Kality på scen: ”Journalist, inte terrorist”

I ”Kality”, som Riksteatern nu sätter upp i samarbete med Amnesty International, ges vittnesmål från etiopiska journalister och bloggare som har fängslats för sitt skrivande. Etiopien är ett av de länder som är sämst på att respektera yttrandefriheten.

reportage | 2017-04-09
Av: Ulf B Andersson

David Lenneman och Angelica Radvolt. Foto: Maryam Barari

Teaterpjäs: Kality. Vittnesmål från samvetsfångar
Vittnesmål från samvetsfångar/texter: Martin Schibbye, Zelalem Kibret Beza, Yetneberk Tadele Habtemariam, Abel Wabella, Jomanex, Martin Schibbye, Caalaa Hayilu, Yohannes Kassahun, Daniel Gebremedhin Areri, Dessu Dulla, Soleyana S Gebermichael, Eskinder Nega, Reyoot Alemu, Sewalem Taye, Usman Bayo Tatago.
Initiativtagare: Martin Schibbye
Dramatisering: Eva-Maria Dahlin
Regi: Måns Lagerlöf
Skådespelare: David Lenneman och Angelica Radvolt.
Scen:Riksteatern.
Speltid: 75 minuter

Fyra stolar. Två skådespelare. Martin Schibbye. En gästande journalist. Och så en rad texter av etiopiska journalister och publicister som läses. Det är innehållet i ”Kality. Vittnesmål från samvetsfångar” som Riksteatern i samarbete med Amnesty nu ska uppföra runt om i landet. Det är en dryg timmes föreställning om ett angeläget ämne, yttrandefriheten, som kan sammanfattas i repliken ”Jag är inte terrorist, jag är journalist”.

När Martin Schibbye och Johan Persson i juni 2011 tog sig in i Ogaden-provinsen i Etiopien för att göra reportage om följderna av Lundin Petroleums oljeletning i området greps de av etiopiska styrkor och det blev upptakten till 438 dagar som fångar. När de till sist blev frisläppta lovade de sina medfångar att föra vidare deras berättelser till omvärlden.

I föreställningen får vi ett myller av fragmentariska röster från en rad etiopiska journalister och bloggare som fängslats för att de använt sin yttrandefrihet. Martin Schibbye berättar, liksom i boken ”438 dagar” som han skrev tillsammans med Johan Persson, om några av sina egna upplevelser. Det är starka självupplevda scener, först från häktet på det federala polishögkvartetet Maikelawi och sedan från Kality-fängelset utanför huvudstaden Addis Abeba, rakt och osentimentalt framfört av Martin Schibbye.

I häktet kommer de båda svenskarna i kontakt med bland andra Reejot Alemu och via tändsticksaskar på den gemensamma toaletten kan de utväxla brev. Reejot Alemu var kolumnist på Fith och sedan redaktör på Addis Press. Hon är en välkänd journalist och under fängelsevistelsen arbetade bland annat Committee to Protect Journalists för hennes frigivning.

Reeyot Alemu fick journalistpris av Unesco under sin tid i fängelse. Foto: Unesco

Föreställningens nyckelmening är Reeyot Alemus ”jag är inte terrorist, jag är journalist” och genom texterna får vi en dyster bild av ett land där makthavarna använder drakoniska terroristlagar för att tysta fria medier. Det är journalister och skribenter som saknar sina nära och kära och som längtar efter vanliga redaktionsmöten eller lördagsfikat med vännerna och kyrkofrukosten med släkten på söndagar.

Istället för att publicera sig sitter de nu inspärrade under usla förhållanden bland Kalitys 8 000 uppemot fångar som lever som i ett eget samhälle där regimens vakter och propaganda via högtalarna är gränsen ut mot friheten. Inne i Kality kan önskedrömmar om att rebeller är på väg mot huvudstaden för att störta regimen snabbt bli ett rykte som inger hopp bland fångarna. De två skådespelarna Angelica Radvolt och David Lenneman bär upp föreställningen och lyckas ibland få det att bränna till ordentligt när frågor som framtiden för ett kärlekspar gestaltas på ett starkt sätt.

Martin Schibbye och David Lenneman i ”Kality”. Foto: Maryam Barari

Det finns dock problem med att göra teater av angelägna ämnen. Här är antalet etiopiska röster stort och det är inte helt lätt för en svensk publik att hålla reda på vem som är vem. Jag hinner fundera på om bilder på de etiopiska personerna hade ökat vår möjlighet till identifikation.

”Kality” bygger också att den fjärde personen på scenen växlar och ska vara en lokal journalist. Denna fjärde person kommer in på scenen en bit in i föreställningen och vid Stockholmspremiären är det Camilla Kvartoft, känd radio- och TV-profil. Det innebär att tempot dras ned och som publik måste jag frigöra mig från ”Veckans brott/Agenda”-associationen för att kunna återvända till Kalitys bistra verklighet.

Angelägna ämnen, där vi alla är överens, innebär också att Martin Schibbyes programförklaring för yttrandefrihetens betydelse lätt hamnar i det förutsägbara, hur rätt han än har i det han säger.

Uppräkningen av namnen på etiopiska publicister och antalet dagar de har tillbringat i fängelse, oftast med tillägget ”i exil”, griper dock tag och insikten att Eskinder Nega fortfarande efter 2091 dagar sitter kvar i fängelse, dömd till 18 års fängelse för påstådda terroristbrott, är tillräckliga skäl för att se ”Kality” och att uppmärksamma hur en regim som har många vänner i världen fortsätter att krossa det fria ordet i Etiopien.

