En kamp på liv och död
I år har det gått 40 år sedan Amnesty började arbeta mot dödsstraffet. Men vägen dit har inte varit spikrak. Här berättar erfarna Amnestyprofiler om tiden före, under och efter dödsstraffskonferensen i Stockholm 1977.
Reportage | 2017-11-29 Av: Vera Häggblom Även publicerad i AmnestyPress #4/2017 |
Den ideologiska motsättningen om hur mandatet skulle se ut försenade arbetet mot dödsstraffet. Vad som kunde ha hänt är att det hade uppstått en splittring inom organisationen, och det var förstås fantastiskt bra att det undveks, säger Thomas Hammarberg, före detta generalsekreterare för Amnesty. Foto: Vera Häggblom
Det är senhöst 2017. På nyheterna meddelas att läkaren och forskaren Ahmadreza Djalali, verksam på Karolinska institutet, har dömts till döden i Iran. I en notis från TT konstateras att det i Zimbabwe finns ett ”stort intresse för jobbet som bödel”. Dödsstraffet kommer nära.
Så var också situationen 1977. Den 12 september det året står det exempelvis i Dagens Nyheter att ”det är inte bara från Uganda som vi får höra om dödsstraffets framfart. I Frankrike avrättades på lördagsmorgonen en dödsdömd sexualförbrytare. I Västtyskland höjs ropen på att dödsstraff skall återinföras som ett led i kampen mot terrorismen, och i New York har en känd liberal kongressledamot vunnit den första ronden i borgmästarvalet bl a efter att ha krävt dödsstraff som ett medel för att få ned brottsligheten i sin stad”.
År 1977 hade bara 16 av världens stater avskaffat dödsstraffet. Det här är året då Amnesty i samband med genomförandet av en stor internationell konferens på Folkets Hus i Stockholm den 10–11 december på allvar startar kampen mot dödsstraffet.
– Det var en ideologisk förändring som skedde inom Amnesty, säger Thomas Hammarberg, som på den tiden var ordförande för Amnestys internationella styrelse innan han senare blev generalsekreterare i organisationen.
Ursprungligen hade nämligen Amnestys arbete helt varit inriktat på samvetsfångar och beslutet att utvidga mandatet blev inte heller okontroversiellt inom Amnestyrörelsen. Thomas Hammarberg beskriver det hela som en ideologisk duell som pågick under många år.
– Det fanns ett visst internt motstånd, framförallt från vissa i den brittiska sektionen som hade en oro för att det skulle uppfattas som att Amnesty började försvara mördare och andra personer som hade begått allvarliga brott, säger Thomas Hammarberg.
Konferensen om dödsstraff hölls på Folkets Hus i Stockholm den 10-11 december 1977: Garfield Todd, tidigare premiärminister i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe), Thomas Hammarberg, Martin Ennals, generalsekreterare i Amnesty och Olof Dahlen. Foto: Amnesty International
För den svenska sektionens del sågs dock dödsstraffet redan från början som en viktig del av organisationens arbete.
– Vi i den svenska sektionen hade en annan ideologi. Vi ville inte lämna huvudfåran inom Amnesty – att motverka det politiska förtrycket – men då dödsstraff och tortyr användes så ofta mot den politiska oppositionen så kunde vi inte ignorera frågorna, även om det kunde innebära att vi gav ett stöd till personer som faktiskt hade begått brott, säger Thomas Hammarberg.
Beslutet att genomföra konferensen i Stockholm fattades efter att framförallt den svenska, men också bland annat den tyska och franska, sektionen drivit på i frågan.
– I och med konferensen och den första dödsstraffsrapporten blev det sedan slutgiltigt etablerat att det här var en viktig pelare i Amnestys arbete. Efter det kom det aldrig några krav på att det skulle gå tillbaka till det gamla, säger Thomas Hammarberg.
Bo Lindblom. Foto: Annie Beckman
Förberedelserna inför dödsstraffskonferensen var grundliga. Under halvåret som föregick de intensiva dagarna i Stockholm hölls förmöten i såväl New York (USA), Hamburg (Tyskland) och Paris (Frankrike) som i Colombo (Sri Lanka), Port of Spain (Trinidad) och Ibadan (Nigeria) där dödsstraffet analyserades ur olika vinklar. Under själva konferensen diskuterade sedan olika arbetsgrupper dödsstraffet på teman som ”Dödsstraffet och den allmänna opinionen”, ”Alternativ till dödsstraffet” och ”Dödsstraffet och diskriminering”.
