Syrisk oppositionsledare på årsmötet
reportage | 2012-05-06 |
Amnestyåret 2011 präglades av arabiska våren. I Syrien fortsätter folket att gå ut på gatorna för att demonstrera trots att regimen slår hårt och blodigt mot de som vågar sig ut. Lördagens huvudanförande hölls av den före detta samvetsfången Kamal al-Labwani.
Kamal al-Labwani är grundare av oppositionspartiet Liberal Democratic Union och för sitt politiska engagemang har han betalat med mer än ett årtionde i fängelse, dömd bland annat för ”anstiftan till väpnad revolt” efter bristfälliga rättegångar.
Kamal al-Labwani släpptes från fängelset för andra gången den 15 november 2011 efter att har suttit åtta dagar längre än det avtjänade straffet. I åtta dagar hungerstrejkade han när syriska säkerhetsstyrkor höll kvar honom för att pressa honom att förhandla med regimen.
- Jag är stark men ni är svaga. Jag kan dö här men nästa gång jag äter är det i mitt hem, sade han till vakterna.
På den nionde dagen åt han mat hemma.
Kamal al-Labwani fortsätter sitt arbete för Syrien från sitt hem i Sverige.
Försöket att få honom att förhandla var en propagandastrategi från regimen menar Kamal al-Labwani:
- Vi har pressat regimen att förhandla sedan 1960-talet. De har haft massor av tid på sig men de vill inte genomföra några förändringar. De försöker bara undvika trycket utifrån genom att skapa en fasad av att det finns en dialog med oppositionen.
Innanför fängelsemurarna hade han hört talas om revolutionen som han drömt så länge om. Väl utanför såg han den med egna ögon och det var mer än han drömt om när folket samlades på gatorna för att stå upp mot regimen.
- Jag har sett människor sjunga och dansa på gatan och utmana säkerhetsstyrkorna. Jag har sett unga leda de äldre. Jag har sett unga ge signal om att starta demonstrationer. Jag har sett helvetet i mitt land och jag har sett himlen skapats.
Men månad efter månad gick och antal dödsoffer bara ökade. I dag kan han inte bo i Syrien, till och med hans barn är efterlysta i landet. När det stod klart att hotet i hemlandet var för stort smugglades han över gränsen till Jordanien, gick in på den svenska ambassaden och sökte politisk asyl. Nu bor han och hans familj i Luleå och Kamal al-Labwani är en del av det syriska nationella rådet, SNC som reser runt och pratar med andra regeringar. Kamal al-Labwani ser dock förbättringsmöjligheter även hos rådet:
- Vi måste bli mer tydliga, demokratiska och förankrade hos det syriska folket. Den stora förändringen kan bara komma inifrån landet.
Men det syriska folket behöver trots det hjälp med att få slut på våldet från regimen.
- De syriska folket förstår inte det internationella samfundets svaghet eller varför de måste dö i tysthet, utan skydd utifrån, sade Kamal al-Labwani.
- Massvis med videofilmer kan ses av resten av världen på Youtube. Där kan man bevittna regimens brutala våld och brotten mot de mänskliga rättigheterna, fortsatte han.
Han märker att folket börjar tro att passivt motstånd ger regimen tillåtelse att döda och att våld mot regimen är den enda utvägen.
- Jag tror innerligt att det enda sättet att bekämpa regimen med är våld. Borde inte mänskliga rättigheter innehålla rätten till självförsvar? Det är någonting vi måste tänka igenom.Vi måste också hitta sätt att utkräva ansvar av regimen. Hur kan stater och institutioner arbeta för att ställa krav på regimen? Vilka lagar kan vi använda för att ställa dem inför rätta?
När Amnesty Press träffade Kamal al-Labwani förklarade han att han känner att Amnesty är hans familj.
- Jag hade kanske dött i fängelset utan Amnesty, det farligaste som kan hända är att man blir bortglömd. I fängelset glömmer man bort sig själv och sitt namn, sade Kamal al-Labwani som spenderade långa perioder i isolering.
- I isoleringen har man ingenting utom kläderna på kroppen och skorna. Skorna använde jag som huvudkudde, berättade Kamal al-Labwani.
Frågan om vad som drev honom genom allt motstånd och alla år i fängelse var enkel att svara på.
- Drömmen om en bättre värld. Politisk konsensus kan inte skapas utan etik. Grunden i internationellt samarbete måste bygga på mänskliga rättigheter. Amnesty är starkare än någon annan stat eller armé och kan ena alla människor från alla kulturer för att den bygger på mänskliga rätttigheter.
