Tårarnas port

Förra året flydde över 100 000 personer från Afrikas horn till Jemen. Många av flyktingarna och migranterna hamnar i kidnapparligors våld. Amnesty Press har träffat Fairouz Hassan Haji som i en månad hölls fängslad och tvingades ha sex med många män.

Reportage | 2013-05-29
Av: Sara Assarsson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013
Danish Refugee Council och Röda halvmånen kör varje morgon och eftermiddag den 12 mil långa kustvägen längs Jemens sydvästra spets.

Danish Refugee Council och Röda halvmånen kör varje morgon och eftermiddag den 12 mil långa kustvägen längs Jemens sydvästra spets. Foto: Jacob Zocherman

Morgondiset dröjer sig kvar över havet. Fairouz Hassan Haji går barfota på asfalten som ännu är sval. Krampaktigt håller hon sin lilla pojke som knappt är vid medvetande. Hennes underliv ömmar och magen skriker av hunger.
Plötsligt ser hon en bil.
Nej, tänker hon, och börjar springa åt andra hållet.

Paniken sköljer över henne när bilen närmar sig, saktar ner och stannar till vid vägkanten.
– NEJ, ta mig inte, skriker hon.
Hon skakar av gråt och försöker ta sig därifrån men männen vädjar till henne och ber henne stanna. – Vi vill hjälpa dig, ropar en av männen på etiopiska.
Fairouz ser inte Röda Halvmånens emblem på Toyota Land Cruiserns vita lack. Hon har dock inte längre några krafter att springa därifrån utan låter de främmande männen plocka upp henne i bilen.

Förra året landsteg 107 500 båtflyktingar från Afrikas Horn i Jemen – en toppnotering sedan FN:s flyktingorgan UNHCR började föra statistik.
Fairouz Hassan Haji, en 22-årig kvinna från Etiopien, är en av tusentals unga människor som varje år korsar det smala sundet Bab el-Mandeb som skiljer Afrika från Arabiska halvön. Här, längs ökenlandet Jemens vidsträckta stränder, börjar resan till helvetet för många av dem. Fairouz hinner inte ens av båten innan hon tvingas upp på ett lastbilsflak av ett gäng beväpnade män. De slår henne med knytnävar och kolvarna på sina skjutvapen och tar henne till en hydda med trampat jordgolv. I famnen håller hon sin skräckslagne son.
– De slog honom när han skrek, berättar Fairouz och stryker handen över pojkens hjässa.

Fairouz Hassan Haji bor nu i UNHCR:s läger i Kharaz där hon får stöd och medicinsk vård.

Fairouz Hassan Haji bor nu i UNHCR:s läger i Kharaz där hon får stöd och medicinsk vård. Foto: Jacob Zocherman

Det är fyra veckor sedan den unga etiopiska kvinnan landsteg på Jemens västkust. Hon sitter på ett stenröse bakom tältlägret på UNHCR:s flyktingförläggning i Kharaz där nära 20 000 människor bor. Eftermiddagssolen kastar långa skuggor över den torra marken och hennes ansikte får en varm, gyllene ton. Håret är avrakat och ärren efter det trubbiga rakbladet är tydliga. För några dagar sedan plockades hon upp av en räddningspatrull efter en månad i fångenskap. Hon berättar om den långa resan över havet. När båten lade till i vattenbrynet stod kidnapparna och väntade på dem.
– Vi hade ingen chans att ta oss därifrån. De tvingade oss upp på flaket och körde iväg. Ingen av oss fick något att äta eller dricka, säger hon.

De fördes till en by inte långt från kusten. Kidnapparna våldförde sig på kvinnorna och tvingade dem att ringa sina släktingar och be om pengar. Tvåhundra dollar – för varje fånge. Men Fairouz hade inga släktingar som kunde hjälpa henne. I stället såldes hennes kropp, natt efter natt.
– De slängde ner mig på en madrass på golvet och tvingade mig till samlag med männen, fyra eller fem varje natt.
Bredvid henne, på golvet, låg hennes son.
– Han var så hungrig att han inte längre kunde gråta.

