Spökfångar, hemliga fängelser och tortyr - Kampen mot terrorismen tänjer gränserna

Reportage | 2005-03-08
Även publicerad i AmnestyPress #1/2005

Fångar inlåsta i små burar, utan åtal, på obestämd tid. Misstänkta terrorister som »försvinner« i hemliga fängelser eller grips och flygs till länder där de torteras. Sexuell förnedring och mord.
Listan på övergrepp av amerikanska styrkor i kriget mot terrorismen blir längre för var dag. Det står allt klarare att det finns ett mönster – USA har flyttat fram gränsen för det tillåtna. Amnesty Press reportrar har granskat utvecklingen.

Han befann sig på flygplatsen med handfängsel och tejpad mun. CIA-agenten gick fram till honom: »Du ska till Kairo, vet du. Och innan du kommer dit så ska jag leta upp din mamma och…«

Al Libi fanns på listan över de mest eftersökta al Qaida-ledarna och greps i Pakistan efter att ha flytt från striderna i Tora Bora-massivet i Afghanistan. Efter amerikansk fångenskap i Kandahar och på krigsfartyget USS Bataan skulle han nu skickas till Egypten för att få känna på riktigt hårda tag. Vad som sedan hände är höljt i dunkel.
Scenen på flygplatsen återberättas av en före detta FBI-agent i tidningen Newsweek. Det var ett av de första bråken mellan CIA och FBI om vem som skulle hålla förhören med misstänkta terrorister. Det betydligt hårdhäntare CIA avgick med segern.

Al Libi är en av elva så kallade spökfångar som organisationen Human Rights Watch, HRW, kartlagt, de flesta anklagade för att ha varit ledande i terrornätverket al-Qaida. USA vägrar redogöra för var de är fängslade och gömmer dem till och med för Internationella rödakorskommittén, ICRC, som har världens uppdrag att övervaka hur krigsfångar behandlas. De elva fångarna befinner sig, enligt den israeliska tidningen Haaretz, i Jordanien. Där sitter de inspärrade i största hemlighet och utan amerikanska lagars skydd mot tortyr.

Så kallade »försvinnanden« förknippas med brutala latinamerikanska diktaturer. Men efter 11 september 2001 försvinner misstänkta terrorister i amerikansk fångenskap till hemliga fängelser världen över. De hålls inspärrade i Jordanien, Pakistan, Egypten, Thailand, Afghanistan och på flottbasen på ön Diego Garcia i Indiska oceanen, enligt en Amnestyrapport från oktober förra året. Organisationen Human Rights First nämner även Guantanamo och krigsfartygen USS Bataan och USS Peleliu.

I Afghanistan finns ett 20-tal fängelser som styrs av USA, bland annat CIAs förhörslokaler i Kabul som går under beteckningen »Gropen« (the Pit). Människorättsorganisationer får inte tillträde till fängelserna och till och med antalet fängslade hålls hemligt.

– Vi vet inte hur många fångar det finns. Inga siffror lämnas ut, förklarar Ahmad Nadery, medlem av människorättsorganisationen Afghanistan Independent Human Rights Commission.

I dag är det just de mindre och otillgängliga fängelserna på landsbygden som oroar, mer än till exempel Abu Ghraib eller Bagram.
– Det är där övergreppen sker nu, säger John Sifton på HRW.

Människorättsorganisationernas oro över hemliga fängelser och gömda fångar har hittills mötts av tystnad från myndigheterna i USA. Spökfångar är inget man gärna talar om i Washington. Försvarsminister Donald Rumsfeld har emellertid, enligt New York Times, medgett att han gett order om att hålla en fånge i Irak dold för ICRC. Detta efter en begäran av dåvarande CIA-chefen George Tenet.

Begreppet »spökfångar« tycks ha uppstått i Abu Ghraib-fängelset i Irak. General Antonio Taguba ledde en av de första utredningarna efter att uppgifter om tortyr sipprat ut för drygt ett år sedan, men innan tortyrskandalen blivit känd för allmänheten. Han beskriver i sin rapport hur de amerikanska militärpoliserna tog emot fångar från CIA som inte registrerades, vars identitet var okänd och som de inte ens visste vad de var anklagade för. Dessa fångar kallades »spökfångar« av personalen på fängelsets förhörscentrum.