Eller som han avslutade sitt anförande:
- Det kanske är en omöjlig dröm, men jag har sett omöjliga drömmar bli sanna.
Text: Yvette Lindholm
Foto: Annie Beckman
Läs mer om Syrien
SNC-ledare på Sverigebesök: ”Tvång är det enda regimen i Syrien förstår” (23 april)
Syrienrapportören Yakin Ertürk på Sverigebesök (16 april)
Syrien på randen till inbördeskrig (Amnesty Press 1/2012)
Aktivist möter före detta samvetsfånge
Tre amnestygrupper i Sverige har skrivit brev och samlat ihop underskrifter för Kamal al-Labwani: Karlstad, Tullinge och Arvika. Närvarande på årsmötet i Uppsala var Hans-Åke Henriksson från grupp 260 i Arvika som har arbetat för att få Kamal al-Labwani fri sedan mars 2007.
Under åren har gruppen i Arvika skickat iväg 400 brev till regimen med kravet att de ska släppa Kamal al-Labwani.
- Vi skickade ett brev till hans 45-årsdag också, men det fick vi aldrig något svar på så det kom väl helt enkelt inte fram, sade Hans-Åke Henriksson.
På årsmötet fick Hans-Åke Henrikson tillfälle att träffa Kamal al-Labwani.
Grupp 260 blev glada när de fick höra att Kamal al-Labwani skulle tala på årsmötet. Här med aktivisten Hans-Åke Henriksson.
- Vi hade med oss en duk från Arvika kommun, det är samma sorts duk som tillverkas till Nobelfesten och det är lite så han känns för vår grupp, som en fredspristagare, sade Hans-Åke Henriksson.
Arvikagruppen är stolta och glada över att ha varit en del av det nätverk som arbetat med Kamal al-Labwani. - Det är särskilt kul när han säger att det har gjort nytta, då blir man motiverad att fortsätta. Det finns en mycket stor skara till som behöver samma hjälp, sade Hans-Åke Henriksson.
Text: Yvette Lindholm
Foto: Annie Beckman
Manifestation för Nigerdeltat
När lördagen gick mot kväll samlades årsmötesdeltagarna i centrala Uppsala för att uppmärksamma att Amnesty håller sitt årsmöte i stan men också för att uppmärksamma Shells oljeutvinning i Nigerdeltat som kränker människor mänskliga rättigheter. I 50 år har den nigerianska staten tillsammans med multinationella företag utvunnit olja i Nigerdeltat. Ett smutsigt arbete som fått förödande konsekvenser för de människor som lever i områden kring Nigerdeltat.
Bilder från lördagens manifestation mot Shell.
Oljeutvinningen har orsakat tusentals oljeläckor och hundratusentals människor har drabbats. Många utsläpp har inte sanerats och luft, mark och vattnen har förstörts. Det är de redan fattiga människor som försörjer sig på traditionella yrken som drabbas hårdast. Fiskare och jordbrukare har inte kunnat arbeta och på sätt inte heller kunnat försörja sig och sina familjer. Drabbade som ansökt om kompensation har mötts med tystnad både från den nigerianska staten och Shell.
- Fattigdom är inget naturligt eller ofrånkomligt. Fattigdom är resultat av politiska och ekonomiska beslut, sade Amnestys ordförande Sofia Halth.
Trots att Shell och den nigerianska staten är medvetna om oljeutvinningens konsekvenserna har lite gjorts för att åtgärda situationen. Shell har gjort vissa lama försök att kompensera i form av välgörenhet och matbistånd. Felriktade åtgärder som inte bidrar till att miljöförstörelsen försvinner och egentligen bara gjuter olja på vågorna. FN:s miljöprogram, UNEP, har uppskattat att det kan ta 25 år för regionen att återhämta sig och att det initialt krävs cirka en miljard USA-dollar för att påbörja saneringsarbetet.
- Fattigdom som orsakats av människor kan också bekämpas av människor. Inte genom välgörenhet utan genom att alla människors rättigheter respekteras, skyddas och uppfyllt. Det är inte en valmöjlighet för politiska och ekonomiska aktörer, det är en skyldighet.- För att människor ska kunna leva ett värdigt liv krävs att de har tillgång till alla sina rättigheter. Ekonomiska, sociala, medborgerliga och kulturella, fortsatte Sofia Halth.
Under våren har Amnesty arbetat aktivt med en kampanjen Shell, Städa upp efter er! Runt om i landet har manifestationer arrangerats och namnunderskrifter samlats in. För aktivistgruppen U28 från Linnéuniversitetet i Växsjö har vårens stora mål varit den 10 maj.