Fairouz tittar ner i marken, försöker hålla tårarna borta. Under fyra plågsamma veckor tvingades hon till sex med fler än hundra män. Till slut tröttnade kidnapparna och lät henne gå.
– Vi ser bara en bråkdel av flyktingarna som tar sig i land, säger Saleh Rayashi på hjälporganisationen Danish Refugee Council.
Han sitter sitter bakom ett skrivbord i en vitmålad barack i Bab el-Mandeb Transit Centre vid kusten, en timmes bilfärd från Kharaz. På väggarna hänger kartor som visar flyktingströmmarna från Etiopien, via Somalia och Djibouti. Förra året plockades 13 500 människor upp längs stranden och slussades vidare till FN:s flyktingförläggning i Kharaz. De allra flesta – runt 10 000 personer– är somalier som söker en fristad i Jemen.
– De flesta etiopier siktar på att ta sig vidare till Saudiarabien, säger Saleh Rayashi och berättar att människosmugglare tar omkring 3 000 kronor för att föra dem vidare till grannlandet i norr.

Många faller dock offer för kriminella gäng som håller till i de laglösa trakterna. Utan pengar eller beskydd är flyktingarna enkla byten för ligorna. Inte heller hjälporganisationernas patruller har något att sätta emot de beväpnade brottslingarna.
– Här råder djungelns lag. Först äter lejonen och sedan tar vi hand om det som blir över, säger Saleh Rayashi och suckar.
Han berättar att de inte har något annat val än att hålla sig i bakgrunden när de ser en flyktingbåt anlända. Efteråt, när gängen gjort sitt, åker patrullen tillbaka för att se om några människor är kvar.
– Det är bättre att rädda några än inga alls, konstaterar han.

Utanför piskar vinden upp vita gäss i vågtopparna. Några katter stryker omkring barackerna på jakt efter matrester. De ofruktbara markerna i sydvästra Jemen har under många år varit laglöst land, plågat av inbördeskrig och politiska maktkamper. Sedan president Ali Abdullah Saleh tvingades bort från makten efter protesterna 2011 har kriminaliteten skjutit i höjden, samtidigt som befolkningen sjunkit allt djupare i en humanitär kris.
– Oroligheterna efter revolutionen i Jemen har begränsat myndigheternas möjligheter att ta itu med trafficking, särskilt längs Röda havskusten, säger Edward Leposky från UNHCR.

Akafete Omar, 29, flydde från Oromoprovinsen i Etiopien. Liksom många etiopier blev han tillfångatagen, torterad och pressad på pengar när han nådde Jemens kust.

Akafete Omar, 29, flydde från Oromoprovinsen i Etiopien. Liksom många etiopier blev han tillfångatagen, torterad och pressad på pengar när han nådde Jemens kust. Foto: Jacob Zocherman

Arbetslösheten i Jemen är skyhög och för kriminella gäng har kidnappningar blivit en lukrativ inkomstkälla. En fullastad flyktingbåt kan generera hundratusentals kronor i form av lösensummor och sexhandel.
– De ökande flyktingströmmarna från Afrikas horn påverkar hela regionen, påpekar Edward Leposky. Den vindpinade udden vid Bab el-Mandeb omges av kala, spetsiga berg. När det är klart väder kan man se Djiboutis kust, fyra mil bort. Det var hit, till transitcentret vid kusten, som Fairouz hamnade efter att hon plockats upp av en räddningspatrull. På Röda Halvmånens förläggning får flyktingarna mat, vatten och tvål, och en chans att vila innan de transporteras till Kharaz. Några väljer att ta sig vidare norrut, till Taiz, Sana’a eller Al Hodeidah.
– Vi var tvungna att sätta upp en mur runt huset så att ligorna inte kunde ta sig in, säger läkaren Abdulwahab Al-Ghorbani.

På marken ligger ett tiotal män och sover, insvepta i filtar. Kläder och tygskynken hänger på tork och en bit bort sitter kvinnor och barn. De kom med samma båt kvällen innan.
– De hade tur. Området kryllar av människosmugglare, traffickers och polispatruller. Flyktingarna går inte säkra för någon, inte ens militären, säger Abdulwahab Al-Ghorbani.

