Sayed Mohamed Alawi om Bahrain: "Protesterna fortsätter"

Befolkningen i Bahrain har sporadiskt demonstrerat för bättre ekonomiska, sociala och politiska villkor sedan tiden då de var ett brittiskt protektorat. I februari 2011, under den Arabiska våren, såg de möjlighet att göra sina röster hörda det blev inledningen till de protester som nu har pågått sedan i snart tre år. Amnestys sekretariat i Stockholm fick den 21 november besök av människorättsaktivisten Sayed Mohamed Alawi, som berättade om situationen i Bahrain idag.

Sayed Mohamed Alawi. Foto: Nancy Ofori Geywu

Den 15 november lanserade Amnesty International kampanjen Letter Writing Marathon (i Sverige: Skriv för frihet), där tretton aktivister som fängslats i Bahrain på grund av att de uttryckt sina åsikter, lyftes fram. De vågade utmana regeringen genom att kräva demokrati och slut på den absoluta monarkin. Efter en icke-korrekt rättegång har de tretton aktivisterna dömts till fängelsestraff, från fem år upp till livstids fängelse.

Den 21 november 2013 fick Amnestys sekretariat i Stockholm besök av människorättssaktivisten och vice ordförande i organisationen Bahrain Center for Human Rights, Sayed Mohamed Alawi som numera lever i exil i Sverige. Han berättade om hur de politiska oroligheterna började, hur situationen i Bahrain är idag, och vad som kan göras för att hjälpa aktivister och civila som far illa sedan regimen i mars 2011 började slå ned protesterna.
– De har använt ungdomshem för att tortera och förhöra. Det händer även att de blir torterade direkt på gatan efter att de har blivit gripna, säger Sayed Mohamed Alawi.
Hans egen far sattes i fängelse, så Sayed Mohamed Alawi har själv egna erfarenheter av regeringens häxjakt på aktivister och regimkritiker.

Sayed Mohamed Alawi börjar med att presentera bakgrundsfakta om Bahrain, den lilla östaten i Persiska viken med cirka 800 000 invånare. Den första demokratiska rörelsen uppstod i landet i samband med protester mot Storbritannien under den tid då Bahrain var ett brittiskt protektorat (1892-1971). Upproren dog dock ut, då britterna tystade aktivister.
Han gick sedan över till att berätta om upproret som började den 14 februari 2011.
- Den 14 februari 2011 sade kungen att Bahrain skulle bli en konstitutionell demokrati men kungen ändrade beslutet. Under den här tiden pågick den arabiska våren så folket såg möjlighet att demonstrera, sade Sayed Mohamed Alawi.

Andrea Bodekull och Ida Wistbacka från svenska Amnesty tillsammans med Sayed Mohamed Alawi (mitten). Foto: Nancy Ofori Geywu

När uppror som dessa uppstår, är det vanligt att det finns en stark grund för alla aktivister att luta sig mot. Sayed Mohamed Alawi berättar entusiastiskt att kvinnornas roll i upploppen som pågår har varit mycket viktig då många av dem hjälpte till i rekryteringen av demonstranter – sida vid sida med männen. Han understryker att det senaste offret var en kvinna som dog av ett skott under ett upplopp. Det finns också kvinnor bland samvetsfångar i Bahrain.
– Protesterna som började 14 februari 2011 pågår fortfarande, förklarade han. I juli var det 810 demonstrationer och mellan september och oktober i år var det 1084. 276 personer har skadats och 100 människor har mist synen under tårgasattacker.

Sayed Mohamed Alawi får sedan en intressant fråga om vilken roll media har i Bahrain idag och hur media påverkas av regeringen. Han berättar att även om regeringen kontrollerar majoriteten av all media i landet så finns det ändå ett fåtal tidningar i Bahrain som faktiskt går emot regeringen och upplyser allmänheten om de hemskheter som regeringen är kapabel till. Den oberoende tidningen Al-Wasat är en av de få tidningarna i Bahrain som vågade sätta regeringen i rampljuset på ett sätt som inte var accepterat av regimen. De beslutade därför att stänga ned Al-Wasat och sedan återuppliva den igen – nu med positiva åsikter om regeringen.

Sayed Mohamed Alawi. Foto: Nancy Ofori Geywu

Efter ett långt seminarium avslutar Sayed Mohamed Alawi med att betona att oroligheterna inte beror på ett sammanbrott i relationerna mellan sekulära och religiösa personer.
– Under 1990-talet leddes protesterna av medelklassen och de politiskt insatta. Nu är alla måltavlor och därför är fler människor engagerade i kampen.
Han tillägger även att det inte är någon klyfta mellan de personer som är sekulära eller religiösa, som regimen får det att låta. Den islamistiska befolkningen vill inte ha en islamistisk stat men en sekulär stat, där alla är jämställda. Nu är majoriteten av befolkningen shiamuslimer medan kungahuset och de styrande är sunnimuslimer.

Amnesty International och Human Rights Watch har besökt några av de mest kända fångarna i Bahrain. Detta har dock inte varit uppskattat hos den bahrainska regimen, då de båda organisationerna har offentliggjort diverse rapporter som regimen anser vara partiska.

Trots detta uppmuntrar Sayed Mohamed Alawi allt det som Amnesty gör – och menar att det är något otroligt när man får andra att engagera sig och att detta hjälper något otroligt när det gäller Bahrain.
– Allt gör skillnad när det gäller detta, betonar han .

Text: Nancy Ofori Geywu

Läs också
Bahrain – revolutionen som omvärlden har glömt (Amnesty Press 23 april 2013)

ALMEDALEN: Bahrain och Jemen - de bortglömda revolutionerna (Amnesty Press 5 juli 2013)

MR-dagarna i Göteborg: Sapiyat Magomedova fick årets Per Anger-pris, Amnesty om tvångsvräkningar, ”Glöm inte Bahrain” och extravagant musik (Amnesty Press 14 november 2012)

Bahrain: Barn frihetsberövas och torteras (Amnesty 16 december 2013)

Ian Henderson and Repression in Bahrain: A Forty-Year Legacy (IPS 18 april 2013)