SYDAFRIKA 3: Sanning och försoning efter apartheid
Tiden innan det första demokratiska valet i Sydafrika var läget instabilt. Landet stod på randen till inbördeskrig. En del människor i Sydafrika ville utkräva hämnd, andra ville hindra ANC från att komma till makten. När vallokalerna öppnades den 27 april 1994 stabiliserades situationen, apartheidregimen avvecklades och Nelson Mandela blev Sydafrikas första svarta president. I den tredje och sista delen av artikelserien om Sydafrikas utveckling de senaste åren så belyser Amnesty Press Sydafrikas läkningsprocess och dess Sannings- och försoningskommission.
reportage | 2014-05-06 Av: Sofie Grundin |
Gatukonst i Soweto. Foto: Sofie Grundin
Apartheidregimen diskriminerade och separerade landets invånare efter hudfärg, torterade, mördade och fråntog människor deras mark och rättigheter. 1990 släpptes ANC:s ledare Nelson Mandela efter 27 år i fängelse. Men situationen i Sydafrika var då långt ifrån oproblematisk. Åren mellan 1990 och 1994 präglades av oroligheter inte bara mellan den svarta befolkningsmajoriteten och den vita apartheidregimen i Sydafrika, utan också mellan olika svarta folkgrupper med olika politisk tillhörighet.
Nelson Mandela försökte ena den sydafrikanska nationen och uppmanade människor att genomföra ett demokratiskt val istället för att använda våld. När han sedan tillträdde som president började den verkliga utmaningen att försöka läka det sydafrikanska såret och låta landet ta ansvar för de handlingar som begåtts. Frågan är om man har lyckats?
En Sannings- och försoningskommission bildas
I länder som forna Jugoslavien och Rwanda inrättades krigsförbrytartribunaler av FN:s säkerhetsråd för att ta itu med de storskaliga brott som begåtts. I Sydafrika etablerades aldrig någon sådan tribunal, utan istället inrättades en Sannings- och försoningskommission ledd av ärkebiskop Desmond Tutu vars arbete nu är avslutat.
Sannings- och försoningskommissionens mandat var att måla en så klar bild som möjligt av orsakerna, bakgrunden och omfattningen av de grova brott som begicks under apartheid. Shaun K Abrahams, överåklagare på sydafrikanska nationella riksåklagarmyndigheten berättar för Amnesty Press om hur kommissionen fungerade:
– Sannings och försoningskommissionen bestod av en kommitté mot förbrytelser mot mänskliga rättigheter, en amnestikommitté och en skadeståndskommitté. Dessa hade mandat att dokumentera och identifiera brott mot mänskliga rättigheter samt att identifiera offren och ta beslut om amnesti av förövare. Uppgiften var även att besluta om skadestånd samt att erbjuda symbolisk gottgörelse med syfte att värna om offrens värdighet, exempelvis genom att döpa om gator.
Tidningsrubriker från apartheid bevarade på District Six museum. Foto: Sofie Grundin
De synliga spåren från apartheid suddas sakta ut i Sydafrika. Gamla vägskyltar med namn från apartheid stryks och ersätts successivt med nya. Sannings- och försoningskommissionens tredelade system hade mandat mellan 1995 – 2002 att identifiera och utreda brott mot mänskliga rättigheter, att återställa värdighet bland invånarna, bestämma om amnesti av förbrytare och besluta om skadestånd till utsatta offer. Kommissionens uppgift var således inte att straffa förbrytare, vilket är den stora skillnaden mellan en sanningskommission och en krigsförbrytartribunal.
– Sannings och försoningskommissionen erbjöd amnesti till de personer som gjorde en fullständig redovisning av alla relevanta fakta gällande de gärningar som begicks i samband med apartheid mellan 1 mars 1960 och 5 maj 1994, förklarar Shaun K Abrahams.
Varje år firar människor i Sydafrika 27 april som frihetsdagen. Det var den dagen 1994 som de första fria valen hölls. Den 7 maj 2014 går Sydafrika åter till val. Foto: Sofie Grundin
Varför valde Sydafrika att skapa en sannings och försoningskommission istället för en krigsförbrytartribunal?