Vid åtminstone ett tillfälle flyttade militärpoliserna runt en grupp spökfångar inne på anstalten under ett besök av ICRC, för att lura inspektörerna. Det handlade enligt vittnesmål om 6–8 fångar som man höll för CIAs räkning.

Men det totala antalet spökfångar kan vara många gånger större. General Paul Kern har inför senaten vittnat om att det kan röra sig om upp till 100 som hållits fängslade på Abu Ghraib-fängelset i Irak.

En annan uppmärksammad utredning efter Abu Ghraib-skandalen – den så kallade Fay-rapporten – ger en detaljerad inblick i hur det kunde gå till när CIA levererade spökfångar till Abu Ghraib. Två CIA-agenter kom in till förhörscentret med en »fånge-28« som var skadad efter ett slag i huvudet i samband med gripandet. De placerade honom i ett duschrum. En dryg halvtimme senare kunde man konstatera att fången hade dött. Kroppen smögs ut ur fängelset.

Fallet är fortfarande olöst. Men om fången hade registrerats på sedvanligt sätt så hade han fått genomgå en medicinsk kontroll, konstaterar rapporten. Kanske hade han då varit vid liv i dag.

Text: Petter Ljunggren och Lars Truedson

Förre chefen för Iraks luftvärn, generalmajor Abed Hamed Mowhoush, stoppades 26 november 2003 in i en sovsäck och rullades runt på golvet av sina amerikanska förhörsledare. De satt på honom, de höll för hans mun. Några timmar senare dog han. Hans död är bara ett exempel på övergrepp i amerikansk fångenskap under de senaste årens »krig mot terrorismen«.

I januari i år dömdes fångvaktaren Charles Graner till tio års fängelse för övergreppen i Abu Ghraibfängelset i Irak. Vi har alla sett bilderna därifrån: Kvinnor som leder män i hundkoppel. Pyramider av nakna män. Simulerat oralsex mellan män. Det är bilder av förnedring och psykisk tortyr.
Men bilderna är så starka att de dolt en ännu värre verklighet.

Det finns mängder av vittnesmål om misshandel, sexuell förnedring och mord i amerikansk fångenskap under kriget mot terrorismen. Amerikanska myndigheter har utrett nästan 30 fall då personer i Irak och Afghanistan dött i fångenskap. Hittills har militären själv slagit fast att fem personer dött på grund av tortyr. Fler än 20 fall utreds fortfarande.

General Mowhoush hade överlämnat sig frivilligt till den amerikanska militären efter invasionen. Han förhördes dagligen i två veckor, enligt uppgift för att amerikanerna misstänkte att han finansierade motståndsgrupper mot ockupationen. Till slut tog förhörarna till sovsäcken. De hade använt den tidigare. Då hade offret svimmat. Nu fick bara två befäl använda metoden. De använde mycket våld och dessutom en elkabel, troligen som tillhygge – och generalen dog.

I oktober förra året ställdes de två befälen och ytterligare två inblandade inför militärdomstol för bland annat mord.
Den amerikanska administrationens förklaring till övergreppen är att det berott på enstaka råskinn eller olyckliga omständigheter. En rad rättegångar har hållits, men bara mot enskilda fångvaktare eller soldater.

Med tiden har dock en annan bild vuxit fram. Exemplen på övergrepp har blivit så många, från så många olika tider, platser och länder att man kan se ett mönster. En kultur har skapats där våld och förnedring, inklusive sexuella övergrepp, accepterats.

I slutet av april förra året avslöjades tortyrskandalen i Abu Ghraib för världen och amerikanska medier började undersöka bakgrunden till de bisarra övergreppen. En rad juridiska dokument läckte ut till tidningarna. Det visade sig att administrationen ända sedan hösten 2001 arbetat med att hitta sätt att överge det förbud mot tortyr som tidigare tillämpats i den amerikanska militären.

Man ville kunna pressa information ur de tusentals misstänkta al Qaida-anhängare som fångats i Afghanistan. Ett inslag i arbetet var att presidenten deklarerade att Genèvekonventionerna om skydd för krigsfångar inte skulle gälla för misstänkta terrorister som gripits i Afghanistan.

Det utvecklade sig till den så kallade »PM-skandalen«. Juristerna hade i detalj rett ut hur långt tortyren fick gå. Försvarsminister Rumsfeld deltog. När han signerade en order att tillåta fångar att stå i »stress positions« upp till fyra timmar i sträck undrade han i en marginalanteckning varför man inte gick längre. »Jag står åtta till tio timmar om dagen«, skrev han.

