Amnesty växer så in i Norden - Danmark

Det kunde ha slutat i en katastrof, men i Danmark lyckades man vända en negativ medlemstrend till en succé.

Köpenhamn: Mitt på Ströget, mitt i hjärtat av Köpenhamn, ligger Amnestys danska huvudkontor utan att göra något större väsen av sig. Inte ens en liten skylt skvallrar om att det gamla tegelhuset på Gammeltorv hyser den kanske snabbast växande organisationen i Danmark. Men ute på gatan är det svårt att missa Amnestys intensiva verksamhet. Sedan kampanjen med medlemsvärvning ute på stan, kallad »Face to Face«, drog igång 2001 kryllar det av amnestymedlemmar på gatorna i Danmarks fyra största städer.

– Det är omöjligt att gå genom Köpenhamn utan att möta någon av våra värvare, säger Joakim Lundström, projektansvarig för Amnestys värvarkampanj i Danmark.
Danska Amnestys medlemsantal började stagnera i början av 90-talet. 1994 kom så dödsstöten i form av en amnestyrapport om polisvåld i Danmark.
– Rapporten kostade oss 5 000 medlemmar. Den var mycket impopulär bland danskarna, säger Lars Normann Jörgensen, generalsekreterare på danska Amnesty.

I takt med att allt fler medlemmar hoppade av blev den ekonomiska krisen allt större. Den danska sektionen hade plötsligt inte råd att betala in sektionernas årliga bidrag till Amnestys internationella sekretariat, IS, och krisen var ett faktum.

Många medlemmar blir en god cirkel,
tycker generalsekreterare Lars Norrman
Jörgensen och presschef Stig Nielsen.

– Vi insåg att vi var tvungna att inleda en intensiv jakt efter nya värvningsmetoder och identifierade »Face to Face« som en möjlig räddning, säger Lars Normann Jörgensen.
Men en så omfattande värvningskampanj kräver mycket pengar. Efter förhandlingar med IS enades man om några års uppskov med de årliga bidragen för att istället satsa på tillväxt. De uteblivna bidragen skulle ses som ett lån från IS.

– Visst var det en chansning att låna pengar, men vi hade aldrig investerat så mycket om vi inte var övertygade om att värvningsmetoden skulle fungera, säger Lars Normann Jörgensen.

Totalt har danska Amnesty värvat 55 000 medlemmar med hjälp av värvningskampanjen, frånräknat ett naturligt bortfall. Rekordåret var 2003, då sektionen ökade med 18 000 medlemmar.

– Det första året var det bara vi och Greenpeace som jobbade med »Face to Face«, så då hade vi marknaden för oss själva. Sedan följde andra organisationer efter, säger Joakim Lundström.

Men värvningskampanjen har även blivit hårt kritiserad?

– Ja, men det var för att media till en början inte kunde skilja på Amnestys och andra organisationers värvare. Vi har hela tiden rekryterat våra egna värvare, medan andra organisationer köpt in tjänsten från olika företag. Det sistnämnda uppfattas som oärligt, men vår värvningskampanj har ett stort legitimitetsargument; ingen, förutom organisationen och därmed de mänskliga rättigheterna, tjänar på den, säger Joakim Lundström.

På tre år har danska Amnestys storlek tredubblats och idag är sektionen med sina cirka 60 000 medlemmar större än den svenska sektionen, trots att befolkningsmängden i Danmark är betydligt lägre än i Sverige.

Men har ni verkligen värvningskampanjen att tacka för allt?

– Tillväxten är nog en kombination av två saker. Mycket har förändrats sedan George W Bush började tala om att kriget mot terrorn är viktigare än de mänskliga rättigheterna, säger Lars Normann Jörgensen.

– Dessutom har samhällsklimatet i Danmark förändrats de senaste åren och särskilt ungdomar motsätter sig den danska regeringens flyktingpolitik och inblandning i Irakkriget. Den nya vävningskampanjen har gjort det möjligt för våra sympatisörer att göra slag i saken och bli medlemmar när de möter våra värvare på gatan, säger Lars Normann Jörgensen.

Varför är det så viktigt att ha många medlemmar?

– Det blir en god cirkel. Fler medlemmar ger större intresse hos politiker, vilket ger större intresse i medier, vilket ger ännu större intresse hos allmänheten, vilket genererar ännu fler medlemmar, säger presschefen Stig Nielsen.
Generalsekreterare Lars Normann Jörgensen instämmer men är noga med att påpeka att tillväxten alltid måste kunna härledas till att den stärker de mänskliga rättigheterna.

– När tillväxten inte längre ger effekt på människorättsområdet, då är det dags att sluta växa. Men just nu känner vi att vi har potential att göra mycket mer för mänskliga rättigheter i framtiden. Vi kommer att fortsätta med »Face to Face«, men samtidigt utveckla nya metoder för tillväxt så att vi inte hamnar i en ny nedgång.
Text och bild: Sara H Ångström