Uzbekistan: Terrorn och förtryckets godtycke

Reportage | 2004-09-09
Även publicerad i AmnestyPress #3/2004

Ingen vet hur många som avrättas i Uzbekistan. Men 2001 medgav president Islam Karimov offentligt att cirka 100 personer avrättas årligen.
Under täckmantel av kriget mot terrorismen råder totalt godtycke i Uzbekistan.
Dzjurahon Karimovas son avrättades den 10 augusti.

– Den sista gången jag såg honom var hans bröst och hals fulla av röda märken. Han sneglade på vakten och sade: »Mamma, det är bara någon allergi.« Nu ger de mig inte ens en grav att gå till.

Sorgen och hopplösheten ligger som en tung mantel över Dzjurahon Karimovas axlar. Jag träffar henne i en lägenhet i Uzbekistans huvudstad Tasjkent. Ett par dagar tidigare har hon fått veta att sonen, Azizbek Karimov, avrättades i fängelset den10 augusti.

– Han skulle ha fyllt 26 imorgon, säger hon.

Azizbek Karimov, avrättad
den 10 augusti, 2004.
Foto: Privat.

Sonens död är en del i en process av förföljelse och ovisshet. Efter att både hans far och farbror dömts för »religiös extremism« och dött efter tortyr i fängelse 1999 flydde Azizbek till grannlandet Kirgizistan. När han våren 2003 reste hem för att besöka sin mor greps han. Dzjurahon såg hur han blodig och medvetslös fördes bort för att häktas. Säkerhetstjänsten sade att Uzbekistan skulle uppskatta att han tog på sig ansvaret för bland annat ett terrordåd i Kirgizistan.

– Presidenten har själv sagt i TV att familjer till »religiösa extremister« kommer att råka illa ut, säger Dzjurahon.

Azizbek dömdes till döden för terrorism av Högsta domstolen i februari 2004. Därefter fick hans mor besöka honom vid tre tillfällen. Däremellan rapporterade Amnesty International och Human Rights Watch om hur han torterats och riskerade att avrättas. FNs kommitté för mänskliga rättigheter, UNHRC, vädjade om uppskov. När Dzjurahon skulle göra sitt fjärde besök och inte hittade honom förstod hon att sonen avrättats.

Vid vårt möte har det gått en vecka sedan han sköts, men Dzjurahon har bara fått icke officiella bekräftelser, trots att myndigheterna är skyldiga att meddela anhöriga inom tre dagar efter att en avrättning har verkställts. Enligt lag får anhöriga inte se kroppen och har heller inte rätt att begrava den avrättade personen. Ingen får i förväg veta datumet för avrättning. De dödsdömda själva meddelas genom stegen som plötsligt tystnar i korridoren utanför cellen.

I ett land präglat av repression spelar det i vardagen mindre roll vad som är lagligt och inte – skräcken har ändå sin egen lag och logik. Både myndighetspersoner och andra medborgare gör ofta vad som förväntas av dem uppifrån. Men makten slår också mot den som inte protesterat mot den.

Fysisk och mental tortyr blir den naturliga ytterligheten i ett system som behöver kontroll till varje pris för att inte falla ihop: Tortyr inte bara bekämpar uttryck för motstånd, utan framtvingar till och med stöd till makten.

Dzjurahon Karimovas son avrättades,
trots vädjanden från FN om uppskov.
Foto: Annelie Schlaug.

En vanlig rättegång mot terroriståtalade är en uppvisning av förnedring. De åtalade kan plötsligt erkänna ett brott de tidigare förnekat och kan till och med påstå att bestraffning är det enda rätta. De nämner själva internationell terrorism, al-Qaida, träningsläger med tjetjener och annat som stämmer med den vedertagna bilden av terrorister.

Azizbeks fall var ett undantag på det sättet att han i rätten vädjade till president Islam Karimov att benåda honom.

– Han sade: »Bakom mig står tusentals som flytt. De kommer tillbaka till sitt hemland om ni friger mig och ger dem en anledning att lita på statsmakten.«, berättar Dzjurahon.

Hon var i rättssalen, däremot saknades vittnen. Dzjurahons och andras nådeansökningar hade inte behandlats. Under en paus kastade man syra över Azizbeks ansikte och hals. Sedan avslutades rättegången med dödsdom.

Uzbekistan 2004 liknar på flera sätt Sovjetunionen 1937. Här härskar samma typ av skräckens logik. En viktig skillnad är dock att i dagens Uzbekistan är statsapparatens makt inte vattentät. Det finns myndighetspersoner som i hemlighet släpper ut information om exempelvis säkerhetstjänstens svarta listor över personer som stämplats som obekväma. Här finns inte minst människorättsaktivister och journalister, det vill säga de som tagit på sig rollen att informera omvärlden om vad som försiggår.

Dessa personer är de som mest aktivt gör motstånd mot regimens säkraste kort – nämligen omvärldens uppfattning av Uzbekistan som ett land som trots allt är gott nog att räknas som en allierad i »kampen mot internationell terrorism«. Landet har en nyckelroll i USAs etablering i Centralasien, vars mest konkreta uttryck är en militärbas.

Uzbekistan har uppskattningsvis 7 000 politiska fångar, siffrorna är dock omöjliga att kontrollera. Regimen är noga med att avleda uppmärksamheten från förföljelsen av dem som politiskt och rättsligt ifrågasätter maktapparatens legitimitet. Istället riktas fokus mot reellt och påstått religiösa personer, underförstått »extremister«.

När Dzjurahon vid ett fängelsebesök ville ge sin son Koranen, hindrades hon med orden att den är »en politisk bok«. Domen för terrorism åtföljdes av andra åtalspunkter, bland annat medlemskap i en religiös extremistorganisation. Den ena åtalspunkten stärker enligt propagandans logik den andra. Uzbekistan dömer inte för att bli av med terrorister utan för att fabricera dem i enlighet med internationella förväntningar.

Dzjurahon och hennes yngste son, 19, vill nu ha politisk asyl i utlandet. Den tredje familjemedlemmen i livet, också en son, sitter sedan fem år fängslad i Kirgizistan. Där har moratorium införts för dödsstraff och det finns risk att han går sin brors öde till mötes om Uzbekistan önskar plocka hem honom. Dzjurahon är dock mest orolig för den yngste.

Innan Azizbek greps förde myndigheterna bort hans lillebror för att denne skulle söka upp Azizbek åt dem. Dzjurahon trodde att han skulle komma tillbaka samma kväll, men han var borta i en och en halv månad. Av rädsla för ytterligare övergrepp vill ingen av dem säga mer än att han blev slagen och hotad med att aldrig få komma hem om han inte uppgav var brodern fanns. En annan uzbekistansk mor fängslades, men är nu släppt, efter att ha informerat omvärlden om att hennes son hade torterats till döds.

Dzjurahon är utbildad historiker men arbetade som dagisföreståndare innan hon förlorade jobbet. Nu sitter hon med en regims hela skuld över sig i ett land i en värld som inte förlorar något på att behålla ett status quo som garanterar att det alltid finns terrorister att döma.

Text: Annelie Schlaug

Reportage | 2004-09-09
Även publicerad i AmnestyPress #3/2004