En strimma ljus i dödsskuggans dal
Reportage | 2004-12-02 Även publicerad i AmnestyPress #4/2004 |
I det dödsdömdas fängelse i Uganda trängs hundratals människor ute på rastgårdens röda jord. Ändå är stämningen märkligt lugn.
Författaren Lars Åke Augustsson besöker det innersta av Luzirafängelset och möter en fängelsechef som är motståndare till dödssstraffet.
Det växer bra i dödsskuggans dal. Ett land med blåskiftande prydnadsväxter, potatis och tomatplantor har anlagts i den röda jorden mellan den fyra meter höga muren och de dödsdömdas fängelse.
Luzirafängelset är ett eget samhälle, fångvaktarbostäder i betong och små affärer och lekande barn. Utsikten är milsvid: Victoriasjön i söder och Kampala, Ugandas huvudstad, i väster.
Jag har velat komma hit ända sedan jag läste en bok av Tarcisio Agostino: May the State Kill? A Challenge To the Death Penalty (Paulines Publications Africa, Nairobi). En viktig bok i sig, en katolsk präst som arbetat i Uganda från 1951 granskar dödsstraffet ur kristen synvinkel. Men det mest spännande är vad han berättar om arbetet med att få dödsstraffet avskaffat i Uganda, för det sker inte bara i samarbete med dödsdömda fångar, utan med ledande företrädare för fängelsemyndigheten.
En fångvaktare som arbetar mot dödsstraffet ville jag träffa. Därför besöket i Upper Prison, byggt av kolonialmakten år 1927 och i stort sett oförändrat sedan dess. Den som hjälpt mig med kontakten är domaren Lina Zedriga. Hon bär brokig batik och skrattar och skämtar med vakterna i senapsgula uniformer. De ber om ursäkt för att de måste ta hand om mobiltelefoner och kamera.
Ingången till Luzirafängelset.
Jag är van vid den misstrogna och gråklädda personal som vaktar dödsdömda i Texas och kan knappt tro att Tugme Henry Francis är fängelsechef. Han är lång, slängig, bär hawaiimönstrad skjorta under rutig kavaj. Men han kan sitt fängelse. 2484 fångar, 359 av dem i »the condemned section«, alltså dödsdömda, egentligen byggd för 60 fångar. Ytterligare 150 dödsdömda finns i fängelset i Jinja.
– I Uganda kan man dömas till döden för mord, väpnat rån, kidnappning under mordhot, våldtäkt på minderårig, förräderi. De yngre av våra fångar är ofta dömda för rån, de något äldre ofta för mord i samband med någon marktvist eller för förräderi, ofta med politisk bakgrund. Han som suttit längst har varit här sedan 1980. Vi har inte avrättat någon sedan 1999.
– Jag har arbetat i fängelser i fjorton år, de senaste fyra som chef här. En gång trodde jag på dödsstraffet. Men det var innan jag lärde känna människorna härinne och sett att folk kan förändras. Samtidigt har jag sett mina egna barn växa upp och tänkt på hur lätt det kan hända att en ung människa hamnar i omständigheter hon inte rår över. Dödsstraffet hör inte hemma i en rättsstat.
Både i Uganda och grannlandet Kenya har folk inom fängelsesystemet förenat sig med präster och med människorättsaktiva som Lina Zedriga i kravet på att dödsstraffet ska avskaffas. Men hur väl känner han sina fångar och hur väl känner de honom? Det är när jag ber att få se hur de dömda har det som han tar oss med till fängelsets innersta.
Efter att en dörr öppnats av en vakt som gör honnör för chefen syns fångarna men otydligt, bakom ett nät av ståltråd. Precis som i Texas är de alla klädda i vitt. Men de är inte inlåsta i celler utan rör sig utomhus på en innergård. Bibliska uttryck som »dödsskuggans dal« eller »ur djupen ropar jag till dig« känns aktuella. Hundraden sitter lutade mot den gråröda muren eller ligger på spruckna betongtrappor eller vänder sig om i trängseln kring en enda vattenkran för att titta på oss. I denna trängsel blir det alldeles tydligt att det inte är stenar och betong som stänger människor inne, utan andra människor.
– Enligt reglementet ska fångarna vara inlåsta i sina celler och bara släppas ut en timme på morgonen och en på eftermiddagen, säger Tugme Henry Francis. Men så omänskliga kan vi inte vara.
