Tusentals drabbas av USAs nya säkerhetsåtgärder

USAs kontroll av illegala immigranter i den nationella säkerhetens namn har orsakat oväntade flyktingströmmar – till Kanada.
Invandrarmyndigheter och frivilligorganisationer på båda sidor gränsen klarar knappt av anstormningen av pakistanier, sydamerikaner och andra som känner sig tvingade att lämna USA. Krisen väntas förstärkas under våren.

Tårarna väller upp i Adela Labradors ögon när hon får ett brev från sin make i handen. De har varken setts eller kunnat tala med varandra på 20 dagar, sedan han häktades av de amerikanska myndigheterna.
Hon tummar nervöst på det oöppnade kuvertet medan hon berättar:

– Vi kom till USA på turistvisum, men bodde två år i Miami. Både jag och min man jobbade i restaurangbranschen där. Nyligen fick vi höra att vi skulle skickas hem, till Venezuela – men där riskerar min man problem. Vi bestämde oss för att söka asyl i Kanada och tog bussen hit från Miami. Men de kanadensiska myndigheterna skickade oss tillbaka till USA.

Den amerikanska immigrationsmyndigheten, INS, satte då omedelbart Adelas man i fängelse. Så splittrades familjen. Brottet som Juan Pablo Labrador begått är att han vistats i USA utan arbetstillstånd. De senaste veckorna har han flyttats mellan fängelser i staten New York.

Adela, som är 30 år, och hennes tre barn bor nu i gudstjänstrummet i Frälsningsarméns kyrka i Burlington i staten Vermont i nordöstra USA. 14 personer delar på rummet, som är fullt av britsar, resväskor och donerade leksaker.

– Jag skulle kunna få ut min man ur fängelset om jag betalade en borgen på 5 000 dollar, men det har jag inte råd med, suckar Adela Labrador.

Tusentals människor har blivit offer för USA:s ambition att stärka »den nationella säkerheten«. Regeringen har beslutat att manliga icke-amerikanska medborgare över 16 år från 25 länder i Afrika, Asien och Mellanöstern måste registrera sig, med fingeravtryck och fotografier. I december häktades exempelvis 400 män från Irak, Iran, Libyen, Sudan och Somalia av INS i Los Angeles för att de hade ogiltiga visa, trots att många hade ansökningar om student- eller affärsvisa under behandling. Hundratals har deporterats till sina hemländer.

Det är tveksamt om proceduren leder till att man kommer åt terrorister, och många muslimer i USA har känt sig orättvist utpekade av »säkerhetsåtgärderna«.
Den 17 mars meddelade det nya Departement of Homeland Security att asylsökande från länder som anses ha koppling till terrornätverk ska sitta fängslade så länge som deras fall utreds, detta för att undvika hämndattacker mot USA för anfallet mot Irak.

För att slippa deportation har många människor som bott och arbetat i flera år i USA utan giltiga visa sökt sig till grannlandet i norr. I ett första skede var det pakistanier som kom, när deras registreringstid närmade sig sitt slut i februari. Under våren kommer successivt nya datum för olika grupper på listan, som egyptier och bangladeshier.

Latinamerikaner, som familjen Lab-rador från Venezuela, finns inte med på listan, men drabbas av att systemet blockerats. De kanadensiska myndigheterna har inte klarat anstormningen.

Väntetiden för en asylintervju, som tidigare gjorts direkt, är nu cirka två månader.
Asylsökanden har skickats tillbaka över gränsen till USA, där många illegala flyktingar satts i förvarsanstalter, de så kallade »detention centers«. Deras familjer har ofta inte haft någonstans att ta vägen utan har varit hänvisade till kyrkor och frivilliga.

Organisationer som Vermont Refugee Assistance har hjälpt till att hitta familjer att bo hos en tid. En hotellägare i Plattsburgh har ställt upp med familjerum för 35 dollar natten. Men trycket har varit så stort på hjälporganisationerna att Frälsningarmén i Burlington inte längre tar emot nya flyktingar. Därför har Dennis Cregan ställt fram 32 britsar i sin kyrksal.

Sedan en tid ringer myndigheterna och ber honom komma och hämta flyktingar hos dem.

Dennis Cregan är kapten för Frälsningsarmén i Plattsburgh – ett litet samhälle några mil från gränsen mot Kanada, där 18 människor är frälsningssoldater.
J
ust nu äger söndagsgudstjänsterna och det dagliga soppköket rum i Frälsningsarméns träningslokal, för gudstjänstrummet har blivit flyktinghärbärge.

