Fortsatt spänt i södra Kirgizistan
Ännu i slutet av oktober är stämningen tryckt i södra Kirgizistan efter upploppen under tre dagar i juni som skördade hundratals liv. Gatorna patrulleras av poliser och militärer med automatvapen. Men återuppbyggnaden inför vintern är nu igång i flera stadsdelar i Osj.
Reportage | 2010-12-31 Av: Henrik Ohlsson Även publicerad i AmnestyPress #5/2010 |
Längs vissa gator i Osj vaar det inte många hus som förskonades från våldet Foto: Henrik Hallgren
Både uzbeker och kirgizer finns bland offer och förövare vid våldsamheterna i juni men mycket tyder på att uzbekerna är de som drabbats hårdast. Bland uzbeker finns en stark övertygelse om att lokala myndigheter var delaktiga, eller rent av organiserade pogromerna.
– De kom i fina bilar och sköt mot oss med automatvapen. Det är inga vanliga enkla människor som kör sådana bilar. Det var myndigheterna som låg bakom.
Det säger en uzbekisk man, som inte vill ha sitt namn publicerat, på en av byggplatserna där man är i färd med att ställa i ordning bostäder inför vintern. UNHCR har, i samarbete med ACTED, Rädda barnen och Danish Refugee Council, börjat bygga tillfälliga bostäder på 28 kvadratmeter och ställt i ordning en sorts daghem för barnen i de ödelagda kvarteren.
FN:s flyktingorgan UNHCR har i samarbete med franska ACTED bidragit med nödbostäder Foto: Henrik Hallgren
Uppfattningen att myndigheterna var inblandade i våldet bekräftas delvis av internationella rapporter från Human Rights Watch och International Crisis Group men båda organisationerna lämnar åt en bred internationell undersökning att slutligen fastställa vilken grad av ansvar och skuld myndigheterna har. Klart är att interimsregeringen i Bisjkek stått handfallen inför händelseutvecklingen, och även i efterhand misslyckats med att reda upp situationen på ett rättvist och hållbart sätt.
De rättegångar som nu pågår efter händelserna i juni tycks ofta diskriminera uzbeker. Vittnen och advokater har hotats och misshandlats i sådan utsträckning att rättegångar inte kunnat genomföras på ett rättssäkert sätt.
Det har länge förekommit spänningar mellan kirgizer och uzbeker i den södra delen av landet. 1990 blossade en konflikt upp om landrättigheter som krävde minst 300 dödsoffer. Under de 20 år som gått sedan dess har ingen regering på allvar tagit tag i de bakomliggande orsakerna till dessa spänningar. Under tiden har arbetslösheten tilltagit. Den södra delen av landet är extra eftersatt, vilket lett till frustration bland unga och lågutbildade. Det är denna grupp som tycks ha varit mest mottaglig för den aggressiva nationalistiska retorik som torgförts av en del politiker – inte minst av borgmästaren i Osj, Melis Myrzakmatov.
Sedan aprilrevolutionen, då president Kurmanbek Bakiev störtades, har han drivit ett komplicerat spel. Han har kommit i konflikt med interimsregeringen, men lyckats utnyttja detta till att stärka sin ställning på bekostnad av regeringen som nu förlorat nästan allt inflytande över den södra delen av landet.
Efter revolten i april ökade spänningen mellan de etniska grupperna i södra Kirgizistan, där Kurmanbek Bakiev hade sitt starkaste fäste i staden Jalal-Abad. Ett av de politiska partierna i södern, Rodina, lett av den uzbekiske affärsmannen Kadyrjan Batyrov, uttalade tidigt sitt stöd för interimsregeringen. När Bakievklanen iscensatte en ockupation av de lokala administrationerna i Jalal-Abad, Osj och Batken den 13 maj mobiliserade Rodina mobiliserade sina anhängare för att återställa centralregeringens kontroll över området.
I Jalal-Abad blev sammanstötningarna särskilt allvarliga och detta blev upptakten till det förödande våldsutbrott som skulle ske en månad senare. International Crisis Group. ICG, kritiserar i en rapport regeringen och det internationella samfundet (inklusive sig själva) för att inte ha agerat tillräckligt resolut för att motverka dessa spänningar. Hade man gjort det, menar ICG, så kunde våldsutbrottet i juni ha undvikits. Utsikterna till ett större politiskt inflytande för uzbekerna var provocerande för vissa kirgizer. Sedan självständigheten har uzbekernas politiska deltagande varit lågt, medan de å andra sidan haft stort inflytande inom det lokala näringslivet i södra Kirgizistan, där de utgör cirka 40 procent av befolkningen. Bland kirgizer uppfattas uzbekerna ofta som rikare, vilket spär på motsättningarna. Dock klassar en studie från Världsbanken år 2007 en högre andel av uzbekerna som fattiga, 55 procent jämfört med 47 procent av kirgizerna.
