Firande, sorg och lokalval i splittrat Sri Lanka

Öborna går i otakt när 70 år av självständighet ska firas 4 februari i Sri Lanka. I norr och öster sörjer tamiler krigets offer och längtar efter självstyre. Den 10 februari väntar landsomfattande lokalval, som klyver den singalesiska majoritetsbefolkningen i tre läger. I det politiska dramat är förre presidenten Mahinda Rajapaksa en huvudaktör, fast i kulisserna.

Galle Face Green i Colombo. Foto: Johan Mikaelsson

Där det i början av år 2017 var byggarbetsplats tornar i slutet av året två av Colombos högsta skyskrapor upp sig. Bortanför Galle Face Green, den öppna plats i staden där människor samlas varje kväll för att titta på solnedgången, fylls havet ut med stenmassor. Med arbetskraft och pengar från Kina byggs stadsdelen Port City på 269 hektar, inte långt från den kinesiskägda containerhamnen.

På landsbygden i söder är det mesta sig likt. Moderniseringen är synbar på mikronivå. En smartphone finns kanske ännu inte i var kvinnas eller mans ficka. Klart är ändå att nya perspektiv öppnas i människors medvetande. Eller så stärker den nya tekniken gamla, nationalistiska uppfattningar.

Sri Lanka har varit som en egen värld. Invånarna har i första hand varit öbor. Ön är i centrum, allt som sker i världen gör det i relation till ön. Stora händelser på andra sidan havet är av underordnat intresse. Små händelser på ön skapar konvulsioner. Här gäller närhetsprincipen upphöjt i tre.

Under mer än 400 år åtrådde kolonialmakter ön. Portugiser landsteg i början av 1500-talet och avlöstes av holländare på 1600-talet. Storbritannien tog över och kunde 1815 erövra det sista kungariket. Efter andra världskriget ritades världskartan om. Britterna och öborna hade redan startat en demokratiseringsprocess.

Den formella ceremonin när dåvarande Ceylons första parlament öppnades 4 februari 1948 med D.S. Senanayake från UNP som premiärminister. Foto: Government of Ceylon and UK/Wikimedia

Makten lämnades 4 februari 1948 över till en centralregering, trots att det funnits parallella singalesiska och tamilska kungariken. Majoriteten, singaleser, kunde nu styra.

Historiska jubileer och årsdagar skattas högt på ön. På självständighetsdagen ges tillfälle att återuppleva, ta in historian och känna stolthet. Storslaget militärt paraderande är att vänta den 4 februari. Den som då förespråkar internationell rättvisa efter det blodiga inbördeskriget mot Liberation Tigers of Tamil Eelam. LTTE, som varade mellan 1983 och 2009 och krävde över 100 000 människoliv, stöter snabbt på patrull. Utomstående ska inte blanda sig i ”landets inre angelägenheter”.

På landsbygden i söder, där det bor övervägande singaleser, är det som att den konflikt som plågade andra delar och vars efterspel diskuteras flitigt i de engelskspråkiga dagstidningarna inte ägt rum.

– Inte ens under alla år som kriget pågick märkte vi av något här. Möjligen att några unga pojkar tog värvning och åkte iväg norrut och därefter inte kom tillbaka, säger pensionären Gunatilleke som äger fyra hektar mark i Kalutaradistriktet, där han har gummiträd och kokospalmer.

Han är född 1935 och var 13 år när ön fick sin efterlängtade självständighet. Under yrkeskarriären arbetade han som revisor i Colombo fem mil bort. Där överlevde han självmordsdåd från Tigrarna, LTTE. Han höll sig på avstånd från svallvågorna av det marxistiska JVP:s väpnade uppror mot regeringen både 1971 och 1987–89. Tusentals människor dog och tusentals andra försvann i det skoningslösa kriget inom den singalesiska befolkningsmajoriteten. Upproret 1971 riktades mot den vänsterregering med SLFP, kommunistpartiet och trotskistiska LSSP, som hade vunnit valet 1970. Upproret på 1980-talet hade sin botten i JVP:s singalesiska nationalism där Indien, som sågs som LTTE:s skyddsmakt, ses som Sri Lankas stora fiende.