– Upplägget -77 var föredömligt,tycker Bo Lindblom, som på den tiden var den svenska sektionens ordförande och numera är Burmasamordnare i svenska Amnesty.
Han menar att de regionala konferenserna undanröjde en hel del hinder på vägen och gjorde att arbetet under Stockholmskonferensen flöt på smidigt. Senare mandatutvidgningar anser han inte har skett på ett lika grundligt sätt, som exempelvis beslutet om att arbeta för fängslade eller förföljda homosexuella, som togs vid Amnestys internationella rådsmöte i japanska Yokohama år 1991.
– Avgörandet togs under nattliga förhandlingar, natten innan frågan kom upp i plenum. Det var i sista stund man fick med sig de länder där det fanns ett starkt motstånd mot den här frågan. Där skulle det verkligen ha behövts en förberedelse liknande den man gjorde -77, säger Bo Lindblom.
Även beslutet om det omstridda förslaget om en universell avkriminalisering av alla delar av prostitution, som fattades under Amnestys internationella rådsmöte i Dublin 2015, får sig en känga av Bo Lindblom.
– Om man hade anlitat ett bredare underlag av sakkunniga, som man gjorde -77, så hade man varit bättre förberedd på de invändningar som nu kom i sista stund under själva rådsmötet, anser Bo Lindblom och hänvisar till de advokater, domare, psykologer, politiker, kriminologer och fackliga ledare som fanns bland deltagarna på Stockholmskonferensen.
– Fastän man jobbar med så här otroligt tunga saker – dödsstraff, tortyr och de politiska fångarna, så måste man däremellan kunna skratta och skoja, annars klarar man det inte, säger Brita Grundin. Foto: Vera Häggblom
Även Amnestylegendaren Brita Grundin är positiv till hur dödsstraffskonferensen genomfördes. Med hjälp av sina egna sparade anteckningar, som hon har lyckats leta fram ur det kaos som ett stundande stambyte i lägenheten har orsakat, levandegör Brita stämningen på Folkets Hus den 10-11 december 1977.
– I stort sett alla inlägg från de som var med på konferensen var mot dödsstraffet. Det fanns visserligen en advokat, jag tror att han var från Indien, som sade att ”nu ska jag vara djävulens advokat och tala för dödsstraffet bara för diskussionens skull”. Men då klev jag upp och sade att ”vi har bara två dagar på oss att komma fram till hur vi ska bli av med dödsstraffet, så jag tycker inte att vi ska ägna vår tid åt att vara djävulens advokater just nu”, säger Brita Grundin och ler vid minnet.
Brita Grundin har sparat sina anteckningar från dödsstraffskonferensen i december 1977. Foto: Vera Häggblom
Brita Grundin tycker att det är intressant att notera parallellerna mellan det samtal om terrorism som präglar dagens samhälle och diskussionen om terrorismen under 1970-talet:
– I en av arbetsgrupperna tog man upp att om man avrättar terrorister så blir det troligen flera som ansluter sig till dem, och det är ju precis den diskussion om martyrskap och så vidare som förs idag, säger Brita Grundin.
Konferensen på Folkets Hus resulterade i Stockholmsdeklarationen, ett manifest där 177 delegater från ett 50-tal länder ställde sig bakom kravet på dödsstraffets avskaffande och att FN klart slår fast att dödsstraffet strider mot folkrätten.
– Jag kommer ihåg att jag när jag gick hem från konferensen och hade Stockholmsdeklarationen i portföljen, då kände jag att jag bar på dynamit. Och så blev det också, säger Brita Grundin.
Thomas Hammarberg från Amnesty International tar emot Nobels fredspris från Aase Lionæs, ordförande i fredspriskommittén, 10 december 1977. Stillbild från NRK. Foto: NRK/Amnesty
I medierna fick konferensen stor uppmärksamhet – på Amnestys kontor i Stockholm står en pärm fylld av pressklipp. En bidragande orsak till uppmärksamheten var att Amnesty tilldelades Nobels fredspris samma helg som konferensen pågick. I egenskap av ordförande för den internationella styrelsen fick Thomas Hammarberg lämna Folkets Hus för att resa till Oslo.
– Det var första gången den här typen av opinionsbildande, medlemsstyrd organisation fick priset, säger Thomas Hammarberg.
1977 hade 16 länder avskaffat dödsstraffet i lag eller praktiken, idag är den siffran 142. Hur mycket har Amnesty påverkat den utvecklingen?
– Det är klart att det finns andra krafter också som har agerat. Men det faktum att vi så envetet har betonat att det här är en fråga om mänskliga rättigheter spelar in. Regeringar vill inte gärna bli sedda som att de kränker mänskliga rättigheter, så vi lyfte frågan ur det perspektivet tror jag kom att bli avgörande, säger Thomas Hammarberg.