Therese Kalberg.
- Den 10 maj kommer vi ha en aktionsdag på universitets campus. Vi har gjort en död fisk i papier- maché. I den kommer vi lägga alla underskrifter vi samlar in och skicka till Shells huvudkontor i Haag, berättade Therese Kalberg, från Amnestygruppen U28.
Text: Jacob Bomgren
Foto: Annie Beckman
Inget arbete mot hatet mot nätet
Ett nej till arbete mot rasism på nätet och en begränsning av antalet perioder en person kan sitta i en styrelse. Det var några av besluten som Amnestys årsmöte fattade på söndagen.
Totalt 23 motioner och tre förslag från styrelsen skulle årsmötet ta ställning till. Efter arbete i beredningsgrupper under lördagen samlades årsmötesdeltagarna på söndagsmorgonen för att fatta beslut. En rad motioner avslogs, ofta med hänvisning till beslut om prioriteringar av Amnestys arbete som redan tidigare har fattats.
Bland de motioner som avslogs fanns ett förslag om att arbeta för att lagföra USA:s tidigare utrikesminister Henry Kissinger för brott mot mänskligheten och att Amnesty ska arbeta för att den svenska regeringen slår fast att folkmord begicks vid den irakiska gasattacken mot Halabja i mars 1988. Inte heller en motion om att Amnesty ska arbeta för att Abdullah Öcalan, ledare för Kurdistans arbetarparti PKK, ska friges fick stöd av årsmötet.
Omröstning i plenum.
Däremot blev det bifall för en motion från ett antal medlemmar i grupp 39 i Uppsala om att Sverige ska erbjuda fristad i Sverige för fångar från Guantánamo som USA inte ställer inför rätta i civil domstol.
– Vi måste öka trycket på Sveriges riksdag och regering så att Sverige erbjuder fristad åt samtliga kvarvarande fångar som USA inte ställer inför rätta, sade Leif Elinder.
Frågan om hur grupper ska arbeta för enskilda fall ledde till en viss debatt innan beslut fattades om att ”ge styrelsen i uppdrag att se över hur grupperna skall ges ökade möjligheter till ett självständigt och långsiktigt arbete för enskilda och grupper av människor inom olika delar av Amnesty Internationals nuvarande åtagande”. Motionären Bo Lindblom, som också är Burmasamordnare i svenska Amnesty, gav ett exempel på vad han menade var onödiga begränsningar i Amnestys arbete:
– Hösten 2007 greps fem unga kvinnor för att de hade deltagit i fredliga demonstrationer i Rangoon. De dömdes samtliga till 60 års fängelse. En av de fem utvaldes av internationella sekretariatet som aktionsfall. Jag har tillåtit mig att i samband med internationella kvinnodagen år 2010 och 2011 i insändare och vädjanden lyfta fram samtliga fem. Har jag därmed gjort mig skyldig till regelbrott?
Michael Falk från styrelsen sade i sitt svar att det helt klart finns fördelar med att alla i Amnesty arbetar på samma sätt och med samma metoder.
En rad frivilliga aktivister servade årsmötesdeltagarna med bland annat kaffe och bullar. Från vänster: Birgit Savolainen, Gunnel Eriksson, Sonja Gunnarsson och Gudrun Lundholm.
Under arbetet i beredningsgrupp hade en motion om att bekämpa rasismen på nätet fått ett visst stöd. Med 29 röster för och 15 mot antogs ett förslag om att styrelsen skulle få i uppdrag att på nästa internationella rådsmöte ”lyfta frågan hur Amnesty ska arbetar för att bemöta diskriminering på nätet”. Styrelsen hade i sitt yttrande om motionen påpekat att arbete mot rasism på nätet inte ligger inom Amnestys åtagande.
Det blev en stundtals livlig debatt när frågan på söndagen behandlades av årsmötet i plenum.
– Jag förstår inte hur motionärerna har tänkt sig, sade Anna Dahlbäck från juristgruppen. Ska Amnesty bli en slags nätpolis samtidigt som yttrandefriheten hyllas? Diskriminering på nätet är ju en helt annan sak. Det är ju om Pelle får starta en blogg medan Kajsa inte får göra det.
Sally Eriksson, född i USA, pekade på att det i Sverige finns rasism och mobbning som drabbar svarta, homosexuella, judar och muslimer.
– Jag är gräsrotsaktivist, sade Kerstin Olsson. ”Så här vi gör vi inte i Amnesty” blir svaret. Men vi är väl en medlemsorganisation. Hur ska man förändra saker? Näthatet är som en tsunami som väller över oss. Och vi såg i somras i Norge hur nätet gav inspiration till massmorden.