Det var 4 februari 1948 som dåvarande Ceylon blev självständigt. I år väntas 70-årsfirandet bli storslaget. Foto: Johan Mikaelsson

Ovanför oss hörs skrik. Vi tittar upp mot trädtopparna där ett gäng apor kastar sig mellan grenarna. Den här typen av markattor finns bara på ön och är en av många hotade djurarter på vår planet.

– Jag älskar att vara ute i naturen. Vid min ålder känns det bra att ha något meningsfullt att göra, säger Gunatilleke.

Här är lätt att trivas. Barn spelar cricket på en öppen yta i djungelbokslandskapet. En bit bort ligger buddisttemplet. Den ledande munken vill bjuda på mat och te. Hit kommer få utländska besökare. Här älskas Mahinda Rajapaksa, som var president 2005–2015, av många. I byarna syns den leende Rajapaksa på stora plakat, ofta bredvid lokala politiker som utfört något projekt.

– Den nuvarande regeringen ger jag inte mycket för. Vår ekonomi är dålig när den borde vara bra, säger Sunil som är ensamstående med två döttrar och kämpar för att få ekonomin att gå ihop.

Mahinda Rajapaksa var president 2005-2015. Foto: U.S. Embassy Colombo/Wikimedia

Han ser gärna att krigshjältarna Mahinda och hans bror Gotabaya Rajapaksa kommer tillbaka. Ingen av de två ställer upp på en intervju. Den förre presidenten är upptagen inför lokalvalen 10 februari. Rajapaksas anhängare på lokal nivå ska kandidera för det nya partiet Sri Lanka National Front. Under valrörelser på ön trissas stämningar lätt upp. Detta är början.

Gotabaya Rajapaksa koncentrerar sig på förhör kring misstänkt ”felaktig användning av allmänna medel”. Pengar har använts för att bygga ett monument för att hedra bröderna Rajapaksas far. Människorättsförsvarare menar att det är en struntsak i sammanhanget. En ansenlig del av den singalesiska befolkningen ser Gotabaya Rajapaksa som ansvarig för mord, försvinnanden, tortyr, krigsbrott, korruption och förskingring under hans tid som chef för försvarsministeriet till år 2015.

I parlamentet går parlamentsledamöter som är lojala mot Rajapaksa under parollen ”Allmänna oppositionen”. I deras intresse ligger att måla en mörk bild av sakernas tillstånd. Nationella organisatören Dullas Alahapperuma lyfter fram Mahinda Rajapaksa som ”den ende ledaren som kan rädda Sri Lanka”.

I en intervju med Ceylon Today konstaterar han att inflationen är dubbelt så hög som tillväxten, statens utgifter skenar och statsskulden ligger på 10 000 miljarder rupees, skatterna har fördubblats, utlänningar köper upp all egendom, den undre världen har fritt spelrum, elefanter tjuvskjuts i nationalparkerna, krigshjältar sviks och separatister börjar höja sina huvuden igen. Dessutom förlorar Sri Lanka numera alltid i cricket.

– Vårt beslut handlar om landets framtid, inte om problem med sophantering eller gatubelysning, säger Dullas Alahapperuma.

President Maithripala Sirisena vid ett besök i staden Eravur i östra Sri Lanka. Foto: Johan Mikaelsson

Den drastiska slutsatsen är att segrar för Rajapaksas fraktion i olika distrikt ska leda till förändring på nationell nivå. Sprickan i koalitionsregeringen är förvisso stor. Företrädare för president Maithripala Sirisenas Sri Lanka Freedom Party (SLFP) och premiärmister Ranil Wickremesinghes United National Party (UNP) har allt svårare att hålla sams. Wickremesinghe och UNP pressas av utredningar om inblandning i en affär med statsobligationer, som kan skaka om när det blir allmänt känt hur mycket pengar som försvunnit och vem som gjort vad.

President Maithripala Sirisena framstår som disharmonisk. Relationen med premiärministern är frostig och hans SLFP är kluvet i två. En del sitter i hans regering. En del är i Allmänna oppositionen som stödjer Rajapaksa och de ser Sirisena som en förrädare. Sirisena ifrågasätts från alla håll och fruktar att bli åsidosatt.

Under lokalvalrörelsen, där politikerna på nationell nivå är synnerligen aktiva, har han signalerat att han kan ombilda regeringen för att ena sitt splittrade SLFP. Att presidenten är villig att bryta löften för att stärka sin position gör osäkerheten än större.

