Brott, straff och vedergällning

I Stockholm spelar Teater De Vill nu ”Death Row” där publiken får följa Billys sista dygn i livet fram tills han avrättas. Pjäsen kommer senare att turnera i Sverige.

– Att döda en människa för att lära människor att det är fel att döda. Hur sjukt är inte det – då har ju inte samhället större respekt för ett människoliv än mördaren.
Orden är Billys, den dödsdömde 26-åring som publiken möter i pjäsen Death Row på Teater De Vill i Stockholm. Billy dömdes som 18-åring och i Death Row får publiken följa honom under hans sista dygn i livet i ett fängelse i Kalifornien. Billy brottas med sitt samvete och det förflutna som plågar honom, men han försöker hålla dödsångesten borta med hjälp av hopp, humor och drömmar. Han finner också tröst i sin vänskap med Mike, fångvaktaren som till uppgift bland annat har att tillaga den sista måltiden.

Billy (Johan Bössman) och Mike (Anders W. Zentio).
FOTO: __Elisabeth Edén__

Death Row, som hade premiär den 2 november, är skriven av Johan Bössman, som också spelar Billy, och Robert Jelinek. Pjäsen började de skriva för drygt två år sedan och idén föddes ur de båda manusförfattarnas arbete med ungdomar. Johan leder ungdomsteatergrupper och teaterkonfirmationsläger, medan Robert bland annat har arbetat i projektet Non fighting generation och nu är dramaturg i ett projekt som går ut på att ungdomar ska skriva en pjäs. En gemensam nämnare för deras arbetsmetoder med ungdomarna är värderingsövningar.
– I mitt arbete har det handlat mycket om det existentiella. Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Vad tror jag på? Har jag något ansvar? Jag brukar arbeta med både stora frågor som rör hela livet, men också de vardagsdilemman man ställs inför, berättar Johan.

Dödsstraffet är en fråga som ofta tas upp i de här övningarna och enligt de båda författarna är det alltid en ganska stor grupp ungdomar som är för dödsstraffet. Och den frågan vill de diskutera med ungdomarna. De föreställningar av Death Row som spelas för specialgrupper som skol- eller gymnasieklasser följs av en diskussion.
– Ett av skälen till att vi vill spela pjäsen med efterföljande seminarium för ungdomar är att få dem att förstå hur viktiga deras åsikter är. Förmodligen skulle dödsstraffet inte tillämpas i USA om politikerna inte upplevde att det fanns ett folkligt stöd. Vi vill få ungdomar att inse hur viktigt det är att ta ställning i dessa frågor som inte bara berör dödsstraffet som sådant utan också synen på människan, säger Johan.

Robert Jelinek och Johan Bössman arbetar båda med ungdomar, och det var i det arbetet som de fick idén till Death Row.
FOTO: Agnes Franzén

Genom att spela pjäsen vill Robert och Johan diskutera brott, straff, rättvisa och vedergällning och ställa dödsstraffrågan på sin spets. Men för dem själva handlar pjäsen framför allt om livet och inte om döden.
– Jag har hela tiden känt att utifrån att skriva om döden eller dödsstraffet så var jag väldigt nyfiken på att skriva om kampen för livet. Man vet att det finns något tidsbestämt och hur förvaltar man då detta liv? säger Robert.

Johan är inne på samma linje och betonar att pjäsen till stor del handlar om människans värde och om att göra brottslingen mänsklig. För ytterligare en inspirationskälla till Death Row var mediernas rapportering kring brott där Johan menar att mediedramaturgin påminner om amerikanska actionfilmer:
– Jag tänker på medias demonisering av Knutbybor, psykopatmördare, Hagamannen. Skurken skildras som så vidrig och bestialisk att när filmens hjälte till slut oundvikligen skjuter ihjäl honom så är publikens sympatier odelat på hjältens sida. Många ungdomar som är för dödsstraff hänvisar till mördare som framställs som det mest bestialiska man kan tänka sig.

