I Darfur är allt som vanligt, fast värre

FN-helikopterns turbiner tjuter, rotorbladet vispar upp ett guldfärgat sandmoln och den ryskbyggda maskinen lyfter med ett ryck. Efter bara några minuter i luften kan man från de runda gluggarna se spåren av den etniska rensningen som har lett till hundratusentals dödsoffer och som drivit minst två miljoner människor från deras hem här i Darfur i västra Sudan. Av de öde, nedbrända byarna därnere återstår bara några lerväggar som klarat sig undan lågorna.

– Janjawid, säger mannen bredvid mig och syftar på den kamelberidna, arabisktalande milisstyrkan som på den sudanesiska regeringens uppdrag utfört brutala räder mot byar och nomadläger i Darfur.

Flyktingen Zuhaib Abdallah Imam (till vänster) har genomgått en intensivkurs i mänskliga rättigheter. Tillsammans med en grupp andra flyktingar går hon varje morgon runt i lägret Zam Zam och informerar nyanlända flyktingar om deras rättigheter.

Striderna mellan Sudans regering och SLA och JEM, de två gerillagrupperna som säger sig kämpa för den afrikanska befolkningen i Darfur, har pågått i över tre år. Ett fredsavtal skrevs visserligen under i Nigeria mellan regeringen och den största rebellgruppen, SLA, i maj i år, men det har inte hindrat dödandet och människorättsövergreppen. Uppskattningsvis över 15 000 nya internflyktingar har flockats till de stora lägren här i södra Darfur bara de senaste månaderna. En FN-tjänsteman med bas i Sudans huvudstad Khartoum, som inte vill framträda med namn, säger att fredsavtalet inte gjort någon skillnad alls.

– Tvärtom; janjawid-milisen är fortsatt aktiv och dessutom har gerillagrupperna från Darfur börjat strida inbördes. Detta har lett till nya flyktingströmmar, framför allt i norra Darfur.

När helikoptern går ned för landning i staden Nyala så är det de enorma flyktinglägren som dominerar utsikten utanför den runda gluggen. Röken från tusentals koleldar ligger tät över fallfärdiga ruckel byggda av stråmattor, pappkartonger och plastpresenningar.

En nyanländ flyktingkvinna i Abu Shouk-lägret nära al-Fashir. Hundratusentals människor har dödats och två miljoner människor drivits från sina hem i Darfur.

Trots att flyktinglägren är överbefolkade och invånarna här klagar på att FN:s matransoner är för låga, nås många andra inte av någon nödhjälp alls.
Enligt FN:s organ för samordning av humanitära insatser, OCHA, är närmare 500 000 människor avskurna från hjälp på grund av fortsatta strider och det dåliga säkerhetsläget.

Och även i lägren har situationen blivit mer och mer explosiv. I södra Darfur är de flesta i lägren lojala mot den fraktion av Sudans befrielsearmé (SLA) som vägrade skriva under fredsavtalet. Demonstrationer och politiskt relaterat våld har blivit allt vanligare. Dessutom har kriminaliteten ökat markant i de överbefolkade lägren. Hjälparbetare och flyktingar berättar att några poliser eller patruller från den Afrikanska unionens underbemannade fredsstyrka aldrig syns till innanför lägrens osynliga gränser. Amnesty och andra internationella organisationer har uppmanat den sudanesiska regeringen att tillåta en FN-styrka med ett starkt skyddsmandat, något som regeringen i Khartoum konsekvent motsätter sig.

– Det har blivit svårare och svårare för hjälparbetare att arbeta i lägren, konstaterar FN-tjänstemannen. Det sista Darfur behövde var ett inbördeskrig mellan rebellgrupperna.

Simon Ridley(t v) lämnade sitt arbete som advokat in London för att undervisa Darfurs flyktingar, poliser och klanledare i mänskliga rättigheter.

Pessimismen i lägren är stor och det finns inga tecken på att flyktingarna planerar att återvända inom en överskådlig framtid. Lägren har blivit alltmer permanenta. I flyktinglägret Otash utanför Nyala kör taximopeder fram och tillbaka genom ett gytter av marknadsstånd och nyteglade hus. I en liten hydda visas mot betalning videofilmer och i smedjan bredvid kan man slipa knivar och köpa hästskor. I lägrets utkanter lever de nyanlända flyktingarna under träd eller enkla vindskydd. De flesta är uttröttade och undernärda.
Khadmalla Hassan, som fyller en smutsig plastdunk med vatten från en av lägrets vattenpumpar, berättar att hon just kommit från Legediba, en by söder om Nyala.

– Jag bodde där med 25 kor, tio getter och två åsnor, säger hon och torkar svetten ur pannan med ärmen på sin färgsprakande fotsida dräkt.
– Sedan kom janjawid ridande på hästar och kameler och stal allt och sade åt oss att lämna byn. De tvingade oss till och med att sadla våra åsnor åt dem. De sköt ihjäl flera bybor och brände ner byn. Vi gömde oss i öknen i en vecka. Vi var väldigt hungriga och törstiga. En dag såg vi en lastbil köra förbi och den tog oss hit, fortsätter hon.

När framtiden kommer på tal, skakar den medelålders kvinnan på huvudet.
– Bara Gud kan avgöra det, säger hon. Men kanske blir jag kvar här för alltid.