Premiärministern tycks hålla huvudet kallt och säger att regeringen sitter till presidentvalet år 2020. Stora frågor kring landets framtid och inte minst försoningsprocessen efter inbördeskriget ska avgöras. Frågan inför lokalvalen lär bli om såren efter alla ordstrider kan läkas. Och de partier som når framgång på lokal nivå lär vilja utnyttja detta på nationell nivå.

Damith Chandimal arbetar för att ge stöd åt människorättsförsvarare runt ön. Foto: Johan Mikaelsson

Damith Chandimal arbetar för organisationen Inform, som leds av den i människorättskretsar rutinerade och välkände människorättsaktivisten Ruki Fernando. Han reser i de tidigare konfliktdrabbade norra och östra delarna och intervjuar personer som råkar illa ut för att de står upp för mänskliga rättigheter.

– Nu ges utrymme för att samtala med regeringen. De kanske inte lyssnar men civilsamhället har en röst, säger Damith Chandimal. Och vi behöver inte vara rädda för att bli dödade. Men det här är ändå inte vad vi drömde om när vi röstade fram den här regeringen.

Han konstaterar att politiken präglas av olika strider. Förändringsarbetet måste trots allt fortsätta. Det tar tid att mjuka upp ett samhälle efter decennier av väpnad konflikt. Medvetenheten kring en rad frågor behöver öka och gör det, men långsamt.

– Vägarna kanske förbättras, men om människor kör hänsynslöst och riskerar att skada andra så säger det något om vårt samhälle, säger Damith Chandimal.

Det är en kamp mellan tolerans och inskränkthet. En rad områden behöver stärkas; allt från jämlikhet, arbetsrättsliga frågor och miljörelaterade problem till erkännande av hbtq-rättigheter. Ett förslag om att avkriminalisera homosexuella relationer förkastades av parlamentet i början av 2017. Men när förändringar i konstitutionen diskuteras kan frågan tas upp på nytt.

– Det kanske kan ske en förändring. Varje person måste fråga sig vad hen kan göra för att förändra. För mig är det viktigt att vara här, inte minst för att utmana den etniska nationalismen, säger Damith Chandimal, som själv är singales och kommer från en buddistisk bakgrund.

Nu går mycket av hans personliga kommunikation åt till att bygga broar och skapa förståelse. Förhoppningen är att fler öbor ska bli lite mer vidsynta.

– Människor kan bli rätt så upprörda under diskussioner. Det kan leda till att jag hotas, inte minst på nätet. Ute i byarna lever de gamla traditionerna vidare och invanda uppfattningar rubbas inte så lätt, säger Damith Chandimal.

Freddy Gamage är journalist och har attackerats på grund av sitt skrivande. Foto: Johan Mikaelsson

Journalisten Freddy Gamage i Negombo norr om Colombo har smärtsamt fått erfara att hot och våld inte enbart tillhör det förflutna. Efter att ha varit i det lokala parlamentet den 2 juni 2016 följde två män iklädda motorcykelhjälmar med mörkt visir efter honom på parkeringen. De slog honom i huvudet med en träpåk. Han kunde ha dött, men klarade sig med vissa fysiska men efter attacken.

Några dagar tidigare hade han hotats av en bror till en tidigare borgmästare i staden, som står på samma sida som Mahinda Rajapaksa. I Freddy Gamages telefon fanns 16 samtal loggade och flera hotfulla samtal inspelade. Det var den första attacken på en journalist efter maktskiftet i januari 2015.

– Trots det är det 90 procent bättre nu. Friheten är större, vi kan röra oss fritt och vi kan granska och kritisera utan att bli övervakade. Det finns bra officerare och vi har bra relationer med polisen, säger Freddy Gamage.

Fram till 8 januari 2015, då presidentval hölls, kunde bröderna Rajapaksa undertrycka mediernas frihet. De listades av Reportrar utan gränser som ”rovdjur som dödar pressfrihet”. Mordet på Lasantha Wickrematunge, redaktören för tidningen Sunday Leader, är symboliskt. Det begicks på öppen gata i dagsljus 2009, just den 8 januari.

Situationen då i landet var olidlig för sanningsivrare. Många journalister valde att lämna ön. Spåren i många av mordfallen pekar mot regeringen och säkerhetsstyrkorna. I utredningen av mordet på Lasantha som återupptogs efter 2015, har personer misstänkta för inblandning förhörts men släppts. Men de som borde hållas ytterst ansvariga har inte ställts till svars.