När jag skriver detta slår Committe to Project Journalists och Amnesty International larm om att Etiopiens högsta domstol slagit fast att Nathnael Feleke och Atnaf Birhane från bloggkollektivet Zone 9 ska ställas inför rätta igen. De har tidigare frikänts för anklagelsen om terrorism men hotas nu av tio års fängelse för att ha “uppviglat till våld” genom sitt skrivande.

Klappjakten på det fria ordet fortsätter.

Ulf B Andersson

Föreställningar av Kality

Agera för Eskinder Nega (Amnestys svenska hemsida)

Läs också

Jag tvingades fly för mitt liv (Yohannes Kassahun i Aftonbladet 22 januari 2016)

Läs mer från Amnesty International

The torturous fields of Ethiopia’s rehabilitation centre (22 februari 2017)

Ethiopia: Draconian state of emergency measures (10 februari 2017)

Ethiopia: Government blocking of websites during protests widespread, systematic and illegal (14 decenber 2016)

Ethiopia: Arrest of opposition leader an outrageous assault on freedom of expression (1 december 2016)

Ethiopia: Zone 9 blogger held for criticising government: Befeqadu Hailu (15 november 2016)

Bakgrund/ Etiopien: Svikna förhoppningar

Den 28 maj 1991 tågade rebeller in i den etiopiska huvudstaden Addis Abeba och störtade Mengistus regim som hade styrt Etiopen sedan mitten av 1970-talet. Mengistu flydde till Zimbabwe och det östblock som inte längre fanns kvar, utom Sovjetunionen som var nära sin upplösning, ingrep inte för att rädda en regim som varit en nära allierad på den afrikanska kontinenten. Stora förhoppningar knöts till de nya makthavarna; Ethiopian People's Revolutionary Democratic Front, EPRDF, under ledning av Meles Zenawi som snart skulle bli Etiopiens premiärminister. Den posten behöll han fram till sin död år 2012.

Meles Zenawi. Foto: World Economic Forum 2012/ Wikimedia

Det fanns en tid under senare delen av 1990-talet då en grupp politiker framställdes som en ny hoppfull generation av afrikanska ledare. Bland dessa fanns Yoweri Museveni i Uganda, Paul Kagame i Rwanda, Meles Zenawi i Etiopien och Isaias Afewerki i Eritrea. Idag vet vi att dessa ledare bakom en tunn demokratisk fernissa stod för auktoritära regimer där de själva till varje pris skulle behålla makten.

Det EPRDF Zenawi ledde var utåt sett en demokratisk front av etiopiska grupper i opposition till Mengistus öststatsvariant av marxism-leninism. I själva verket kontrollerades EPDRF av TPLF, Tigrayan People's Liberation Front, en upprorsrörelse som bildats bland Tigrayfolket i norra Etiopien redan på 1970-talet.

Den verkliga ledningen inom TPLF fanns hos det marxist-leninistiska förbundet, MLLT, som företrädde Albanienvarianten av marxism-leninism. Meles Zenawi var en av grundarna av MLTT.

Till Meles Zenawis politiska bedrifter hör att han lyckades bli en nära allierad till USA, en allians som förstärktes då kriget mot terrorismen inleddes efter attackerna mot USA den 11 september 2001. Med USA:s stöd kunde Etiopien år 2006 invadera ärkefienden Somalia och stanna kvar under en tid som ockupant.

EPRDF tillät också Eritrea att bli självständigt vilket bekräftades i den FN-övervakade folkomröstningen år 1993. Problemen att skapa ett Etiopien där alla folkgrupper kände sig välkomna kvarstod dock och det dröjde bara några månader efter Mengistus störtande i maj 1991 innan borgfreden började upplösas. År 1998 inleddes ett förödande krig mellan Etiopien och Eritrea som avslutades år 2000, dock utan att de politiska och territoriella frågorna löstes.

I Etiopien fanns ett visst politiskt manöverutrymme och när det tredje valet i landet efter 1991 skulle genomföras i maj 2005 hade oppositionen samlat kraft. Oppositionen var nära att vinna valet och tog 200 av de 547 platserna i parlamentet.

Hailemariam Desalegn Boshe är premiärminister och ledare för EPRDF sedan Meles Zenawi avled 2012. Foto: World Economic Forum /Wikimedia

Protester hölls mot påstått valfusk och våldsamheter blev en förevändning för Zenawi att slå till hårt. En rad oppositionspolitiker fängslades och dömdes till långa fängelsestraff. Sedan dess har den politiska oppositionen marginaliserats och vid senaste valet 2015 tog EPRDF alla 547 platserna.

Meles Zenawi och hans efterträdare Hailemariam Desalegn har kunnat glädja sig åt att omvärlden har fortsatt stödja regimen i Etiopien. I juli 2015 blev Barack Obama den förste amerikanske president som besökte Etiopien och den 27 juli 2015 sade han att ”Val har hållits där en demokratiskt vald regering röstades fram”. Det var en bedömning som människorättsorganisationer inte delade.

Den goda ekonomiska tillväxten i Etiopien har också ökat omvärldens intresse för kontakter med landet. Samtidigt har regimen fortsatt strypa yttrandefriheten och protester har slagits ned hårdhänt. Enligt Amnesty har minst 800 personer dödats av säkerhetsstyrkorna vid protester i regionerna Oromia och Amhara.

Ulf B Andersson

Läs mer från Amnesty Press