.«
Text: Mats Fors
Fotnot: I Amnesty Press nummer 4/2006 finns mer att läsa om Harald Edelstam och filmen »Svarta nejlikan«.
»Där jag går är svenskt territorium«
Harald Edelstam har fällt en replik som följt med mig genom åren. Chilensk militär har stoppat honom vid en vägspärr och i bilens baklucka finns naturligtvis människor eftersökta av militärjuntan. Med diplomatpasset i handen kliver han ur bilen, går runt den och säger samtidigt: »Där jag går är svenskt territorium!« Sedan kliver han in i bilen och kör därifrån, medan militären ser på.
Mats Fors bok ”Svarta nejlikan. Harald Edelstam – en berättelse om mod, humanitet och passion”. Foto: Prisma
Hans påstående saknar naturligtvis varje juridisk eller diplomatisk legitimitet. Edelstam kunde däremot säga saker på ett sätt så att han blev trodd, eller åtminstone lyckades han göra sin motpart osäker. Det berodde till en del på hans utseende och resning, hans medvetenhet om vett och etikett och hans lika medvetna brott mot konvenansen, parat med en stor portion människokännedom. Men jag vill också tro att det handlar om något annat, nämligen en övertygelse om att det är nödvändigt och möjligt att försvara mänskliga rättigheter när de kränks. Säger man bara ifrån tillräckligt tydligt och övertygande så kommer människor att förstå att mänskliga rättigheter måste respekteras. »Där jag går är svenskt territorium [och i Sverige respekterar vi mänskliga rättigheter].«
Jag har funderat mycket på det svenska samhällets oförmåga att hantera en hjälte som Harald Edelstam. En person som har modet, dådkraften och civilkuraget att ta egna beslut, och stå för konsekvensen av dem.
Jag ringer upp Sverker Åström, den svenska utrikespolitikens nestor. Jag vill ha en intervju. Han konstaterar kyligt att »Harald Edelstam var en av mina underordnade. Jag kände honom inte personligen och jag har ingenting att berätta«.
Ändå var det Sverker, som mötte Harald på Arlanda flygplats när han gjorde sin bejublade återkomst till Sverige. Jag har också i UD:s arkiv hittat brev där Sverker tilltalar honom: »Bäste broder…«. Men uppenbarligen är det ännu i dag ingen merit inom utrikesförvaltningen att ha varit »Bäste broder« med en konsekvent humanist som Harald Edelstam.
I en tidningsintervju fick Harald frågan om han var rädd under de kaotiska månaderna i Chile efter militärkuppen. Han svarade: »Nej. Men det gör mig inte på något sätt märkvärdigare än andra människor. Vissa människor är rädda, andra är det inte och det gör inte den ena gruppen människor bättre än den andra.«
Det har han självklart rätt i. Människovärde mäts inte i mod. Men jag är helt säker på att många människor skulle få ett mycket bättre och märkvärdigare liv om det fanns fler människor som Harald Edelstam. Människor med stark känsla för rättvisa och humanitet, kombinerat med mod och handlingskraft.
Text: Mats Fors
Reportage | 2007-09-13 Av: Mats Fors Även publicerad i AmnestyPress #3/2007 |