Harald Edelstam – diplomaten som räddade liv

– Harald Edelstam var en hjälte, och vi är rädda för ordet hjälte i Sverige.
Det säger regissören Ulf Hultberg, som gjort filmen Svarta Nejlikan om diplomaten Harald Edelstams gärning under kuppen i Chile 1973.

Harald Edelstam räddade över tusen personer undan Pinochets militärdiktatur. Namnet »Svarta nejlikan« fick han av den norska motståndsrörelsen Hjemmefronten under andra världskriget. Edelstam tjänstgjorde då som diplomat i det ockuperade Norge, och räddade norska motståndsmän och judar från nazisterna.

1972 blev Edelstam ambassadör i Chile, och han uttryckte öppet sitt stöd för landets socialistiske president Salvador Allende. När Allende störtades i kuppen den 11 september 1973 ställde sig Edelstam direkt på de förföljdas sida. Han öppnade svenska ambassaden för de som var på flykt undan Pinochets regim, och hjälpte många av dessa att komma till Sverige. Han gick även utanför sina befogenheter och agerade handgripligen för att sätta människor i säkerhet. När Kubas ambassad attackerades satte Edelstam upp en svensk flagga och förklarade den för svenskt territorium.
– Där jag sätter min fot är svenskt territorium, sade Edelstam övertygande, trots att påståendet såklart inte var sant.

Som många gånger tidigare har Ulf Hultberg samarbetat med filmaren Åsa Faringer, och åter står Latinamerika i fokus. De ville göra filmen för att de tycker att det är viktigt att visa att det finns ljus i mörkret, och framhålla ett exempel på civilkurage, något som de märkte påverkade alla som arbetade med filmen.
Michael Nyqvist, som spelar rollen som Edelstam, pratar om att han fascineras av Edelstams skoningslösa dygd och moral. Han undrar hur han själv skulle ha agerat:
– Jag försökte sätta mig in hur jag skulle ha känt. Jag skulle ha varit rädd för att dö.

Svarta nejlikan spelades in på Nationalstadion i Santiago. I september 1973 spärrade juntan in chilenare och latinamerikaner på stadion, men även svenskar hamnade där.

Ulf Hultberg och Åsa Faringer säger att det var viktigt för dem att filmen spelades in på plats i Chile, dels av respekt för de drabbade, men också som en påminnelse för dem som fortfarande förnekar vad som hände under Pinochets styre 1973–1990. Man filmade både utanför presidentpalatset la Moneda och på den ökända Nationalstadion. »Svarta nejlikan« är den första filmen om militärkuppen som spelats in på plats på stadion.
– Det var otroligt starkt att filma där, berättar Michael Nyqvist. Man var ju på en avrättningsplats. Många av chilenarna i teamet hade anhöriga som hade dött där. Man hörde dem säga: »där inne på sjuan satt min pappa«... då kände jag mig först dum och utklädd. Men sedan kände jag att jag måste göra det här fullt ut, annars gör jag inte rätt emot alla dem som dog.

Att framhålla Edelstam som exempel har varit det viktiga för Ulf Hultberg och Åsa Faringer. Därför har man i vissa fall låtit dramaturgin få styra snarare än det verkliga händelseförloppet. Man har inspirerats av olika öden, och till exempel slagit ihop flera personer till en karaktär. Inte heller karaktären Edelstam är ett exakt porträtt. Michael Nyqvist förklarar att han inte tror på att göra en avbild av personen Edelstam:
– Jag vill inte imitera. I stället tar jag situationen och låter den gå igenom mig själv. Annars blir det inte på riktigt, då »spelar« man bara.

Michael Nyqvist spelar Harald Edelstam. Foto: Ulrika Olovson

På grund av sitt motstånd mot militärregimen förklarades Edelstam persona non grata i Chile och skickades i december 1973 hem till Sverige. När han kom hem togs han emot med blommor och sång av några av de flyktingar han hade hjälpt ut ur Chile. Men bemötandet på hans egen arbetsplats UD var det motsatta.
– Han blev helt utfryst. I lunchrummet fick han sitta ensam, ingen ville prata med honom, berättar Ulf Hultberg, som träffade Edelstam innan han dog 1989.
Få svenskar vet idag vem Edelstam var. I Chile däremot är han välkänd för sina insatser. Flera gånger kom människor spontant fram till filmteamet och berättade om vad han betytt. På diplomathögskolan i Santiago finns det till och med en minnesplakett över Edelstam, där han framhålls som ett exempel för framtida diplomater.

Förhoppningen hos dem som har arbetat med filmen är att den ska nå ut till en stor publik och inte bara till de redan invigda. På samma sätt som många av dem som jobbat med filmen påverkats starkt av Edelstam och hans gärning, så hoppas man att de som ser filmen också ska göra det.
– Edelstams öde är värt att lära känna och inspireras av i denna mörka tid, säger Ulf Hultberg. Vi har glömt de mänskliga värdena – solidaritet, medmänsklighet och omsorg om vår nästa. Då behöver vi våra svenska hjältar.

Text: Jenny Sjöö Saers och Ulrika Olovson