– De är fortfarande aktiva. Mahinda Rajapaksa är en huvudkaraktär. Han utmålas som en krigshjälte, en symbol för det singalesiska folket. Och en majoritet i SLFP står fortfarande bakom honom, säger Freddy Gamage.

Han ser sig som journalist, aktivist och människorättsförsvarare. Inför lokalvalen 10 februari ökar oron. Hoten trappas upp, nu i sociala medier. När han rör sig ute ser han sig hela tiden över axeln. Ändå understryker Freddy Gamage att tamilska journalister har drabbats hårdast. Sammanlagt dödades 43 journalister och mediearbetare inbördeskrigets sista fem år, 2004-2009, och en ”försvann” 2010. Tre av dessa 44 var singaleser, 39 var tamiler och två muslimer.

– Hittills har bara två fall återupptagits, båda gällande singalesiska journalister. I åtminstone i tre högprofilerade fall som rör tamilska journalister borde utredningarna öppnas, säger Freddy Gamage.

Trädplantor delas ut till hundratals studenter, som en symbol för att något nytt ska leva och växa. Foto: Johan Mikaelsson

I vissa av fallen finns bevis. I Jaffna är journalisten Subramaniam Ramachandran en av tusentals tamiler som ”försvann” under krigsåren. Soldater väntade den 15 februari 2007 i en korsning och förde bort honom. Några dagar tidigare hade Ramachandrans avslöjande artikel om olaglig sandutvinning publicerats. Vittnen ska ha sett honom i ett arméläger så sent som år 2012. Hans åldrande föräldrar gråter dagligen, oroliga att de inte får se sin son innan de dör. Subramaniam Ramachandrans barn, nu 11 och 14 år, har inte gett upp hoppet om att pappa en dag ska komma hem.

Utmaningen är att visa beslutskedjan hela vägen upp till bröderna Rajapaksa. Utan deras order hade armén inte kunnat göra det de gjorde mot landets medborgare och ges straffrihet. Vissa konstaterar att de med makt och mycket pengar står ovanför lagen. De är onåbara. För att binda medlemmar av de väpnade styrkorna och säkerhetstjänsten till brott krävs väldigt mycket.

I över 300 dagar har anhöriga till försvunna människor protesterat i staden Vavuniya i norr för att få veta sanningen. De har fortsatt trots återkommande hot. Andra orkar inte. Ett fåtal fall av våldtäkter har tagits upp, ofta efter långt och hårt arbete av enskilda aktivister, som stöttats av andra.

Fortfarande gäller det som Ruki Fernando skrev i en debattartikel 2015 kring rättsväsendets förfall: ”Tiotusentals överlevare och familjer, anhöriga till de som fallit offer för våldtäkt, övergrepp, utomrättsliga avrättningar och försvinnanden har väntat på rättvisa i årtionden.”

Tamilska studenter går fram till monumentet vid universitetet i Jaffna för att hedra minnet av döda soldaterna i LTTE. Foto: Johan Mikaelsson

För den som ska till öns norra del kan tåg vara att föredra. Under kriget revs rälsen upp av LTTE som använde den för att bygga värn och bunkrar. Sedan förbindelsen återupptogs i oktober 2014 reser människor obehindrat. Efter maktskiftet 2015 syns inga soldater med automatkarbiner längre till. Inga frågor ställs.

I Jaffna konstaterar ordföranden för Jaffna Press Club, R Thayabaran, att nära vänner och kollegor har mördats under årens lopp. Själv har han hotats och attackerats, men strävar vidare i sitt yrke och vill göra tillvaron drägligare för de yngre journalisterna.

– Det är inte mycket annat vi kan göra. Antingen stannar vi och kämpar för våra rättigheter eller så ger vi upp, säger han.

Om självständigheten firas bland singaleser 4 februari, sörjer tamiler i norr och öster den 27 november. ”De stora hjältarnas dag” instiftades av LTTE:s grundare och ledare Velupillai Prabhakaran. Hans mål in i döden 18 maj 2009 var en separat tamilsk stat i norr och öster. Prabhakarans födelsedag var 26 november. Vid universitet tänder några studenter ljus på en tårta och sjunger ”Happy birthday”. De skär bitar ur tårtan som formats efter de traditionellt tamilska delarna. Bilder på Prabhakaran, posters i A4-format, har satts upp i en lång rad på en husvägg. Det hela kan uppfattas som en studentikos grej, en protest som säger det som egentligen inte får sägas.