Thomas Hammarberg anser också att Amnesty har haft en klok steg-för-steg-hållning då det kommer till att arbeta för ett internationellt fördömande av dödsstraffet:
– Vi har hela tiden försökt göra en bedömning av när det är dags att börja få ett FN-beslut, för gör man det för tidigt och det är för många som är emot så kommer det att upplevas som att FN är emot att dödsstraffet ska avskaffas och det ville vi ju absolut inte.
På Amnestys kontor i Stockholm har man sparat mycket av materialet från konferensen 1977. Foto: Vera Häggblom
Även Brita Grundin anser att Stockholmsdeklarationen har haft en stor betydelse för utvecklingen gällande dödsstraffets avskaffande:
– Jag skulle säga att Stockholmsdeklarationen har spelat en väldigt stor roll, för den har påverkat Amnesty över hela världen och därigenom har vi börjat trycka på våra respektive regeringar, som ju i slutändan är de som måste avskaffa dödsstraffet. Många regeringar som själva har varit emot dödsstraffet har också använt sig av Stockholmsdeklarationen i internationella sammanhang, säger Brita Grundin.
Brita Grundin och Thomas Hammarberg på Amnesty-seminarium 10 oktober 2017. Foto: Vera Häggblom
Brita Grundin har ägnat en stor del av sitt 90-åriga liv åt att bekämpa dödsstraffet. Engagemanget säger hon bottnar i det krigsdrabbade hemlandet Finlands historia, där såväl hennes föräldragenerations krig, det finska inbördeskriget (1918), som hennes egen generations krig – Vinterkriget (1939-1940) och Fortsättningskriget (1941-1944) – har präglat hennes inställning till avrättningar och till de människor som finns på den ”andra sidan”.
– Jag är glad att min pappa, som tillhörde den vita sidan 1918, aldrig uttryckte sig hatiskt om de röda, säger Brita Grundin.
Genom litteraturen hittade hon också andra perspektiv på de rödas kamp, utöver kommunismen:
– Det handlade om fattigdom, utsatthet och orättvisor gentemot vissa medborgare. Då började jag fundera på de här frågorna och kom fram till att vilket straff man än skulle ha så inte var det dödsstraffet i alla fall, säger Brita Grundin.
Även då det handlar om grova brottslingar lyser Brita Grundins medmänsklighet igenom:
– Då man talar om dödsstraffet är det viktigt att inte glömma bort att det är människor man talar om, människor som ofta har blivit förövare därför att de har saknat förutsättningar för att få moraliska värderingar och ett humanistiskt tankesätt. Den rena ondskan, den vet jag inte om den finns, säger hon.
Brita Grundin gick tidigt med i Amnestys Aktionsgruppen mot dödsstraffet, AMD, och är fortfarande en i högsta grad aktiv gruppmedlem. Diana Bendig-Stenberg är nuvarande ordförande för AMD och beskriver hur arbetet har ändrats sedan 1970-talet:
– Den teknologiska utvecklingen har gjort att vi kan agera på ett helt annat sätt än tidigare.
Diana Bendig-Stenberg, ordförande för Aktionsgruppen mot dödsstraffet, uppskattar att utbyta erfarenheter med dödsstraffsmotståndare från olika bakgrunder. Foto: Oliver Wöhling
Men även fysiska möten är viktiga. Genom sammanslutningen World Coalition Against the Death Penalty, som Amnesty ingår i, har Diana Bendig-Stenberg fått tillfälle att uppleva den energi som skapas då dödsstraffsmotståndare från olika länder och vitt skilda politiska och religiösa tillhörigheter får tillfälle att träffas under de återkommande kongresserna. Mötena ger också nya insikter om de utmaningar som kvarstår för att uppnå målsättningen att få alla världens regeringar att avskaffa dödsstraffet.
– Under den senaste kongressen talade jag med personer från Thailand, Indonesien och Malaysia som alla berättade att det finns ett stort opinionsstöd för dödsstraffet i deras länder, och en kultur av att straffa och ta revansch, säger hon.
Hur ska den här typen av attityder förändras?
– Vi måste alla satsa på att ta diskussioner kring det här ämnet, tala med människor och dela med oss av fakta om dödsstraffet, säger Diana Bendig-Stenberg.
I dagsläget har 105 länder avskaffat dödsstraffet för alla brott, medan ytterligare 37 länder har gjort det i praktiken. Skillnaden från år 1977 är enorm, men Amnestys kamp mot dödsstraffet är ännu inte över.
