Uzbekistan: Om tortyr, godtyckliga avrättningar och de anhörigas osvikliga kamp

Uzbekistan den 10 juli år 2000. Utan förvarning avrättas hennes enda barn för ett brott som han inte har begått. Han har skrivit på ett erkännande under tortyr, och familjen har inte lyckats skrapa ihop de 60 000 dollar som myndigheterna krävt för att släppa honom fri. Tamara Chikunovas värld faller samman. Hennes första reaktion är att själv be om att få bli avrättad, men istället väljer hon att starta organisationen "Mödrar mot dödsstraff". I dag reser hon jorden runt för att informera människor om den fruktansvärda och inhumana behandling som hennes regering utsätter sitt folk för.
- Uzbekistan har en mycket grym lag och i praktiken inga som helst rättsregler, säger Tamara Chikunova.

Under ett besök på Amnestys sekretariat i Stockholm får Amnesty Press en intervju med Tamara Chikunova och hennes medarbetare Dilobar Khudoberganova.
- Jag vill tacka Amnesty International för allt ni har gjort och allt som ni gör för oss i Uzbekistan, säger Tamara Chikunova och börjar sedan berätta historien om sin son, Dmitrij Chikunov.

Han dömdes till döden den 11 november 1999 för inblandning i överlagda mord på två män från den uzbekiske huvudstaden Tasjkents regionala domstol. Det tog bara drygt ett halvår innan han avrättades. Men det visste inte Tamara om när hon dagen efter avrättningen åkte till fängelset i Tasjkent i tron att hon skulle få besöka sin son. Besöket hade godkänts av myndigheterna men fängelsevkaterna sa att hon inte fick träffa honom. Det skulle dock gå bra att komma tillbaka nästa dag. Tamara återvände dagen efter, bara för att få veta att hennes son hade avrättats två dagar tidigare.

Dmitrij Chikunov hade med största sannolikhet torterats i fängelset. Syftet var att tvinga fram ett erkännande. För sin mor Tamara berättade han: ”Poliserna satte på mig handklovar med armarna bakom ryggen. De höll mig i axlarna och benen och började hissa mig upp och ner, för att till sist slänga upp mig i taket. Jag landade på ryggen, och minns inte vad som hände sedan på grund av smärtan. Jag kunde inte prata - det var som att vara förlamad. De gjorde det fyra gånger…"
- Men det som slutligen fick honom att skriva under ett erkännande var när poliserna började använda sig av mig istället, berättar Tamara.
- De misshandlade mig, hans egen mor, inför hans ögon. Och trots allt han gått igenom tidigare klarade han inte av det, det var droppen. Så han skrev under ett erkännande. Han valde alltså att själv bli avrättad för att jag inte skulle skadas. Hur tror du att en mor känner då?

Under de sju månader som gick mellan domen och verkställandet kämpade Dmitrijs familj med näbbar och klor för att få honom friad.
- Vi skrev överklaganden, vädjade till presidenten, vi vädjade överallt. Men ingenting hjälpte. Så fick vi veta att om vi betalade 60 000 dollar skulle han släppas fri. Vi försökte få ihop pengarna men 60 000 dollar är en astronomisk summa i ett land där medellönen är fem dollar i veckan.

Tamara Chikunova har, precis som alla andra anhöriga till avrättade personer, aldrig fått veta var hennes son ligger begravd. Avrättningsdatumet hålls hemligt för både anhöriga, advokater och den dödsdömda själv. De anhöriga får därför aldrig möjlighet att ta farväl, och den dödsdömde lever i ständig skräck eftersom han vilken sekund som helst kan bli hämtad och förd till avrättningskammaren. Hemlighetsmakeriet går under namnet ”Skydd av statshemligheter i Uzbekistan.”

Tamara Chikunova och Dilobar Khudoberganova.

Tamaras medarbetare Dilobar Khudoberganova föddes 1981 och gick tillsammans med sin äldre bror Iskandar på en arabiskspråkig skola i Tasjkent, en skola som anses vara en av Uzbekistans bästa. Efter examen skrev hon in sig på universitetet i Tasjkent och fick jobb som programledare för ett ungdomsprogram på den statliga radion. Men i februari 1999 slogs hennes tillvaro i spillror. Ett stort antal maskerade män trängde sig in i hennes lägenhet och vände upp och ner på den i jakten på brodern Iskandar, som blivit anklagad för ”terrorism”. Hennes andra bror och hennes far misshandlades och torterades. De övriga familjemedlemmarna, bland andra Iskandars gravida hustru, hotades och skrämdes av myndigheterna. Dilobars båda föräldrar hamnade på sjukhus och själv stängdes hon av från universitetet.
- Den misstänktes familj är enligt myndigheterna precis lika ansvarig som den som misstänks för ett brott, och därför misshandlas och torteras även familjen, berättar Dilobar och Tamara fyller i:
- President Karimov, som själv kallar sig ”den uzbekiske demokratins fader”, har stått i tv och sagt rakt ut att ”var och en är inte ensam skyldig till sina handlingar, utan det är hela familjen”.

År 2002 dömdes Iskandar Khudoberganova till döden och sedan dess har Dilobars vardag kretsat kring kampen för sin brors frigivning och avskaffandet av dödsstraffet.
- Min bror är oskydig. Men myndigheterna bryr sig inte om att leta efter den skyldige utan väljer istället den enklaste vägen och förföljer och trakasserar oskyldiga människor. I ert land klaras kanske 60 eller 70 procent av brotten upp, men i Uzbekistan ligger uppklarningsprocenten på 100. Det viktiga är inte att sätta dit den skyldige, utan bara att sätta dit någon, vem som helst, så att den höga uppklarningsprocenten upprätthålls.

Tamara Chikunovas organisation ”Mödrar mot dödsstraff” har hittills lyckats omvandla 17 dödsdömdas straff till fängelsestraff. Organisationen hjälper anhöriga att ta kontakt med rätt FN-organ och informerar om både uzbekisk lag och internationell rätt.
- Vi uppmuntrar de anhöriga och ger dem hopp, kraft och styrka att fortsätta kampen, säger Tamara Chikunova.

Men Tamaras och Dilobars arbete är mycket svårt och trakasserier, hot och förföljelser hör till vardagen. I december 2003 anordnade organisationen en internationell konferens i Tasjkent i syfte att skapa en öppen debatt om dödsstraffet i Uzbekistan. Bara några timmar innan konferensen skulle börja stoppades den av myndigheterna. Men arbetet präglas inte bara av motgångar. Tamara Chikunova har tilldelats flera pris för sin kamp för mänskliga rättigheter.
- Den 11 oktober i år, samma dag som min son skulle ha fyllt år, fick jag ta emot ett pris i Berlin, som faktiskt är den stad min son föddes i. Jag såg det som ett tecken från honom. Jag kunde höra honom säga: ”Fortsätt kampen, mamma.”

Sara H Ångström, praktikant, Amnesty Press och media

Läs mer om Uzbekistan och dödsstraffet.