De glömda folken i Bangladesh

Reportage | 2012-03-14
Även publicerad i AmnestyPress #1/2012

Ao Ji Chakma och Selika Chakma flydde båda från byn
Bagaihat då bengaliska bosättare attackerade för två år
sedan. Selika förlorade sin far. Nu bor de båda på Monogar,
barnhemmet för jumma-barn som drabbats av konflikten.

Trots ett fredsavtal är det långt kvar till ett normalt liv i Chittagong Hill Tracts, bergsområdet i södra Bangladesh.
Urbefolkningen utsätts för en hårdhänt politik från staten.

Tolvåriga Dipu Chakma vaknade upp av kraschen då ytterdörren till hans familjs hydda sparkades in. Fem män trängde sig in med sina ansikten täckta av tyg. Dipu skyndade sig ur sängen och förde sin sjuåriga lillebror Riku mot hyddans baksida, där de kunde klättra ut genom en fönsteröppning. På vägen ut fångade Dipu en glimt av vad som pågick. Männen skrek och grep efter deras far medan deras mor försökte ställa sig i vägen.
– Mitt hjärta bultade väldigt snabbt, jag trodde att de skulle döda honom, säger han.

Dipu och Riku Chakma förlorade sin far i en attack av bengaliska bosättare
för två år sedan.

Gömda i ett buskage hörde pojkarna hur handgemänget nådde ett slut och hur männen skyndade sig tillbaks nedför kullen. Kort därefter fann deras mor dem. Blod rann nedför hennes panna. Männen hade tagit hennes make med sig. Hon ledde pojkarna uppför kullen för att tillbringa natten utomhus på plantagen. Innan dagen grytt hade deras hydda liksom ett hundratal andra hyddor antänts och brunnit ned till grunden.
Dipu och Rikus familj tillhör en av de elva stammar som bebor distriktet Chittagong Hill Tracts, CHT, i sydöstra Bangladesh. Här övergår det platta deltat i skogstäckta kullar, moskéer ersätts av buddhistiska tempel och invånarna liknar mer burmeser eller thailändare än de bengaler som befolkar den bangladeshiska slätten.

Tillsammans kallar stammarna sig för jumma, »den svedda jordens folk«, från deras tradition av att bränna dalslänterna före sådden. Då britterna regerade här lämnades jumma mestadels ifred. Under Pakistans styre efter 1947 började deras autonomi att luckras upp. Sedan Bangladesh vunnit sin självständighet 1971 i samband med Pakistans delning har rök i CHT oftare kommit från brinnande bostäder än pyrande buskage. Jumma-gerillan Shanti Bahini, »fredskrigarna«, har stridit för autonomi och erkännande och regeringen har svarat med att flytta in hundratusentals bengaler och befästa kullarna med soldater.

Rita Dewan och hennes make i huset de bor i nu, efter att bengaliska
bosättare tagit deras mark.

Officiellt tog kriget slut för 15 år sedan. Konflikten, förtrycket och ockupationen fortgår dock.
– Jag minns hur vi stod som förlamade då pråmarna anlände, säger Rita Dewan om när bengaliska bosättare anlände till hennes by för tjugofem år sedan.
– De var omkring 1 000 personer i varje båt, plus soldater. Först trodde vi de hade kommit för att fälla bambu och plocka frukt. Sedan förstod vi att de var där för att stanna.

Efter ett par månader uppstod tvister med nykomlingarna på marknadsplatsen och de numerärt underlägsna byborna misshandlades. Detta fick Shanti Bahini att anlända från kullarna, varpå militären slog tillbaka och jagade bort både bybor och gerilla.
– Jag återvände en gång innan jag pensionerades, säger Rita, som flydde till sin familj i Rangamati, den största staden i CHT.
– På vår mark hade de byggt en skola och en moské, fortsätter han. En man erbjöd mig en litchifrukt, »prova, den är söt«, sade han. Jag berättade för honom att frukten var min, att min make hade planterat det trädet. Men han skrattade bara.

Rita Dewan är en av CHT:s cirka 100 000 internflyktingar. Enligt fredsavtalet ska alla flyktingar få ersättning för sin förlorade mark men detta har ännu inte hänt. I själva verket är det inte mycket avtalet har lett till. Premiärminister Sheikh Hasina, som förhandlade fram det 1997, lovade att implementera fredsavtalet då hon återkom till makten för fyra år sedan. Men hennes regering har tagit få initiativ. De vågar inte stöta sig med militären, särskilt inte när det kommer till konfliktens kärnproblem – markfrågan.
– Bosättarna är beroende av armén för att inte bli av med vad de tagit illegalt, men armén är också beroende av bosättarna för att bevaka sina intressen, säger Meghna Guhatakurta, professor i internationella relationer på Dhakas universitet.

Här anläggs hamnen till Shuvalong__.

