Illusionen om det normala livet i Irak

Reportage | 2003-09-23
Även publicerad i AmnestyPress #3/2003

Bagdad efter kriget är en märklig plats. På ytan tycks livet ha återgått till det normala: nya restauranger har öppnat, i affärsdistriktets skyltfönster ligger högar med nyimporterade TV-apparater och på kaféerna diskuterar grupper av män dagens nyheter över en vattenpipa. Men illusionen är oftast kortlivad. De amerikanska ockupationsstyrkorna i och utanför den irakiska huvudstaden utsätts för dagliga attentat, oftast med dödlig utgång, och kriminaliteten som sköt i höjden efter Saddam Husseins fall visar inga tecken på att avta. Vid solnedgången töms gatorna snabbt och skottlossningen som hörs nätterna igenom, tar sin början.

Livet i Mahmudia, strax söder om Bagdad.

– Livet i Irak är mycket svårt, suckar Mahmud Dakhil och får medhåll av sina vänner runt kafébordet intill Bagdads affärsgata Karrada. Saddam var en galen diktator, men amerikanerna är inte mycket bättre. De gör ingenting åt brottsligheten och allt är kaotiskt. De borde åka hem.

Morgonrusningen bryts plötsligt av en dov explosion några minuter senare följd av smattret från automatvapen och amerikanska Apachehelikoptrar.
– En död amerikan till, gissar Mahmud.
Den amerikanska armén och dess civila administrativa arm CPA kritiseras inte bara av mannen på gatan. Internationella och lokala människorättsorganisationer har utryckt stor oro över ockupationsstyrkornas godtyckliga arresteringar, bristen på en opartisk rättsapparat och de förhållanden under vilka koalitionstrupperna håller sina fångar.

– Vi ser dagligen hur oskyldiga ringas in och kastas i fängelse misstänkta för att vara Saddamsympatisörer eller motsätta sig nyordningen i allmänhet, säger Muhammed El Musawi, advokat på Iraks ledande människorättsorganisation HRI. Varje gång en attack sker eller om amerikanerna undersöker ett tips, stormar de in i hus och griper 20-30 personer som råkar bo i området.

– När vi sedan ber att få träffa de fängslade får vi avslag, fortsätter han.
Både armén och den amerikanske domaren Donald Campbell, som ansvarar för rättsystemet, hänvisar till säkerhetsläget.

Allt fler irakier vill ha ett slut på ockupationen.

Abu Ghraibfängelset i Bagdads västra förorter, som under Saddam Husseins regim var ökänt för massavrättningar och tortyr, är numera fyllt av misstänkta brottslingar, de flesta inhysta i tält på fängelsegården (det var i detta fängelse som sex irakier dödades när okända gärningsmän gick till attack den 17 augusti).

Andra fångar hålls i förvar i tillfälliga läger, som det kritiserade Camp Cropper, en taggtrådsinhägnad tältstad på Bagdads flygplats med över 2 000 fångar. Några har suttit här sedan krigsslutet och nyligen sköts två fångar ihjäl under ett flyktförsök.
– Vi har försökt besöka fångarna men fått avslag, säger Joanna Oyediran från Amnesty Internationals Bagdadkontor när vi träffas i en hotellobby i centrala stan. Ingen har hittills fått träffa en advokat eller familjemedlemmar. De fysiska förhållandena är också dåliga – föreställ dig flera månader i ett tält med lufttemperaturer på närmare femtio grader.

– Vi har också hört att fångarna får otillräckligt med vatten och dålig mat. De har oftast samma kläder på sig under hela fångenskapen.

Joanna Oyediran undersökte nyligen ett fall där en 11-årig pojke satt fängslad i över tre veckor utan att hans föräldrar informerades. Sufian Abd el-Ghani greps tillsammans med sin farbror som varit inblandad i en grannfejd i närheten av familjens hus i Bagdads förorter. Skottlossning på gården utanför Sufians hus drog till sig amerikanernas uppmärksamhet.

– Fyra arméjeepar anlände och minst 15 män stormade in i vårt hus, berättar Sufians far, Muhammed Abd el-Ghani. De sökte igenom allt och sparkade upp dörrar och skåp. Vi låg på magen utanför huset i fyra timmar med automatgevär riktade mot oss. Eftersom Sufian var med sin farbror som varit inblandad i fejden med grannarna, tog de honom med sig också.

– Hur kan de arrestera ett barn? frågar sig Abd el-Ghani och skakar på huvudet.
Pojken hamnade i Camp Cropper och blev efter 23 dagar förflyttad till Salhiya-fängelset i Bagdad. En medfånge reagerade över pojkens ålder och kunde kontakta föräldrarna efter det att han blivit frisläppt.

– Först därefter släpptes Sufian; annars hade han suttit där ännu, tror Joanna Oyediran.

De hårdföra metoderna och rättsövergreppen förklaras från amerikansk sida med att koalitionsstyrkorna är under stor press och att det är svårt att effektivt bekämpa brottsligheten i ett land med stora sociala problem där nästan varje hushåll har ett vapen.