– Vi respekterar fortfarande LTTE, de slogs för oss tamiler, våra rättigheter att leva, säger en student.

Studenter i Jaffna har klistrat upp bilder på Velupillai Prabhakaran, LTTE:s ledare, som ledde upproret från 1983 fram till sin död i slutstriderna i maj 2009. Foto: Johan Mikaelsson

LTTE finns inte mer, men organisationen är fortfarande är terroriststämplad i Sri Lanka. Yttringar av sympatier kan möta ilska och ifrågasättanden i söder som lyfter fram gerillans självmordsbombare, tvångsrekryterade barnsoldater och användning av mänskliga sköldar. Människor har arresterats för mindre. Studenterna tar risken att markera var de står, trots vetskapen om att det kan vara farligt.

– Vi vet att TID, säkerhetstjänsten, följer efter oss. De kan ringa oss och våra föräldrar och ställa frågor, men vi kan inte gå omkring och vara rädda, säger en studentledare.

Studenter har arrangerat protester för frigivning av politiska fångar. En delegation av studenter fick träffa presidenten i Colombo. Han lovade att fångarna skulle vara frisläppta innan de hunnit tillbaka till Jaffna. Det blev inte så. Det fanns inte lagligt utrymme för något frisläppande.

Snart nio år efter krigsslutet gäller fortfarande PTA-lagstiftningen (Prevention of Terrorism Acts), som infördes år 1979. Personer som förhörts har hållits i fängelse utan rättegång i över tio år. Människorättsorganisationer beskriver PTA-lagarna som ”drakoniska” och kräver att de avskaffas. Nuvarande regeringen har också lovat göra just detta, inför FN:s råd för mänskliga rättigheter år 2015.

Uppmärksammandet av dödade LTTE-soldater 27 november tilläts 2017 för första gången på många år, men bevakades av regeringssoldater. Foto: Johan Mikaelsson

Förtroendet är snart förbrukat, även om studenterna säger att de uppskattar att de får uttrycka sin åsikt. Studentledaren tror inte att en ny konstitution ger något för den tamilska befolkningen:

– Det blir kosmetiska förändringar. Oavsett vad de säger kommer de att kontrollera allt centralt.

På förmiddagen 27 november 2017 har ett tusental studenter samlats vid det monument som byggts inne på universitetsområdet till minne av krigets offer. Den här dagen står åminnelsen av de döda gerillasoldaterna i centrum. Ett lätt regn har börjat falla. Först spelas musik i högtalarna, sedan blir det tyst. Studenter, men också personal, ställer sig i led, och går fram till monumentet, lägger ner en blomma, gör en gest av tacksamhet, bugar och står tyst ett par sekunder med sänkt huvud. Alla gör likadant. Det är första gången på många år som de får uttrycka känslor av det här slaget offentligt. FN ser det som en viktig del i försoningsprocessen och regeringen tillåter det att ske.

Doktor S. Raguram, som är senior föreläsare och chef vid institutionen för media vid universitet konstaterar att många studenter har haft svårt att koncentrera sig den här dagen.

– Många har nära släktingar som har dött i kriget, förklarar han. Så det har varit svårt att hålla föreläsningar idag. Det här är första gången på länge som vi har kunnat hålla något liknande.

S. Raguram. Foto: Johan Mikaelsson

S. Raguram tror starkt på den yngre generationen och hur de nu kämpar vidare:

– De kommer inte att gå till det extrema, till våld, som under vår historia. Men det finns en stark medvetenhet om det förflutna och att gå vidare med folkets aspirationer. De kan även visa äldre generationer. Vi har redan förlorat mycket tid. Regeringen borde göra detta konstruktivt nu och arbeta för att lösa problemet. Istället för en ny konstitution, som vi inte tycker är tillräckligt, går det att börja i andra änden: Lyssna på oss!

Idag finns möjligheter att uttrycka åsikter. Fortfarande finns visst politiskt utrymme i söder, men risken är alltid en återgång till något som är värre, precis som innan år 2015.