Drickbart vatten, mat och säkerhet har högsta prioritet i lägren. Men i takt med att situationen blivit alltmer spänd mellan flyktingar, lokalbefolkning, polis och andra lokala myndigheter, fokuserar de internationella hjälporganisationerna också alltmer på mänskliga rättigheter. Simon Ridley, en engelsman som arbetar för den internationella hjälporganisationen IRC (International Rescue Committee), leder ett projekt som driver en rad människorättskontor i flyktinglägren.

Mustora Adam Abrej (mitten) och Fatima Abdou el-Ihman (till höger) går varje morgon runt i lägret Zam Zam och informerar nyanlända flyktingar om deras rättigheter.

Här undervisas flyktingarna om sina rättigheter och det hålls människorättskurser för jurister, lokala klanledare och sudanesiska poliser.
– Det är ett unikt projekt, säger Simon Ridley under pausen i ett av sina undervisningspass utanför staden al-Fashir i norra Darfur. Ämnet för dagen är barnens rättigheter och eleverna är lokala polisbefäl. Under en tältduk som smattrar i ökenvinden sitter en grupp män i blå polisuniformer med automatkarbiner lutade mot skolbänkarna. De antecknar flitigt i små skrivböcker.

– Det här är ett första steg för att normalisera situationen mellan internflyktingarna och polisen, fortsätter han. Vi försöker hitta polisbefäl som är genuint intresserade av mänskliga rättigheter och fokuserar på att undervisa dem. De kan i sin tur träna sina kolleger.

Amnesty har vid åtskilliga tillfällen dokumenterat fall av godtyckliga arresteringar och polistortyr i Darfur. Allvarliga anklagelser om mord och våldtäkt utreds inte av polisen.

– Övergreppen från polis och militär kommer förstås att fortsätta, men vi måste börja någonstans, förklarar Simon Ridley. Vi har märkt att både flyktingar, deras ledare och de lokala myndigheterna i alla fall har börjat diskutera mänskliga rättigheter.

För de allra flesta är det första gången de hör talas om att flyktingar, barn och kvinnor har rättigheter under både internationella och nationella lagar.
Zuhaib Abdallah Imam fördrevs från sin hemby i norra Darfur tidigare i år och är en av 150 flyktingar som har genomgått en intensivkurs i mänskliga rättigheter. Tillsammans med en grupp andra flyktingar går hon varje morgon runt i lägret Zam Zam nära al-Fashir och informerar nyanlända flyktingar om deras rättigheter.

– Vi berättar att de kan få gratis hjälp av jurister i våra människorättskontor, säger hon när vi banar oss fram genom det överfyllda lägrets småvägar som kantas av enkla hyddor.

– Vi talar också om att deras barn måste gå i lägrets skola, att männen inte får slå sina kvinnor, om tvångsgifte och kvinnlig omskärelse. Ofta medlar vi mellan familjemedlemmar och stammar i lokala dispyter.

Under ett vindskydd byggt av en filt och pappkartonger sitter Fatima Musa Adam med sina tre barn. Hon berättar för Zuhaib Abdallah Imam och hennes kolleger att barnen ofta misshandlas av militären när de samlar ved utanför lägren. Och nyligen våldtogs en grannkvinna som samlade ved i öknen utanför Zam Zam, säger hon.

Zuhaib skiver ner Fatimas uppgifter i en tummad anteckningsbok.
– Vi kanske inte kan göra så mycket för att hjälpa henne nu, säger hon. Men om den politiska situationen förändras någon gång i framtiden har vi alla fall dokumenterat vad människorna här i Darfur tvingas genomlida.

Text och bild: Peter Biro

====

Beslut om FN-trupper

Den 31 augusti beslöt FN:s säkerhetsråd att anta ett amerikanskt-brittiskt resolutionsförslag om att en FN-styrka på 17 500 soldater och 3 300 poliser ska skickas till Darfur för att gradvis ersätta styrkan från Afrikanska unionen. Styrkan ska få använda alla nödvändiga medel för att skydda civila. Ryssland, som är en viktig vapenleverantör till Sudan, och Kina, som har stora oljeintressen i Sudan, lade ner sina röster i säkerhetsrådet.

Resolutionen kan bara förverkligas om Sudans regering godtar en FN-styrka. Inför omröstningen förklarade Sudan att den inte godtar utplaceringen av FN-soldater i Darfur.

Under augusti rapporterade FN att våldsnivån trappats upp i Darfur och att försörjningsläget för dem som inte nås av hjälp är allvarligt. Antalet kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp när de samlar ved utanför flyktinglägren har också ökat.

Sudans regering anklagas för att förbereda en militär offensiv i Darfur mot JEM och den fraktion av SLA som inte skrev under fredsavtalet i Abuja den 5 maj.

Den 3 september förklarade Sudans regering att AU-styrkan måste lämna Darfur när dess mandat går ut 30 september. Ett tillbakadragande skulle få allvarliga konsekvenser både för civilbefolkningen och hjälporganisationerna. Jan Egeland, chef för FN:s humanitära arbete, varnade i slutet av augusti för en humanitär katastrof utan motstycke om inget görs i Sudan.

Vid sidan av det förvärrade läget i Darfur fortsätter ICC, Internationella brottmålsdomstolen i Haag, sin undersökning av krigsförbrytelser. Förra året beslöt FN:s säkerhetsråd att överföra denna fråga till ICC.
Ulf B Andersson

Mer information om Amnestys syn på krisen i Darfur