Ännu är det långt kvar tills irakierna kan leva ett normalt liv.

I takt med att missnöjet med ockupationen ökat och attackerna mot koalitionsstyrkorna under sommaren stigit till i genomsnitt 15 om dagen, har också nervositeten bland de ofta unga och oerfarna soldaterna blivit alltmer märkbar. Vid räder mot misstänkta hus eller vid demonstrationer har många oskyldiga blivit ihjälskjutna av koalitionstrupperna.

– Amerikanska soldater ingrep nyligen vid ett rån mot ett shoppingcenter i Bagdad, berättar HRI:s Muhammed El Musawi. De sköt urskillningslöst in i en folkmassa och dödade fyra vakter som ackrediterats av dem själva.

– Vi har en mängd liknande exempel och dessa dödsskjutningar måste klaras ut juridiskt.

Men det är inte bara dagens rättsövergrepp som bör utredas. Många irakier frågar sig hur en ny regering ska skipa rättvisa för brott begångna av Saddam Hussein och hans handgångna i Baath-partiet, armén och säkerhetsapparaten.

I ett kontor vid Tigris strand i Bagdads utkanter ligger Kommittén För Frigivningen av Fångar som grundades några dagar efter krigsslutet.

Organisationen består av ett dussin volontärer som arbetar med att kartlägga de hundratusentals människor som försvann under Baath-partiets drygt trettio år vid makten. Väggarna är täckta av upptejpade bilder av de försvunna och i källaren ligger travar med personakter som samlats in ur ruinerna från den irakiska säkerhetstjänstens kontor runt om i landet.

– Vi har samlat ihop hundratusentals akter, säger kommitténs Hussein Azis och pekar på ett skivbord fyllt av pappersbuntar. Några är i perfekt skick, andra är delvis sönderbrända.

En grupp kedjerökande män sorterar informationen som sedan läggs in i en databas öppen för allmänheten. En gammal fläkt roterar knarrande i ett hörn och arabisk musik hörs från en radio någonstans.

Jag plockar på måfå upp en gulnad dossier märkt »Militära Underrättelsetjänsten, sektor 45 – topphemligt«. Den visar sig beskriva 15-åriga Samar Shafi Abuds öde. Hon arresterades anklagad för medlemsskap i det förbjudna shiitiska Dawa-partiet och avrättades kort därefter i Abu Ghraibfängelset den 23 september 1987. Under några blyertsnoteringar rörande hennes personliga ägodelar står namnen på anhöriga, med full address.

– Medlemskap i Dawa-partiet var en standardanklagelse, säger Hussein Azis.

I kontorets entré har en lång, kaotisk kö bildats framför en dataskärm.
Några av de anhöriga har tagit med sig personbevis och tummade ID-handlingar. En av dem som söker klarhet är Sukinea Ghali, som flydde till Malmö från Irak efter kriget i Persiska Viken 1991. Hennes man Whalid Abbas Sardi försvann kort därpå och dagen efter Saddam Husseins fall bad hon sin son att boka en resa till Irak, den första på tolv år.

Sukinea Ghali är klädd i en svart fotsid skrud som täcker håret och på den gamla kvinnans ansikte och händer syns traditionella tatueringar.

– Min man stannade kvar när vi lyckades fly till Sverige, säger hon med tårar i ögonen. Han skulle följa efter så fort han kunde. I stället fick vi höra att han arresterats. Min man hade problem med hyran och för att få ut honom ur huset gick värden till säkerhetstjänsten och ljög om att han var organiserad i ett islamistiskt parti.

– Jag sökte upp Röda Korset i Sverige, som inte hade någon information, fortsätter Sukinea Ghali. Jag vet att min man avrättats men jag vill veta vad som hände honom. Jag vill begrava honom.

Amnesty International rekommenderade redan i våras ockupationsmakten att tillsätta en FN-ledd expertkommission för att upprätta en oberoende domstol i stil med krigförbrytartribunalerna för det forna Jugoslavien och Rwanda.

Ett annat alternativ som lagts fram är en tribunal med en blandning av inhemska och internationella domare, i stil med specialdomstolen som upprättats för att utreda krigsförbrytelser i Sierra Leone.

– Det är kaotiskt i Irak just nu och det vore tragiskt om bevis som samlas in ur massgravar och arkiv inte bevaras, konstaterar Joanna Oyediran när vi skiljs åt i gatuvimlet på Karradagatan.

En närliggande moské kallar till fredagsbön, lediga Bagdadbor spolar den dammiga trottoaren framför sina hus med vatten och illusionen om ett normalt liv i ett normalt land är återigen påtaglig.

Några dagar senare, på en av huvudgatorna i Bagdads välbeställda stadsdel Mansour, ser jag en död man ligga i en blodpöl bredvid en blå Volkswagen Passat vars framruta perforerats av kulhål. Det är mitt på dagen.
Den heta eftermiddagssolen skiner med obarmhärtig styrka. Ingen tycks vara intresserad.

Text och bild: Peter Biro

Reportage | 2003-09-23
Även publicerad i AmnestyPress #3/2003