I arbetet med pjäsen har Robert och Johan försökt att belysa dödsstraffets båda sidor och ge argument för och emot. Fångvaktaren Mike är representant för upprätthållandet av dödsstraffet. Han säger att han gör sitt jobb. Gjorde han inte det skulle någon annan göra det. Mike söker också argumentera kring riktigheten med straffet för att stilla sina samvetskval. Mike hamnar i mänskliga dilemman då han möter fångarna dagligen och bakom fångens brott finns det en människa.
Även Billys samvete, gestaltat av skuggflickan som dansar och en skuggans röst som strömmar ur högtalarna, argumenterar för straffet. Skuggan frågar Billy om han kan sätta sig in i hur de anhöriga känner och deras väntan. Kan inte de få sätta punkt för sin väntan?
– Det var något som var intressant, berättar Robert. Fram till att vår regissör Mattias Knave kom in i arbetsprocessen för cirka ett år sedan, hade pjäsen nog mer slagsida mot att vi är emot dödsstraffet. Mattias kände det som sin uppgift att problematisera pjäsen lite mer.

Det har, inte minst i USA, framkommit att det finns ett antal personer som dömts till döden trots att de är oskyldiga. En del fall, både verkliga och fiktiva, har fått stor uppmärksamhet.
– Det finns många filmer som är jättebra och som tar upp tvisten kring skyldig kontra oskyldig och där man får följa den oskyldige fången, men detta skuggar frågan om dödsstraffet som sådant. Jamen, det är fruktansvärt att vi dömer en oskyldig, men det är likväl fruktansvärt att vi dömer en skyldig till döden. Och då kommer den viktigaste frågan: Är dödsstraffet då ett straff som är tillämpbart?

Billy (Johan Bössman) och flickan från det förflutna (Johanna Lilja).
FOTO: Anders Lindholm

Teater De Vill är inte ensamma i landet om att denna höst sätta upp en föreställning om dödsstraff. På Malmöperan spelas just nu Dead Man Walking. Är dödstraff ett tema som ligger i tiden?
– Jag vet inte. Så här har jag upplevt kulturlivet: utan att någon pratar om det så dyker det helt ärligt upp idéer och projekt som handlar om samma tema. Det är någonting som bara sker, säger Robert.
Johan lägger till att arbete med kultur handlar väldigt mycket om att spegla den samtid man lever i.
– Det är kanske inte för inte som operan i Malmö sätter upp Dead Man Walking och vi gör den här och någon annan kanske gör något annat. Vi kanske ser ett hårdare samhälle, säger Johan.

Både Johan och Robert tycker att dödsstraffet har en vedergällningens retorik och de sätter straffet i samband med terroristskräcken och kriget mot terrorn. Här finns kopplingen till USA: s agerande i världspolitiken och exempelvis demoniseringen av fångarna på Guantanamo.
– Och det här är också ett väldigt viktigt skäl till att den här pjäsen kommer nu. Redan i dödsstraffets vara eller inte vara så agerar man utifrån en vedergällningsprincip och det handlar om synen på den som begått ett brott mot mig: hur ska han eller hon straffas eller inte. Röster måste höjas som säger stopp och att vi inte ställer upp på ett vedergällningstänkande och att vi inte vill ha en rättvisa som bygger på en primitiv hämndtanke, säger Johan.

Robert instämmer och menar att frågan om dödsstraffet måste tas upp på flera olika nivåer:
– Har man gett sig in i det här med vedergällning så är det svårt att ta sig ur den här onda spiralen. Jag tror att dödsstraffet är den yttersta konsekvensen av den här idén med vedergällning. Men hur många lager finns det där under? Vem tjänar pengar på det, vem får makten, vem blir förtryckt och vilka rädslor kan man spela på?

Text: Agnes Franzén

Fotnot: Death Row har arbetats fram i samarbete med AMD, Amnestys aktionsgrupp mot dödsstraff i Stockholm och det är inte första gången som Teater De Vill samarbetar med Amnesty.
Under hösten kommer Death Row att spelas ungefär 25 gånger, både på hemmascen och på turné. I vår och nästa höst ska ensemblen turnera med den över hela Sverige.

Fakta:
Death Row spelas på Teater De Vill, Scenen Pipersgatan 4.
Manus: Robert Jelinek o Johan Bössman
Regi och bearbetning: Mattias Knave
Medverkande: Johan Bössman, Anders. W. Zentio och Johanna Lilja.
Hemsida: Teater De Vill

Läs mer!
Rädslan för det annorlunda (Reportage Amnesty Press 16 maj 2006)

Kampanjdag mot dödsstraff (Reportage Amnesty Press 12 oktober 2006)

AMD:s hemsida