Irene Khan-affären: Peter Pack fick gå

Amnesty Internationals internationelle ordförande, Peter Pack, lämnade styrelsen vid det internationella rådsmötet, ICM, efter kritikstormen kring utbetalningarna till förra generalsekreteraren Irene Khan.

Irene Khan överlämnar sin bok om fattigdom till FN-chefen Ban Ki-moon 15 oktober 2009. Foto: UN Photo/Eskinder Debebe

Tidigare i år avslöjades i brittisk press att Amnestys internationella styrelse, IEC, gjort en uppgörelse med Amnestys tidigare internationella generalsekreterare, Irene Khan, om utbetalningar på totalt 533 103 brittiska pund sedan Khans förordnande inte hade förlängts vid utgången av 2009. Samtidigt hade Amnestys biträdande generalsekreterare, Kate Gilmore, fått en utbetalning på 325 244 pund.

En del av utbetalningarna handlade om innestående lön, övertid som inte hade tagits ut i tid, pension och flyttbidrag men belopp motsvarande cirka 2,9 miljoner kronor kunde beskrivas som avgångsvederlag.

Uppgifterna att IEC gått med på dessa uppgörelser fick hård kritik inom Amnesty och på svenska sektionens årsmöte i Göteborg i maj uppgav avgående ordförande Anna Nilsdotter att cirka 250 medlemmar i svenska sektionen gått ur Amnesty.

Det uppskattas också att Amnesty International totalt har förlorat cirka fyra miljoner kronor i uteblivna bidrag på grund av denna affär. Sedan utbetalningarna blivit kända beslöt IEC att tillsätta en oberoende utredning.

Till årets internationella årsmöte, ICM, presenterades en preliminär rapport från utredaren, Anne Owers, tidigare chef för den brittiska fängelseinspektionen. Senare i höst kommer den slutliga versionen av utredningen och den kommer att göras tillgänglig för Amnestys drygt två miljoner medlemmar.

Anne Owers konstaterar att Amnestys styrelse ställdes inför extremt svåra och utmanande uppgifter när Irene Khan och Kate Gilmore i december 2009 skulle lämna organisationen. Hon finner att utbetalningarna var alltför stora och inte motsvarade vad som krävdes enligt anställningskontrakten och brittisk arbetsmarknadslagstiftning. Hon pekar på att det fanns en rad systematiska brister i ledningen av Amnesty men också att det finns en vilja att genomföra förändringar.

– Vårt övergripande intresse var att Amnesty Internationals viktiga människorättsarbete inte skulle störas och att organisationens rykte inte skulle skadas på grund av interna svårigheter, sade Peter Pack, IEC:s ordförande i en kommentar den 11 augusti. Vi vill upprepa vår oreserverade ursäkt för den oreda våra beslut medförde.

Omröstning 14 augusti 2011 på ICM i nederländska Noordwijkerhout. Foto: Karen Veldkamp / Amnesty International

När ICM i augusti samlades till sitt veckolånga möte i nederländska Noordwijkerhout väckte naturligtvis utbetalningarna diskussion.

– Jag tycker ändå att det var en öppen och ärlig diskussion där folk lyssnade på varandra även om känslorna bubblade över ibland, säger Sofia Halth, svenska sektionens ordförande. Peter Pack hade redan före ICM aviserat sin avgång som ordförande. Nu ställde han också sin plats i styrelsen till förfogande. Han fick inte tillräckligt antal röster och blev inte invald i styrelsen.

Amnesty beslöt vid ICM 2009 att arbeta för »Ett Amnesty« även när det gäller ekonomin. De cirka 60 sektionerna och strukturerna ska successivt överföra en allt större del av sina pengar till den internationella rörelsen som sedan kan fördela pengarna på det sätt som bäst gagnar arbetet för de mänskliga rättigheterna.

– För två år sedan beslöts att sektionerna år 2016 skulle bidra med 40 procent av sina intäkter till den internationella rörelsen. Nu beslöts att detta ska gälla först år 2021. Det tyckte vi i den svenska delegationen var synd, säger Sofia Halth. Samtidigt förstår jag oron hos de stora sektioner, till exempel USA, som har drabbats ännu hårdare av finanskrisen än vi i Sverige.

Årsmötet i Göteborg beslöt att svenska sektionen skulle verka för att Amnesty i fortsättningen inte ska ta emot några skattefinansierade offentliga medel. I dagsläget tar Amnesty emot statliga bidrag för människorättsutbildning vilket kan skada Amnestys oberoende, anser kritikerna.

– Sverige drog tillbaka sin resolution och samarbetade i stället kring en resolution från Australien om utredning av frågan om statligt stöd, förklarar Sofia Halth.Redan nästa år ska utredningen vara klar och vi hoppas att det då blir ett nej till statliga bidrag till Amnesty. När det gäller abortfrågan, där svenska Amnesty har beslutat att driva frågan om att arbeta för alla kvinnors rätt till abort, är frågan fortfarande låst.

– Vi arrangerade ett seminarium, berättar Sofia Halth. Det här är ju ett arbete på lång sikt. Som det är nu finns det stora sektioner som USA och Holland som inte ens vill jobba med Amnestys kampanj mot abortförbudet i Nicaragua.

Ulf B Andersson