Det är lördag förmiddag på UNHCR:s flyktingläger i Kharaz. Fyra dagar har gått sedan Fairouz satt på stenröset och berättade om den långa resan från Djibouti. Nu halvligger hon på en filt i tältlägret och ammar sin son.
– Vi kan äntligen äta och sova, säger hon ler försiktigt.
I tältet finns ett par madrasser och några tygskynken. Hon drar i den lössittande klänningen hon bär, och berättar att hon fick den av en av kvinnorna i lägret. Kvällarna är kyliga, och hon sveper en filt om pojken som snart somnar i hennes famn.
– I hela mitt liv har jag haft det svårt. Mina föräldrar dog när jag var ung och jag fick ta hand om syskonen. Det fanns nästan aldrig tillräckligt med mat.
När Fairouz var 14 år flyttade hon från byn utanför Dire Dawe i östra Etiopien till Djibouti, där hon försörjde sig på att tvätta kläder.
– Jag gifte mig men min make lämnade mig innan barnet ens var fött. Jag tiggde om pengar så att jag kunde åka därifrån, för min sons skull, berättar hon.

En lastbil anländer mitt i natten till UNHCR:s läger i Kharaz i södra Jemen. Varje dygn kommer i snitt 50 nya flyktingar.

En lastbil anländer mitt i natten till UNHCR:s läger i Kharaz i södra Jemen. Varje dygn kommer i snitt 50 nya flyktingar. Foto: Jacob Zocherman

Fairouz lyckades ta sig till kuststaden Obock men båtresan över Bab el-Mandeb blev en mardröm. Nästan fyrtio personer lastades ombord. Det blåste och vågorna gick höga när de kastade loss sent på kvällen. Efter bara någon timme ute till havs ströps motorn. Smugglarna, som pratade arabiska och det östafrikanska språket afar, tvingade sig på Fairouz och hotade att slänga hennes son överbord. Under natten våldtogs hon upprepade gånger, liksom de andra kvinnorna ombord. Förödmjukade och skräckslagna stapplade de iland efter den tolv timmar långa helvetesresan.

Flera av kvinnorna är fortfarande i kidnapparnas våld. En del har lyckats köpa sig fria och tagit sig till Kharaz. En av dem är 18-åriga Halima Abdullahi Omar som hölls fången i tre dagar.
– Vi grät och vädjade till dem att inte våldta oss. Jag är fortfarande oskuld. Hade jag vetat om farorna som väntade hade jag aldrig lämnat Somalia, säger hon.
Hon sveper en brandgul sjal om axlarna och berättar om flykten från Mogadishu.
– Tre dagar och tre nätter var vi ute på havet. De slängde alla våra kläder och skor i sjön. När vi kom i land sent på kvällen lyckades några komma undan men jag och fem andra kvinnor tillfångatogs på stranden.
Två av dem är fortfarande kvar hos kidnapparna. – Vi är så oroliga för våra medsystrar att vi knappt kan äta eller sova, säger Halima.

Tältlägret för nyanlända flyktingar är inhägnat. Här får de mat och tak över huvudet i väntan på att asylansökningarna ska behandlas.

Tältlägret för nyanlända flyktingar är inhägnat. Här får de mat och tak över huvudet i väntan på att asylansökningarna ska behandlas. Foto: Jacob Zocherman

Nu bor Halima och Fairouz tillsammans med ett hundratal människor på tältlägret för nyanlända flyktingar medan de väntar på att deras asylansökningar ska behandlas. Hit kommer varje dag ett femtiotal människor, många med traumatiska minnen i bagaget. Historier om tortyr och våldtäkt florerar på lägret.
Unga män berättar att de brännmärkts och pressats på pengar, medan kvinnorna blivit utsatta för sexuellt våld.
För Fairouz blir livet aldrig detsamma.
– De rakade av mig håret, säger hon och visar sina kala hjässa. Först när jag skrek att Gud kommer att straffa dem slutade de. Då hade jag bara en liten tofs kvar i nacken.

Stålnätsstängslet som omger tältlägret är trasigt. På andra sidan spelar några pojkar fotboll på en dammig grusplan. Den fräna doften från fiskmarknaden blandas med lukten av urin och sopor. – Jag är rädd för att de ska hitta mig igen, säger Fairouz. Jag litar inte på någon.

Text: Sara Assarsson Bild: Jacob Zocherman

Fakta

Mellan 2009 och 2012 landsteg 350 000 somalier och etiopier i Jemen. Ungefär två tredjedelar av dem var etiopier. Somaliska medborgare får automatisk flyktingstatus i Jemen, så kallad prima facie refugee status, medan flyktingar från andra länder måste söka asyl. En stor del av de etiopiska medborgarna är ekonomiska migranter.

Reportage | 2013-05-29
Av: Sara Assarsson
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013