Den tomma basaren i Osj. Foto: Henrik Hallgren
En annan orsak till konflikt, både inom och mellan länderna i Centralasien, är den begränsade tillgången på sötvatten. Det förekommer konflikter mellan byar uppströms och nedströms vid samma vattendrag, som ibland tar sig etniska förtecken. Den Osj-baserade organisationen Centralasiatiska vattenalliansen arbetar på gräsrotsnivå med multietniska ungdomsorganisationer.
– De här ungdomarna är vänner med varandra, och de försöker förmedla till resten av samhället att vi har varit vänner i många generationer. Den här konflikten är inte vår, säger organisationens chef Tynar Musabajev.
Problemet är samtidigt att den dåliga ekonomin gör det svårt för ungdomar att tro på en framtid i Kirgizistan. Många åker till exempelvis Ryssland för att söka arbete.
– Den här utflyttningen pågick redan före konflikten men den har ökat nu och det leder till utarmning, säger Tynar Musabajev.
I Jalal-Abad tycks situationen på vissa sätt vara ännu svårare än i Osj. Människors rädsla är här mycket påtaglig. Hotellreceptionisten, som vill vara anonym, avråder oss bestämt från att gå ut efter mörkrets inbrott:
– Vi går inte ut efter klockan sju på kvällen, vi som bor här. Ni borde inte heller göra det. Situationen är mycket dålig. Men det var inte så här förut. Det är nu det har blivit så här.
Hon hyser heller inget större hopp om framtiden:
– När man har skurit isär äpplet går det inte att få ihop det igen, konstaterar hon
Kvinnorättsaktivisten Zjanna Saralajeva från den lokala organisationen Kvinnliga ledare i Jalal-Abad låter dock mer hoppfull när vi träffar henne på kontoret i en lägenhet i en typisk sovjetisk betongstadsdel. Hon betonar kvinnors roll som fredsskapare.
– Under själva krisen delade vi ut bröd till familjer som gömde grannar av annan etnicitet och därmed fick fler munnar att mätta, berättar hon.
Efter den akuta krisen har hon varit med och bildat nätverket Kvinnliga fredsskapare i södern. Kvinnoaktivisterna är vana vid att arbeta i motvind men Zjanna Saraljevas grupp har vuxit under de 14 år den funnits. Och den är etniskt blandad, ungefär hälften är kirgizer och hälften är uzbeker.
Situationen är fortfarande mycket instabil i hela Kirgizistan. Efter parlamentsvalet i oktober har de fem största partierna i skrivande stund inte kunnat enas om en regeringsbildning. Den södra delen av landet ligger i stort sett utanför regeringens kontroll, vilket försvårar en utredning av händelserna i juni.
En internationell undersökningskommission ledd av den finske diplomaten Kimmo Kiljunen har just inlett sitt arbete. Men de kommer att få svårt att samarbeta med myndigheterna i södern, där lokalpolitikerna motsatt sig all internationell inblandning.
Henrik Ohlsson .
Fakta Kirgizistan
Mellan den 11 och 14 juni 2010 pågick etniska sammanstötningar mellan kirgizer och uzbeker i södra Kirgizistan. Enligt officiella siffror dödades 429 personer, men betydligt högre siffror har nämnts. Den slutgiltiga siffran återstår att fastställa. Cirka 400 000 personer drevs på flykten. Av dessa blev omkring 300 000 internflyktingar medan 100 000 flydde till grannlandet Uzbekistan. Den senare gruppen har nu återvänt hem, tillsammans med cirka 75 000 av internflyktingarna.
Kirgizistan har 5,5 miljoner invånare och blev självständigt 1991 i samband med Sovjetunionens upplösning. Landet styrdes fram till 2005 av president Askar Akajev, som då avsattes i den så kallade ”tulpanrevolutionen”. Då övergick presidentposten till Kurmanbek Bakiev, som själv avsattes i en revolt i april 2010.
Landet styrs sedan dess av en interimsregering under den tillförordnade presidenten Roza Otunbajeva. Interimsregeringen vill leda landet i mer demokratisk riktning och har utarbetat en ny konstitution som ger parlamentet större makt. Etniska stridigheter och interna splittringar har försvagat regeringens ställning.
Reportage | 2010-12-31 Av: Henrik Ohlsson Även publicerad i AmnestyPress #5/2010 |