De svarta kropparna i slitna vita t-tröjor och shorts, fläckade av röd jord skulle kunna vara helvetesbilder av Hieronymus Bosch eller William Blake. Men det råder ett märkligt lugn i Luzira Upper Prison. Många vänder sig om med blickar som är en smula frågande, men mest sorgsna, mot oss fyra som kommer utifrån: fängelsechefen, ännu en fängelsevakt, en kvinna i brokiga kläder, en ensam vit man. Men ingen skriker och ingen hotar oss. Småningom har sex fångar i olika åldrar samlats för att tala med mig.
Han som först och mest för ordet bär klocka i guld och runt halsen ett guldkors. Hans vita kläder består av snygg skjorta och rena långbyxor. Det är Chris Rwakasisi. Som minister för säkerheten i den regim som styrde Uganda innan den nuvarande presidenten Museweni kom till makten 1986 sände han själv många i fängelse.
– Jag är dömd till döden för kidnappning och kom hit 1988. Då var vi bara 57 fångar. Man hamnar här av tre olika anledningar. Antingen är man mentalsjuk eller förståndshandikappad, eller är man så fattig eller okunnig att man inte känner till sina rättigheter. Det finns även dem som dömts av politiska skäl.
– Den som har pengar eller mäktiga vänner kan alltid få en mildare dom eller ingen alls.
Tugme Henry Francis,
fängelsechef och dödsstraffs-
motståndare.
De flesta av de andra fångarna är yngre och trasigare. Jag frågar en efter en och vad de dömts för. Mord, väpnat rån, mord igen.
Vad har de att förlora som är dömda för de värsta brotten till det värsta straffet? Några av dem är säkert oskyldiga eller dömda på politiska grunder, men de flesta har lika säkert mördat, rånat, våldtagit. De är 359 och vi är fyra. Ändå tar de oss inte som gisslan eller sliter oss i stycken. Tänk om människor kan förändras också under desperata villkor, om också de dömda kan blir bättre av tilltro?
Jag uppfattar bara efternamnet, Okwonga, på en annan äldre fånge med vitt hår.
– Jag är dömd för förräderi och mord. Men en gång var jag fängelsekommendant, satt där mr Francis nu sitter! Då lärde jag också känna dem som jag sedan skulle vara med att hänga. Det var fruktansvärt, också för oss fångvaktare. Alla minnen som förföljde oss efteråt. Särskilt när avrättningen inte gick som planerat utan halsen slets upp och blodet sprutade ut på golvet.
Jag ser på fängelsechefen som gör tecken att mannen talar sant. Bödeln har självt dömts till döden. Vi finns här alla i samma trängsel, utan distans mellan dömda och fria, mellan samma murar och på samma röda jord, inte ens bödeln eller ministern går säker. Till sist är det en oerhörd lättnad när fångarna börjar röra vid oss, att skaka så många händer vi hinner innan vi måste lämna dem i dalen full av människor.
Några dagar senare återvänder jag till Luzira Upper Prison.
Tugme Henry Francis har uniform i dag, men ser fram emot att snart klä sig civil, resa till Montreal och tala inför folk från hela världen om varför dödsstraffet bör avskaffas.
Så det finns en strimma ljus i dödsskuggans dal. Men kvar därnere finns den unge man som ur trängseln häromdagen kom fram till mig. Han var dömd för förräderi, men han talade inte så mycket om sitt fall, utan om allas nätter.
– Jag har något viktigt som du måste berätta. Att nätterna är värst härinne! Med så många som skriker och gråter.
Ja, det var en viktig upplysning. Så länge dödsstraffet finns i ett samhälle, måste alla frukta för att det någon gång skall användas mot någon av oss.
Positiva steg i kampen mot dödssstraffet
I tre östafrikanska länder, Kenya, Tanzania och Uganda är utvecklingen mot avskaffandet av dödsstraffet positiv. Främst i Kenya, som inte genomfört några avrättningar på många år och där såväl ministrar i den nya regeringen som de styrande i fängelseadministrationen vill att dödsstraffet ska avskaffas. Tanzania har inte genomfört några avrättningar sedan 1999, men har kvar dödsstraff för mord och förräderi. Inte heller Uganda har genomfört några »civila« avrättningar sedan 1999, men inom militären finns så sent som 2003 dokumenterade fall då militärdomstolar – utan
möjlighet till överklagande – dömt soldater till döden och kort därefter avrättat dem. Mest hoppfullt i Uganda är att ledande katolska präster och folk inom fängelseadministrationen klart och öppet
uttalar sig för dödsstraffets avskaffande.
Reportage | 2004-12-02 Även publicerad i AmnestyPress #4/2004 |