Fri efter 18 år

reportage | 2011-05-11
Av: Yvette Lindholm
Även publicerad i AmnestyPress #2/2011

Anthony Graves vaknade av att en vän knackade på hans dörr en morgon och berättade att polisen letade efter honom. Plötsligt var han fängslad och dömdes till döden för ett brott han inte begått.

– Jag var naiv och det räddade mig från att bli galen. Jag visste att dom inte skulle avrätta mig eftersom jag var oskyldig. Jag vet att oskyldiga avrättas, men jag var säker på att det inte skulle hända mig, säger Anthony Graves.
Anthony Graves gör sitt första utlandsbesök i samband med Amnestys årsmöte i Göteborg 6-8 maj och hans öde blir en tydlig påminnelse om vad Amnesty kämpar mot.

Anthony Graves anförande på Amnestys årsmöte i Göteborg.

I 18 år och fyra månader satt han fängslad innan han till slut släpptes i slutet av 2010. Han dömdes utan bevis, enbart på utsagan av den man som dödat en familj med två vuxna och fyra små barn och som angav honom i tron att hans eget straff skulle mildras. Anthony Graves satt först häktad i två år medan åklagaren desperat letade efter någon form av bevis. Det fanns inget motiv, inga mordvapen, morden begicks i en stad Anthony Graves inte bodde i och han kände inte människorna som dog. Trots att mördaren, Robert Carter, till slut erkände för åklagaren att han begått dådet ensam pressades han att ljuga under rättegången mot Anthony Graves. När Anthony Graves slutligen dömdes till döden hann han få två datum för avrättning innan hans fall uppmärksammades.
– En dag 2002 blev jag kallad till fängelsechefens kontor. De sade att jag hade fått ett avrättningsdatum och frågade helt känslokallt vad jag ville att de skulle göra med min kropp. De frågade vad jag ville ha till min sista måltid. Det var frågor som ställdes som att beslutet var taget, berättar Anthony Graves.

– Det handlade bara om politik. Åklagaren ville att det skulle synas att han var hård i sin kamp mot brottsligheten. Hade jag haft ekonomiska möjligheter och inte varit svart hade det här inte hänt mig, berättar Anthony Graves.
Efter att en högre instans ogiltigförklarade hans dom 2006 fick han sitta ytterligare fyra år i väntan på en ny rättegång - och inte en enda åklagare ville ta i fallet.

– Myndigheterna använde kryphål för att skjuta på den rättegång jag hade rätt till. De ville straffa mig för att mitt fall avslöjade att de hade gjort fel. Det var ett system fullt av människor som höll varandra om ryggen, berättar Anthony Graves.
Efter fyra år hittade de en åklagare, Kelly Siegler. Hon var känd för att ha lyckats skicka 19 män till dödscell.
– När mina advokater hörde att hon hade fått fallet blev de oroliga. Jag undrade när det var dags för mig att få rättvisa. De och mina advokater trodde att det skulle bli en ordentlig kamp om att sätta mig i dödscellen igen men de hade fel.
När Kelly Siegler började ställa frågor och ville prata med Anthony Graves och hans team var de misstänksamma. Var det en strategi? Letade hon efter svagheter? Kelly Siegler gjorde en grundlig utredning av Anthony Graves fall, fann att han var uppenbart oskyldig till brottet han anklagades för och vägrade ställa honom inför rätta. Efteråt har Kelly Siegler kritiserat den första åklagaren och anklagat honom för att ha manipulerat bevis och vittnen.

– De ledde mig in till ett kontor där min advokat satt tårögd. Jag tänkte på en gång att det måste vara dåliga nyheter. Jag tänkte att jag orkar inte mer, berättar han.
Men hans advokat sa ”du är fri att gå”. På stående fot blev han frisläppt och stod på parkeringen i civila kläder.

Varje dag hade han från fängelset pratat en kort stund med sin mamma i telefon. Eftersom maten han fick i fängelset var så dålig brukade han fråga mamman vad hon lagade för mat. På skämt brukade han bli lite upprörd när hon svarade då det ändå inte var någonting han kunde äta.
– Nu ringde jag henne från parkeringen och frågade vad hon lagade för mat, berättar Anthony Graves.
Som vanligt frågade hon ”varför?”. ”För att jag kommer hem” svarade Anthony Graves.
– Sedan hörde jag bara glädjeskrik när hon släppte luren.

Anthony Graves på sin första resa utanför USA.

Efter att han släpptes fick de veta att Robert Carter som avrättades för morden redan 2002 försökt förklara flera gånger att han ljugit om Anthony Graves skuld. Till och med på sin dödsbädd, i sitt sista andetag, svor han att han ljög om Anthony Graves. Anledningen till att han uppgett Anthony Graves namn var att åklagaren var helt övertygad om att flera personer begått dådet och Robert Carter trodde att hans straff skulle mildras om han angav någon. Anthony Graves var en avlägsen bekant som han trodde sig hade sett i en bil strax innan han greps och den första Carter kom att tänka på.
– Robert Carter var desperat och manipulerades. Det han gjorde var hemskt men han förtjänade inte att avrättas, säger Anthony Graves.

– Staten Texas försökte mörda mig. Jag antar att jag borde tacka de som gjorde det här mot mig. Nu vet jag vad jag måste göra med mitt liv. Jag måste arbeta mot dödsstraffet. Jag måste hjälpa dem jag lämnade i dödscellerna, konstaterar Anthony Graves.

Han är nu anställd av Texas Defender Service, en frivilligorganisation i Texas, som specialist på dödsstraff och nästa månad kommer han att göra sitt första besök till dödscellerna sedan han lämnade sin egen, i sin nya yrkesroll och som en fri man.

– Ingen människa har rätten att ta en annan människas liv. Dödsstraffet är hatiskt. Vem vaknade en morgon och kom på att man skulle mörda andra och kalla det rättvisa? Vi måste bli en röst mot dödsstraffet. Vi behöver inte dödsstraffet. Vi behöver inte behandla varandra så.
Och för Anthony Graves är lösningen är utbildning.
– Forskning visar att de som är utbildade om dödsstraffet är mot det. Därför är det min uppgift att dela med mig av min historia. Staten Texas har skapat ett monster i mig, jag kommer inte att ge upp.

Text och foto: Yvette Lindholm
[email protected]

Läs mer

Dödsstraffseminarium på årsmötet i Göteborg

Om dödsstraffet
Amnestys årliga dödsstraffrapport – positiv trend men fler länder avrättar, Amnesty Press 29 mars 2011.

reportage | 2011-05-11
Av: Yvette Lindholm
Även publicerad i AmnestyPress #2/2011