– Avvecklandet av apartheid var ett resultat av en förhandling mellan Nationalistpartiet, NP, det vill säga apartheidregimen och frihetsrörelsen. NP var det styrande partiet vid tiden för handlingarna om apartheids avvecklande och NP skulle inte ha gått med på att installera krigstribunaler då de fortfarande var i maktposition vid tiden för avvecklandet av apartheid.
– Sannings och försoningskommissionen var därför en kompromiss mellan en krigsförbrytartribunal eller straffrihet för förövarna, vilket var fallet i Namibia, fortsätter Shaun K Abrahams. Brott mot mänskligheten var inte kodifierat i sydafrikansk lag förrän Romstadgan implementerades den 16:e augusti 2002, vilket är anledningen till att förbrytare inte kunde straffas för sådana brott.
21 000 offer vittnade
Romstadgan är den lagtext som reglerar Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) kompetensområden. För att ICC skall kunna döma och utreda brott mot mänskligheten, folkmord och krigsförbrytelser så måste landet i fråga vara medlem av ICC, alternativt bli hänskjutet dit av FN:s säkerhetsråd till domstolen. ICC är enbart en kompletterande domstol som endast kan döma och utreda om medlemslandet inte uppvisar vilja eller kompetens att utreda de brott som kodifierats i Romstadgan.
När Sydafrika tog beslutet att inrätta en Sannings- och försoningskommission var ICC ännu inte etablerat. Idag, när Sydafrika är medlem av ICC, kan man inte döma människor retroaktivt för de brott som begicks i relation till apartheid då Romstadgan bara kan appliceras på brott som begåtts efter att stadgan implementerats. Problemet i Sydafrika har varit förbrytarnas ovilja hos båda parter, både inom befrielserörelserna och apartheidregimen, att träda fram och erkänna att man begått kränkningar av mänskliga rättigheter, dels har det funnits en rädsla över att bli åtalad.
Krigsförbrytartribunaler och krigstribunaler har fått kritik för att vara partiska och endast leverera rättvisa till de som gick vinnande ur konflikten. På frågan om Sannings- och försoningskommissionens opartiskhet svarar Abrahams:
– Sannings- och försoningskommissionen har gjort iakttagelser mot strukturer som var ansvariga för kränkningar av mänskliga rättigheter inom såväl säkerhetsstyrkorna, befrielserörelserna och samhällssektorerna som ansvarade för inrättandet och underhållet av apartheid.
Mer än 21 000 offer har vittnat och 2 000 människor har hörts i offentliga utfrågningar av den sydafrikanska sannings och försoningskommissionen.
– Gensvaret har varit positivt. Hundratusentals människor lämnade in ansökningar och kommissionen har hållit ett antal offentliga utfrågningar där vittnen fått chansen att berätta sina historier. Givetvis är det dock så att vissa historier har förblivit dolda, säger Shaun K Abrahams.
Kliptown i Soweto. Det var här som ”Folkens kongress” hölls 1955 då en frihetscharter antogs av motståndarna till apartheid. Foto: Sofie Grundin
Det nya Sydafrika kallas regnbågsnationen och har elva officiella språk. Många framgångar har skördats under 20 år av demokrati. Sydafrika har kanske en av världens mest liberala konstitutioner och är ett föregångsland på kontinenten gällande utformningen av hbt-rättigheter. Sydafrika var det första landet i världen som tillät samkönade äktenskap och adoption är lagligt. Dock finns en utbredd och till viss del växande homofobi i samhället. Framförallt svarta lesbiska kvinnor rapporteras vara särskilt utsatta för våld och så kallade ”korrigeringsvåldtäkter”. Landet har såväl ratificerat som implementerat många internationella konventioner och instrument för att förstärka medborgerliga rättigheter.
Har Sydafrika försonats?
Klyftorna i Sydafrika är idag fortfarande synliga gällande fördelning av mark och inkomst. Reformeringen av samhället tar tid och har varit kostsamt. Gapet mellan rika och fattiga utgör en av de största i världen. Vita sydafrikaner (cirka 8,9 procent av befolkningen) tjänar i genomsnitt sex gånger mer än svarta sydafrikaner (80 procent av befolkning), enligt Statistik Sydafrika. En vanlig sysselsättning för många svarta sydafrikaner är att arbeta som hembiträde. Minimilönen för ett hembiträde varierade mellan cirka 1 000-2 000 rand per månad under 2013 (ungefär 645 – 1300 svenska kronor).