På kvällen 27 november tänds en eld exakt klockan 18:05, vid den tidpunkt som den förste LTTE-medlemmen dödades i en strid med regeringssoldater (1982). Tigrarnas kyrkogårdar jämnats med marken av armén. I Kopay nära Jaffna har armén byggt en bas ovanpå en kyrkogård. Vägen dit blockeras. Ett par tusen tamiler har samlats på vägen.

Soldater, några civilklädda, andra i uniform, bevakar tilldragelsen. De filmar och fotograferar alla som tagit sig hit. Vid en kraftledningsstolpe tänds elden. Någon gråter och skriker ut sin smärta. I Tigrarnas frånvaro är en egen tamilsk stat fortfarande en dröm, men nu ses inte ens en federal lösning längre som sannolik. Få tamilska bedömare anser att regeringen är genuin, även om den ger utrymme för att uttrycka åsikter.

Människorättsadvokaten R K Guruparan höjer ett varnande finger. Foto: Johan Mikaelsson

Människorättsadvokaten R K Guruparan, chef för juridiska fakulteten vid universitet i Jaffna, konstaterar att det nu, liksom under fredsprocesserna 1994–1995 och 2002–2004, är en lugn period:

– Därefter följde perioder av enorm brutalitet. Det är lugnt nu, men om Rajapaksa kommer tillbaka till makten vet vi inte vad som händer. Det är oroande. Vi skulle inte kunna och sitta och prata så här.

De som varit med ett tag vet vad de ger sig in i. R K Guruparan är mer bekymrad för de unga. En del föräldrar är oroliga, andra säger att de måste våga vara aktiva. Hur ska annars en förändring vara möjlig?

– Men vi vet hur det har gått tidigare. Säkerhetstjänsten har registrerat tamilska aktivister när de i perioder tillåtits ge uttryck för sina synpunkter. Senare har dessa ”försvunnit” eller skjutits, säger R K Guruparan.

Förevändningarna att inte demilitarisera de norra delarna är banala, senast var det en väska med rostiga automatkarbiner som låg slängd i ett dike. En ny väpnad kamp från tamiler bedöms som dock helt otänkbar.

Politikern Ananthi Sasitharan lyfter frågor, bland annat om ansvarsutkrävande efter inbördeskriget, i Norra provinsrådet, men också i FN. Foto: Johan Mikaelsson

För världssamfundet förblir Sri Lanka en svårknäckt nöt. Landets ledare hävdar rätten att ”själva skapa försoning”. Den idén får stöd av Kina och Ryssland, medan västvärlden vill se internationell rättsskipning. I mars väntar ny mangling i FN:s råd för mänskliga rättigheter i Genève. Processen som ska leda till ansvarsutkrävande går trögt. Vid sessionen i mars 2019 ska en mer konkret avrapportering ske.

Ananthi Sasitharan, minister för kvinnofrågor i Norra provinsrådet i Jaffna ger röst åt dem som har försvunna anhöriga. Hennes man, Elilan, var en högt uppsatt ledare inom LTTE:s politiska gren. Han var en av hundratals som kapitulerade för regeringsarmén krigets sista dagar. Nu finns inga spår.

Ananthi Sasitharan anser att det internationella samfundet mest vill stärka den nuvarande regeringens ställning. Det gäller också FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter Zeid bin Ra’ad Zeid al-Hussein.

– Under de fyra år som jag nu har varit involverad i politik, har jag insett att det tamilska folket inte kommer att få en politisk lösning. Detta blir tydligt när det inte finns något initiativ för att utkräva ansvar för människorättsbrott, konstaterar hon.

Hon har inte förtroende för Tamil National Alliance (TNA), som hon själv företräder. Hon anser att partialliansen på nationell nivå spelar med regeringen och åstadkommer väldigt lite. Den enda hon känner förtroende för är chefsministern för Norra provinsrådet, C V Vigneswaran.

En dagstidning på ön skriver om den ”blodröda månen” 31 januari som ett dåligt omen. Många val i landet har varit blodiga historier. De senaste två nationella valen var dock lugna och förhoppningen är att det inte heller den här gången ska behöva bli våldsamt. Men mycket står på spel.