Efter rösträkning avslogs motionen med 56 mot 38 röster.
I stor enighet antogs ett förslag om styrelsen om att begränsa mandatperioderna för förtroendevalda. Styrelsen ska på nästa årsmöte återkomma med ett förslag om förändring av stadgarna. På detta årsmöte antogs en stadgeändring där det som har kallats gruppröstning införts som en spärr mot eventuella kupper vid årsmöten.
– Jag får väl bekänna att det var mitt förslag 1971, sade Bo Lindblom. Jag stödjer nu förslaget att vi tar bort gruppröstningen.
Text: Ulf B Andersson
Foto: Annie Beckman
Enkät: Vad tyckte du om årsmötet i Uppsala?
Lasse Hvid, 24, kassör på danska Amnesty, fösta årsmötet med svenska Amnesty.
- Det har varit intressant att se hur engagerade alla lokala aktivister är. Kul att det var så många motioner. Det är jag inte van vid från våra danska årsmöten. Sedan var ju seminerierna jättespännande.
Emma Axberg, 19, aktiv i grupp U6 i Skövde, första årsmötet.
- Det har varit fantastiskt. Peppande. Det bästa har varit atmosfären och att alla är så trevliga och att jag som varit här första gången fått känna mig delaktig. Diskussionerna i beredningsgrupperna har varit väldigt intressanta.
Jonas Pettersson, 39, aktiv i grupp 191 i Västerås, 11:e årsmötet.
- Att det fanns simultantolkning från engelska till svenska har varit det bästa. Sedan var ju lokalerna bra och arrangemanget proffsigt, funktionärerna har verkligen gjort ett jättebra jobb. I Västerås jobbar vi mycket med Syrien så därför var det roligt att Kamal al-Labwani var här och pratade.
Bo Lindblom, 83, aktiv i grupp 168 i Laholm, 44:e årsmötet.
- Det har varit för lite folk tyvärr och det är ju oroande. Det är viktigt att nya medlemmar kommer på ett årsmöte och ser hur det går till. Salil Shetty var här och det borde ju ingen missa. Det glädjande att motionen rörande arbetet med enskilda fall gick igenom efter att varit uppe på bordet fyra år i rad. Enträgen vinner.
Anna Termine, 54, medlem i distriktsstyrelsen i Stockholm, 3:e årsmötet.
- Det har varit så kul. Alla som inte varit på ett möte borde åka. Efter att jag var på mitt första möte för tre år sedan så är jag fast. Umgänget är fantastiskt och det är så inspirerande att träffa alla andra aktivister och lära sig om deras arbete.
Text: Jacob Bomgren
Foto: Annie Beckman
Nya styrelser
Till sektionsstyrelsen omvaldes Sofia Halth som ordförande för perioden 2012-2014. Till ordinarie ledamöter för samma period omvaldes Michael Falk, Lisbeth Kohls och Tora Törnquist. I ett fyllnadsval som ordinarie ledamot för perioden 2012-2013 valdes Kristina Lindqvist. Som suppleanter för perioden 2012-2013 invaldes Pär Sköld och Natasja Persson.
Övriga sittande ledamöter i styrelsen är Maria Eklund, Karin Armgren och Andreas Bokerud.
Till styrelse för Amnestyfonden omvaldes Ernesto Katzenstein och Emil Johansson för perioden 2012-2014. Som ny ledamot för perioden invaldes Anneli von Wachenfeldt. Julie Chowdhury omvaldes som suppleant för perioden 2012-2013 och som ny suppleant invaldes Annilie Nyberg. Sittande ledamöter är Lisa Dahl, Bodil Hansson och Martin Johansson.
Till ledamöter i granskningskommittén omvaldes Åsa Fahlbeck som ordinarie ledamot för perioden 2012-2013. Två nyval gjordes; Anna Dahlbäck och David Langlet. Som suppleant för perioden valdes Ebba Hagander-Mir.
Till valberedning för perioden 2012-2013 valdes Lisa Moraeus, Maria Lindgren och Tina Lundh till ordinarie ledamöter. Nina Virkkala, Anna Nilsdotter och Stig Johnell valdes till suppleanter.
Foto: Annie Beckman
Amnesty Press i Uppsala
Årsmötet: Amnesty stoppar tvångsvräkningar och Salil Shetty kom på besök i Uppsala (5 maj)
Amnesty-årsmöte i Uppsala med hopp om vapenavtal (4 maj)
reportage | 2012-05-06 |