Lars-Anders Baer, styrelseordförande för Sametinget i Sverige, presenterade i maj förra året en rapport om situationen i CHT på uppdrag av FN:s forum för urbefolkningsfrågor, PFII.
– I Bangladesh är militären en stat i staten, men i CHT är de i realiteten staten, säger Lars-Anders Baer. Militären är djupt inblandad i exploatering av naturresurser, knarktrafik i gränsområdena och annan affärsverksamhet i CHT.
Dessutom är CHT den främsta träningsplatsen för Bangladeshs fredsbevarande FN-styrka – världens största – och kommer att bli en viktig transportled till den enorma djuphavshamn som byggs i den närliggande staden Chittagong. I spåren av alla dessa affärsintressen följer våldtäkter, kidnappningar, stöld av land, misshandel och mordbränder mot jumma inte till ovanligheten.
– Många av brotten mot mänskliga rättigheter sker där stora vägar planeras eller håller på att byggas, säger Guhatakurta.

Lelung Khumi, den första av khumi-stammen som utbildat sig, håller ett
tal under en demonstration i staden Bandarban i CHT.

En av dessa nya vägar passerar byn Bagaihat, där Dipu och Riku Chakma flydde ut genom köksfönstret i februari 2010. Idag står de två pojkarna intill en gröngrå damm i utkanten av Rangamati, CHT’s största stad. I vattnet försöker en handfull pojkar klättra upp på en flytande trädstam, några flickor tvättar kläder vid en vattenpump, andra barn spelar fotboll på en sandplan. Vid den här tiden på eftermiddagen har de flesta av dem lagt sina grön-vita skoluniformer åt sidan. De få vuxna som syns bär orangea munkdräkter.

Det här är Monogar, en buddhistisk skola och ett barnhem som tar hand om jumma-barn som drabbats av konflikterna. Dipu och Riku kom hit omkring ett år efter de bengaliska bosättarnas attack.
– Vår mor grät sig genom hela natten, berättar Dipu.
Han är spänd, hans skjortkrage darrar och blicken flackar.
– Nästa dag gick hon till byn. Polisen var där. De hade funnit vår fars kropp vid vägkanten.

Shantu Larma, före detta befälhavare för gerillan Shanti
Bahini, numera politisk ledare i CHT. Ovanför honom
hänger den obligatoriska bilden på premiärminister Sheikh
Hasina. Larma känner sig lurad av fredsavtalet han skrev
under med henne.
– Det var en gentlemannaöverenskommelse att de 500 000
bosättarna skulle lämna CHT, säger han.

Flera humanitära organisationer i CHT och i Dhaka kämpar för jumma och andra minoriteters rättigheter. Jummas politiska ledarskap blir däremot alltmer splittrat och deras strider mot varandra spelar militären i händerna. Shantu Larma, tidigare befälhavare för Shanti Bahini, förnekar att hans politiska parti JSS har en militant falang. Men hans ord är illavarslande:
– CHT:s framtid ser inte ljus ut, den är oförutsägbar. Om fredsavtalet inte implementeras kommer det att bli fler oroligheter.

Text och bild: Per Liljas

Fakta/CHT

  • Jumma-stammar tros ha befolkat CHT sedan slutet av 500-talet. 1860 inkorporerades CHT i brittiska Indien och gavs sitt namn. Det erhöll en »speciell administrativ status«, vilket innebar relativ autonomi.
  • Då Indien delades 1947 tillföll CHT till mångas förvåning det muslimska Pakistan. Under Pakistans styre inleddes en industriell utveckling i området med inflyttning av bengalisk arbetskraft. 1960 färdigställdes en hydroelektrisk damm som dränkte 40 procent av regionens odlingsbara mark.
  • Bangladesh, bokstavligen »bengalernas land«, föddes då bengalerna gjorde uppror mot det pakistanska styret 1971. I drygt två decennier hade deras identitet förtryckts av Pakistan. Men då alla invånare i det nya landet förklarades vara bengaler växte missnöjet bland de två procent av befolkningen som tillhörde minoriteter. Efter en militärkupp inledde jumma-gerillan Shanti Bahini, med stöd av Indien, ett lågintensivt krig mot Bangladesh 1976, vilket varade till 1991.
  • Fredsavtalet 1997 mellan Shanti Bahini och regeringen hyllades som en stor framgång, inte minst eftersom det skedde utan medverkan av någon tredje part. Många delar av avtalet har ännu inte genomförts. Efter inflyttningen av bengaliska bosättare är jumma nu i minoritet
    i området.
  • Då FN:s forum för urbefolknings-frågor sammanträdde 2011 debatterades CHT grundligt, med Lars-Anders Baers rapport som en utgångspunkt. Bangladeshs regering har svarat att landet inte har någon urbefolkning. Landets ståndpunkt har stöd endast av Pakistan, Saudi-arabien och Kina.
Reportage | 2012-03-14
Även publicerad i AmnestyPress #1/2012