Nu godkändes bland annat isolering av de förhörda i 30 dagar, att beröva fångar koranen, ta av dem kläderna, förhöra dem 20 timmar i sträck, sätta på dem huvor och utnyttja hundar. Flera av dessa tekniker utnyttjar tabun i arabisk kultur – hundar, sexualitet, nakenhet och religion återkommer, mer eller mindre perverterat, i många fångars vittnesmål.

En av nyckelpersonerna i PM-skandalen var presidentens juridiske rådgivare Alberto Gonzales. Ett PM han godkänt inskränkte definitionen så hårt att endast »smärta jämförbar med att förlora ett inre organ eller till och med död« skulle ses som tortyr. Inte förrän Gonzales i januari i år skulle grillas i kongressförhör efter att han utnämnts till ny justitieminister drogs denna definition tillbaka. Då återgick justitiedepartementet till en mer internationellt accepterad definition – men ännu kvarstår oklarheter.

Hela denna diskussion om vilka påtryckningar som är tillåtna mot fångarna fick effekter. Det blev aldrig tydligt för soldaterna var gränsen gick, men riktningen – hårdare tag – trängde fram. General Paul Kern, beställare av en av de stora utredningarna efter Abu Ghraib, har visat att juristernas diskussioner sipprade ut till förhörslokalerna. Under ett förhör i kongressen sade han att juristernas diskussioner »letat sig fram till hårddiskarna i fängelset i Abu Ghraib«.

Michael Ratner leder stiftelsen Center for Constitutional Rights, CCR, som med juridiska medel verkar för mänskliga rättigheter i USA. Han påminner om att Internationella rödakorskommittén, ICRC, i höstas rapporterade att förhållandena på Guantánamo-basen, där USA håller flera hundra fångar på obestämd tid, var »likställda med tortyr«.

– Om ICRC säger det, måste det vara riktigt illa. Värst av allt är att vår regering bara svarade: »Vi behandlar fångarna humant«. Det är nyspråk i George Orwells anda, säger Ratner.

Mehdi Ghezali, den svensk som satt fången på Guantánamo-basen, har berättat om pressande förhör och »uppmjukning« genom manipulering av temperaturen, ständigt ljus i cellen och dålig mat. Hans ben bands samman med kedjor så snart han lämnade cellen. Under förhören tjudrades han vid en ring i marken så hårt att hans ben domnade. Han hade fortfarande men av detta när han kom till Sverige. I april 2004, bara några månader innan han släpptes, var förhören som hårdast.

– Amerikanerna tog mig till förhör som varade i 14–16 timmar. Sedan fördes jag tillbaka till cellen. Strax efter, precis när jag skulle somna, kom vakterna och sa att jag skulle flyttas till ytterligare en cell. En timme senare flyttades jag igen, berättade han när Amnesty intervjuade honom efter frisläppandet.

CCR har stämt amerikanska staten i flera fall för att säkra grundläggande rättigheter för fångna på bland annat Guantánamo-basen.

– Vi fick spö i lägre domstolar, men när fallet kom till Högsta domstolen, vann vi. Det har givit alla fångarna på Guantánamo rätt till advokat och domstolsprövning, säger Michael Ratner.

Han berättar om tre brittiska klienter, de så kallade Tipton 3, som efter fleråriga hårda förhör och tortyr gick med på förhörsledarnas påståenden om att de träffat Osama Bin Laden. Senare släpptes de efter att brittiska underrättelsetjänsten visat att de varit i England då amerikanerna påstod att de träffat Bin Laden.

CCR har fortsatt driva enskilda fall för att säkra att de släpps ur fångenskapen. Hittills har inget fall nått hela vägen genom rättssystemet. I några lägre domstolar har dock militärkommissionerna underkänts, medan andra domare godkänt dem. Mehdi Ghezali har släppts, men flera hundra, kanske tusentals andra sitter på obestämd tid i fångläger på olika håll. De vet inte annat än vad förhörsledarna sa till Ghezali:

– Du ska tillbringa resten av ditt liv här. Du kommer aldrig att släppas. Ditt liv är här.

Fotnot: Författarna gjorde nyligen i programmet Kaliber i SR P1 ett omfattande reportage om tortyr i amerikansk fångenskap.

Text: Petter Ljunggren och Lars Truedson

Reportage | 2005-03-08
Även publicerad i AmnestyPress #1/2005