ÅRSMÖTE2018: Den svåra situationen för utsatta EU-medborgare

Monalisa kom till Sverige från Rumänien i hopp om ett bättre liv. Lägenheten från socialtjänsten blev avgörande för att hon skulle kunna lära sig svenska och få ett jobb. Den 5 maj berättade hon sin historia på Amnestys årsmöte i Göteborg.

Monalisa Pruteanu samtalar med Johanna Westeson på Amnestys årsmöte i Göteborg. Foto: Annie Beckman

”Jag måste ha hyran inom två dagar annars måste ni flytta”, säger hyresvärden på Meros camping i Göteborgs kommun.

Monalisa Pruteanu bor i en husvagn tillsammans med sin man och två små döttrar. Hennes föräldrar lever också här. På campingen finns även utsatta svenskar och många har problem med alkohol och droger. Familjen kom till Sverige år 2006, när äldsta dottern Larissa var två år och lillasyster Gabriella drygt ett år. I Rumänien bodde familjen hos Monalisa Pruteanus föräldrar i en tvårummare utan el och vatten.

Hennes pappa var den enda som hade arbete och familjen hade inte alltid mat för dagen. Rasismen mot romer gjorde det svårt att få jobb. När Monalisa Pruteanu själv gick i skolan blev hon slagen och kallad ”zigenare” av sin lärare.

– Hon tyckte inte om romer och ville inte att jag skulle vara i skolan. Det är fortfarande ett stort problem: lärare slår barn och säger saker som att de luktar, är smutsiga och ska gå därifrån. Hela Europa säger: ”Gå härifrån, gå hem till hemlandet”, men vilket hemland? I Rumänien säger de samma sak: ”Gå härifrån”.

Monalisa Pruteanus pappa och man spelar dragspel i Sverige för att samla ihop pengar. Själv samlar hon pantburkar tillsammans med barnen. De försörjer både sig själva och släktingar i Rumänien. Nu saknas det alltså pengar till hyran på campingen. Monalisa Pruteanu tänker att hon kanske måste börja tigga och ger sig ut på stan. Hon är blyg och vill inte be folk om pengar, vet inte hur man gör. Hon börjar gråta. Så kommer en kvinna fram och frågar hur läget är, och Monalisa Pruteanu berättar. Kvinnan ber att få följa med till campingen.

– Hon betalade vår hyra för tre månader. Sedan kom hon med mat till mig varje vecka och hjälpte mig jättemycket.

Monalisa Pruteanu, 32 år, arbetar som brobyggare på Göteborgs Räddningsmission och deltog i lördagens samtal med Johanna Westeson från svenska Amnesty om utsatta EU-medborgare. Foto: Annie Beckman

År 2008 bestämmer sig Göteborgs kommun för att familjer med små barn inte ska behöva bo i missbruksmiljön på campingen. Monalisa Pruteanu och hennes familj får en lägenhet och socialbidrag. Hon kan nu läsa svenska på SFI och får så småningom jobb på Räddningsmissionen. Barnen börjar på förskolan och i skolan.

– Mina barn älskar skolan, säger att den är viktig och vill gå varje dag. Det är samma för mig, jag vill att min dotter ska bli något när hon blir stor, berättar hon.

I dag är Monalisa Pruteanu 32 år, har fyra barn och arbetar som brobyggare på Göteborgs Räddningsmission. Den idéburna organisationen jobbar bland annat med utsatta EU-medborgare.

– Jag vill hjälpa andra romer i samma situation, säger hon.

Tillsammans med Johanna Westeson, sakkunnig diskriminering på Amnesty, deltar hon i seminariet ”Tiggeriförbud: En kriminalisering av fattigdom” på Amnestys årsmöte. Amnesty drar nu igång en kampanj för att stoppa tiggeriförbud. Frågan om att förbjuda tiggeri har debatterats livligt under de senaste åren. Moderaterna vill till exempel införa ett nationellt tiggeriförbud. Partiet menar att tiggeri låser in folk i fattigdom och att människor utnyttjas av kriminella aktörer. Bland annat Vellinge kommun har försökt införa ett förbud i den egna kommunen, men fick nej av länsstyrelsen, förvaltningsrätten och kammarrätten. I höst kommer också Amnestys rapport om situationen för utsatta EU-medborgare i Sverige där mellan 60 och 70 personer från olika delar av Sverige intervjuas.

– Amnesty tycker inte att tiggeri är en bra försörjningsmetod, men vi ser att förbud är ett sätt att straffa de som är allra mest utsatta, säger Johanna Westeson.

Monalisa Pruteanu känner många från Rumänien som tigger i Göteborg. Men ingen vill göra det, de vill snarare ha jobb och bostad. Hon har inte heller träffat på någon som tvingas tigga av kriminella. Monalisa Pruteanu upplever att många svenskar inte förstår romernas situation. Själv skickar hon varje månad pengar till sin syster, bror och mamma som bor kvar i Rumänien.

– Ni kanske ser en kvinna som sitter utanför Ica med en Iphone, säger hon. Men alla har mobil i dag och bakom henne finns en stor familj som behöver pengar till mat och hyra. Hon måste också skicka pengar så att de kan fixa el och vatten till sitt hus. I Rumänien måste föräldrarna också köpa allt material som barnen behöver i skolan.

En man i publiken frågar hur privatpersoner bäst kan bemöta och hjälpa människor som tigger.

– Fråga dem. De har alla olika behov, en del behöver barnkläder, andra mat. Det finns många svenskar som hjälper mycket, säger Monalisa Pruteanu.

Jennie Aquilonius
[email protected]

Bakgrund

Antalet utsatta EU-medborgare i Sverige uppskattas till 4 000–5 000 personer, av dem är troligtvis ett hundratal barn. Amnesty definierar begreppet ”utsatt EU-medborgare” som personer från andra EU-länder, framför allt Bulgarien och Rumänien, som ”lever i extrem fattigdom och som tjänar sitt uppehälle genom att tigga, panta burkar eller ta små̊ ströjobb”. Majoriteten är romer. Personerna saknar ofta tak över huvudet. Många kommer till Sverige för att försörja sina barn, som ofta är kvar i hemlandet. Sedan antalet utsatta EU-medborgare som syns i samhället blivit fler har också hatbrotten och trakasserierna mot dem ökat.

Källa: Tiggeriförbud – en bakgrund, Amnesty International.

Amnesty Press på årsmötet 2018

ÅRSMÖTE2018: Amanda Jackson har ordet (6 maj 2018)

ÅRSMÖTET2018: Aktivismen, civilsamhället och politiken (6 maj 2018)

ÅRSMÖTE2018: Olivia Bergdahl inledde Amnestys årsmöte (5 maj 2018)

ÅRSMÖTE2018: Skapandet av ”Vi och Dom” (5 maj 2018)