– I den tendens som finns politiskt just nu måste vi räkna med att det kommer bli ett hårdnande motstånd gällande att få de länder som fortfarande använder dödsstraffet att avskaffa det. Det finns en sorts machohållning som är ganska spridd ute i världen där regimer känner att de måste visa sina musklerna och skrämma oppositionen, säger Thomas Hammarberg.
– Så diskussionen är verkligen inte avslutad. Desto viktigare är det nu att försöka få FN att väldigt tydligt ta ställning och börja en process med ratificeringarna. Det måste vara nästa steg, anser Thomas Hammarberg.
Här förs tre män till hängning i Kuwait den 1 april 2013. I snitt avrättas tre personer om dagen runt om i världen. Foto: Asser al-Zayyat/AFP/TT
Brita Grundin är mer optimistisk:
– Ett sådant här straff kommer aldrig att överleva i förlängningen. Det kommer naturligtvis inte att försvinna under min livstid – när man har fyllt 90 har man inte stora förhoppningar. Men att Europa nu är dödsstraffsfritt, med undantag för Vitryssland/Belarus, det är ju inget jag hade kunnat drömma om tidigare, säger Brita Grundin.
Vera Häggblom
[email protected]
Fakta/ Dödsstraffskonferensen
- Konferensen hölls på Folkets Hus i Stockholm den 10-11 december 1977.
- Sveriges dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin (C) höll öppningsanförandet under konferensen.
- Konferensen resulterade i Stockholmsdeklarationen, där kravet på avskaffandet undertecknades av 177 delegater från ett 50-tal länder.
- Sex olika arbetsgrupper diskuterades dödsstraffet utifrån följande teman:
Dödsstraffet och den allmänna opinionen
Alternativ till dödsstraffet
Individen och dödsstraffet
Dödsstraffet och diskriminering
Dödsstraffet i internationell rätt
Mord som begås av regeringar eller med regeringars samtycke.
Visste du att?
-
Kina, Iran, Saudiarabien, Irak och Pakistan är de länder som avrättar flest människor.
-
USA har inte avrättat så få personer sedan år 1991, och för första gången sedan år 2006 fanns inte USA med bland de fem länder i världen som avrättar flest.
-
Av de 57 länder som har kvar dödsstraffet och också verkställer dödsdomar är det bara omkring 20 länder som varje år utför avrättningar.
Källa: Amnestys dödsstraffsrapport för 2016
Läs också
Amnestys 40-åriga kamp mot dödsstraffet (AMD:s seminarium den 10 oktober 2017 – Amnesty Press 19 oktober)
Läs mer om dödsstraffet från Amnesty Press
Döden uppskjuten (29 november 2017 – ledare i Amnesty Press nummer 4/2017)
Maldiverna: De första avrättningarna sedan 1954 kan komma ”inom några dagar” medan den politiska krisen i landet skärps (2 augusti 2017)
En lång kamp mot dödsstraffet (Intervju med Lars Åke Augustsson 7 december 2016 – även i nummer 4/2016)
Efter tortyren och dödsdomen: Nu ser Moses Akatugba ljust på framtiden (3 december 2016)
Proteststorm mot avrättningar i Indonesien (29 juli 2016)
Dramatisk ökning av avrättningar (nummer 2/2016)
Det overkliga dödsstraffet (Intervju med Carina Bergfeldt nummer 2/2015)
Fri från dödscell – nu kämpar han mot dödsstraffet (25 oktober 2013)
Manifestation mot dödsstraff (15 oktober 2013)
Fri efter 18 år (11 maj 2011)
Sista avrättningen i Sverige uppmärksammades bildligt (24 november 2010)
Caroll Pickett 95 avrättningar senare: Fängelseprästen som bytte åsikt (11 oktober 2010)
Kerry Max Cook- oskyldig men satt 20 år i dödscell (20 november 2009)
Plädering mot dödsstraff (Amnesty Press 20 januari 2009)
Brott, straff och vedergällning (21 november 2006)
Kampanjdag mot dödsstraff (12 oktober 2006)
En fin dag för en hängning (nummer 3/2005)
22 år i dödscell – oskyldigt dömd (2 november 2004)
Uzbekistan: Om tortyr, godtyckliga avrättningar och de anhörigas osvikliga kamp (27 oktober 2004)
En strimma ljus i dödsskuggans dal (nummer 4/2004 – reportage av Lars Åke Augustsson från Uganda)
Reportage | 2017-11-29 Av: Vera Häggblom Även publicerad i AmnestyPress #4/2017 |