– Jag har kallats av Gud för att hjälpa människor. Det är vad jag gör här, säger Dennis Cregan. Folk kommer hit från hela landet: Michigan, Florida, New Mexico... Många har sålt vad de kunnat, tagit sitt pick och pack och åkt Greyhoundbuss till gränsen. Vi försöker sprida information om att de inte behöver bryta upp, när de väl fått ett datum för intervju med de kanadensiska myndigheterna – och pakistanierna har äntligen slutat komma. Det är bättre om de stannar kvar där de bor och låter barnen gå kvar i skolan.

De senaste två åren har Dennis Cregan engagerat sig i flyktingmottagande.

– Jag gillar att skämma bort dem, särskilt barnen. I somras hade vi totalt 25 familjer här. Vi tog dem på utflykter: till bergen, till stranden. Man måste få dem att inte tänka på sin framtid. Annars exploderar de inombords, säger han.

– Det är bara att inse: det är tack vare alla illegala invandrare som det finns mat på restaurangerna och rena hotellrum i USA. Hela servicesektorn bygger på deras hårda arbete. Så plötsligt behandlas de som kriminella! Och i vissa fall kan deportation ju betyda ett dödsstraff.

Den tuffare amerikanska flyktingpolitiken började inte med hösten 2001. Sedan 1996 har den amerikanska kongressen stiftat flera lagar, som gjort det svårare för människor att söka asyl i USA och att överklaga asylbeslut.

– USA har många bra traditioner vad gäller flyktingmottagande, som att man i högre grad än många europeiska länder gett asyl till människor som förföljts av ickestatliga aktörer, säger Anwen Hughes, som är asylrättsjurist på Lawyers Committee of Human Rights. Men det som inte är bra är systemet att förvara asylsökande medan deras fall utreds.

– Detention centers är som ett öppet sår i USA. De fungerar på sätt och vis som fängelser – de asylsökande bär uniformer och får inte tillgång till sina personliga ägodelar, och de hålls inlåsta utan att kunna röra sig fritt. Människor avhumaniseras genom att tilltalas med nummer.

Från den 1 mars har INS blivit en del av Department of Homeland Security. Enheten för flyktingfrågor heter nu Bureau of Citizenship and Immigration Services. Samma myndighet som utfärdar arbetstillstånd och medborgarskap ansvarar alltså även för »rikets säkerhet«.

– Nu avvaktar vi för att se vad det innebär, säger Anwen Hughes. Vi är rädda för att asylsökande som kommer till USA inte ses som skyddsvärda flyktingar utan som personer som överträtt immigrationslagarna. Det har helt klart blivit svårare att få komma in i USA. Och att allt färre försöker beror inte precis på att det blivit fred och rättvisa i världen.

INS har dåligt rykte, bland invandrare såväl som människorättsorganisationer. Amnesty International har rapporterat att det förekommit interner med handklovar besprutats med kallt vatten, att de tvingats sova mer eller mindre stående, och att de flyttats mellan olika anläggningar utan att ha fått kontakta vare sig anhöriga eller rättshjälp.

Dennis Cregan räknar med att det kommer tusentals människor till Plattsburgh och de andra gränsövergångarna den närmaste tiden. Men i april träder en ny överenskommelse mellan USA och Kanada i kraft, som går ut på att den som nekats asyl i det ena landet inte ska kunna söka asyl i grannlandet. Alltfler flyktingar riskerar då att deporteras.

Adela Labrador och hennes barn har packat ihop sina saker för att flytta från den ena Frälsningskyrkan till den andra, från Burlington till Plattsburgh. Anledningen är Dennis Cregan, som Adela ser som sin skyddsängel. Han ska kontakta en spanskspråkig radiostation i New York för att efterlysa lyssnardonationer till borgenspengar för Juan Pablo Labrador och andra som inte får hjälp av sina landsmän på annat sätt.

Än har Adela inte öppnat brevet från fängelset. Hon vill vänta med att läsa det tills hon får vara i fred. Och även om tillvaron bland främmande människor hos Frälsningsarmén fungerar börjar hon gråta vid tanken på att hennes barn inte kan gå i skolan nu, och att de inte riktigt vet hur deras framtid ser ut.
Efter asylintervjun i april väntar en period på sex till nio månader, kanske upp till två år, som asylsökande, innan de får veta om de får uppehållstillstånd.

– Det är svårt att leva så här, säger Adela Labrador. Alla dagar är lika, och det enda vi hoppas på nu är att få stanna i Kanada.

Text: Gunilla Kinn