Under Rajapaksas styre dödades också muslimer av singalesiska nationalister i söder. En extremistisk buddistisk organisation som backas upp av nationalistiska politiker vill försvara buddismens förstaplats på ön. I november 2017 attackerades på nytt muslimers hus och affärsrörelser. Nu agerade regeringen snabbt, införde utegångsförbud och satte in polis och trupper. Bråkmakare arresterades och lugnet återställdes.

Jehan Perera vill se mer av interaktion mellan folkgrupperna på ön för att stärka freden. Foto: Johan Mikaelsson

Vid en konferens i Colombo träffas religiösa ledare från hela ön. Alla medverkar i ett projekt som syftar till att få människor från de olika folkgrupperna runt ön att mötas på lokal nivå.

– Freden måste organiseras, konstaterar den ihärdige fredsaktivisten doktor Jehan Perera, som leder National Peace Council.

Buddister, hinduer, kristna och muslimer berättar hur de får människor att börja prata med varandra.

– Folk interagerar inte automatiskt över etniska och religiösa skiljelinjer. Vi måste praktiskt möjliggöra mötena, säger Jehan Perera.

Johan Mikaelsson
[email protected]

Nationell fredsdialog i Colombo. Foto: Johan Mikaelsson

Läs också

Sri Lanka: Repeal Draconian Security Law (Human Rights Watch 29 januari 2018)

Sri Lanka: Universal Periodic Review pledges must be fully implemented (Amnesty International 20 december 2017)

Sri Lanka must deliver on its commitments set out by Human Rights Council resolution 30/1 (Amnesty International 22 augusti 2017)

Sri Lanka: Further information: Harassed priests granted fellowship abroad: Father Elil Rajendram (Amnesty International 8 augusti 2017)

Sri Lanka: Establish Office on Missing Persons immediately (Amnesty International 23 juni 2017)

Sri Lankan Minister threatens human rights lawyer for highlighting allegations of religious attacks (Amnesty International 20 juni 2017)

Sri Lanka: Act now to prevent further anti-Muslim violence (Amnesty International 25 maj 2017)

Sri Lanka: The conflict’s legacy of impunity endures (Amnesty International 18 maj 2017)

Sri Lanka: Anti-Terror Bill Revives Concerns of Abuse (Human Rights Watch 18 maj 2017)

Sri Lanka - Victims of disappearance cannot wait any longer for justice (Amnesty International 3 april 2017)

Följ utvecklingen i lankesiska tidningar

Daily News (Colombo)
Ceylon Today (Colombo)
Daily Mirror (Colombo)
Tamil Guardian (London)
Colombo Telegraph (London)
Groundviews (Colombo)

Självständighetsdagen 4 februari 2017. I år på 70-årsdagen av frigörelsen från Storbritannien lär firandet bli ännu större. Foto: Johan Mikaelsson

Läs mer från Amnesty Press

Rättvisan dröjer i Sri Lanka (15 mars 2017 – också i nummer 1/2017)

Sri Lankas ”tysta revolution” lever vidare efter valet (20 augusti 2015)

Efter presidentvalet - demokratin kan få ny chans i Sri Lanka (analys av Johan Mikaelsson) , 25 januari 2015

Rajapaksa utmanas i morgondagens presidentval på Sri Lanka (7 januari 2015)

FN ska utreda motvilligt Sri Lanka (Amnesty Press 9 april 2014)

Sri Lanka: Pressfrihet under attack (reportage i nummer 1/2014)

Samväldets möte i Colombo: Sri Lankas regering vs Channel 4 (23 november 2013)

Sri Lanka i fokus i FN:s råd för mänskliga rättigheter (Johan Mikaelsson rapporterar från Genève 15 mars 2013)

Sri Lanka – en het plats 2013 (krönika av Johan Mikaelsson i Amnesty Press nr 5/2012)

Sri Lanka – två år efter tigrarnas fall (nr 1/2011)

Två år sedan Lasantha Wickrematunga mördades - ännu har ingen gripits (8 januari 2011)

Pressfrihetspris tilldelas mördad lankesisk journalist (Amnesty Press 5 maj 2009)

Regeringen rasar mot FN:s krav på oberoende undersökning om krigsförbrytelser ”Avrättningsvideo är fejk” (9 januari 2010)

Colombo i skuggan av kriget (19 mars 2008)

Östra Sri Lanka: Överste Karuna flyr – över 100 barnsoldater fria (13 april 2004)

Sri Lanka: Fredsprocess utan återvändo (15 oktober 2003)