Sydafrika är idag ett av de länder i världen som har störst skillnad mellan rika och fattiga. Många barn i kåkstäderna växer upp i fattigdom. Foto: Sofie Grundin
Samtidigt är Sydafrika ett land av många dimensioner med alltifrån urbana miljöer i Johannesburg till de mest rurala områdena i Mpumalanga. Behoven, klyftorna, integreringen och utvecklingen varierar beroende på vart i landet man befinner sig.
Shaun K Abrahams förklarar vilka de stora utmaningarna gällande mänskliga rättigheter är idag i Sydafrika:
– De mest kritiska frågorna för det sydafrikanska samhället är arbetslöshet, korruption, brist på leverans av tjänster och kriminalitet.
Noor Ebrahim visar sin bok och berättar om mötet med Nelson Mandela. Foto: Sofie Grundin
Noor Ebrahim är författare och en av grundarna till det SIDA-finansierade museet District Six i Kapstaden.
District Six var ett bostadsområde i Kapstadens hjärta som den 11 februari 1966 blev föremål för tvångsförflyttningar av icke-vita människor till olika kåkstäder då området skulle tas över av vita människor. Noor Ebrahim som var en av dem som tvingades att lämna sitt hem den där sydafrikanska sommardagen i februari.
– 65 000 till 70 000 människor vräktes från sina hem och familjer splittrades, berättar Noor Ebrahim. Människor levde i harmoni med varandra i District Six oavsett hudfärg fram till 1966 då allting förändrades. Om man var färgad och hade barn med en svart så fick man inte längre bo ihop utan placerades i olika kåkstäder då olika raser skulle hållas separerade från varandra. Sedan fick man inte färdas till den andra kåkstaden för att träffa sin familj. Vet du hur många som dog av brustna hjärtan under denna tid?
Noor Ebrahim förklarar att det idag pågår en process för att låta de som vräktes från District Six att flytta tillbaka, men processen har varit långsam:
– I Sydafrika pågår en process för att låta människor få tillbaka den mark som de vräkts ifrån men processen tar tid och har varit kostsam för staten. Men jag är hoppfull att jag en dag kommer att få tillbaka mitt hem som slets ifrån mig.
Noor Ebrahim. Foto: Sofie Grundin
Anser du att Sydafrika försonats?
– Majoriteten av de vita människorna i Sydafrika var faktiskt emot apartheid, det får man inte glömma bort. Det fanns ett vitt engagemang mot apartheid, så man kan inte anklaga alla vita. Och de som inte var emot apartheid, de har vi förlåtit. Mandela kunde förlåta trots att de tog 27 år av hans liv. Mandela hatar inte, så vi hatar inte. Mitt hjärta har idag läkt.
Noor Ebrahim blinkar:
– Förr var jag rädd för att ens titta på vita kvinnor, idag får jag faktiskt gifta mig med dem.
Även om stora framsteg har gjorts i Sydafrika de senaste 20 åren ställer sig många skeptiska till hur långt den verkliga läkningen gått. Julie Reid arbetar på kommunikationsavdelningen på University of South Africa , vilket är ett av världens största universitet. Hon anser att frågan om Sydafrika har läkt är subjektiv:
– Svaret på om Sydafrika har läkt beror på vem du frågar. Vissa tycker inte att vi har integrerats. Jag tycker att vi har kommit långt i läkningsprocessen som land efter det kollektiva trauma som apartheid skapade. Samtidigt så har lite förändrats för de fattiga och för många har levnadsstandarden rent av försämrats de senaste 20 åren. Massakern i Marikana 2012, där 34 demonstrerande gruvarbetare sköts till döds av polisen, är den första händelsen sedan apartheid där liv tagits av staten. De tio första demokratiska åren i Sydafrika symboliserades av en Mandela-glorifierad period när man kände att allt var möjligt men den känslan är sedan länge borta från det kollektiva tänkandet.
I Soweto utanför Johannesburg bor cirka två miljoner människor. Foto: Sofie Grundin
Längs den röda marken i Sydafrikas kåkstäder vandrar nästintill inga vita. Om någon skymtas så tas det förgivet att denne är involverad i något hjälpprojekt men aldrig att personen ifråga skulle vara bosatt där. De människor som Amnesty Press möter i kåkstäderna Tembisa, Soshanguve och Alexandra beskriver det som om man tolererar varandra idag i Sydafrika, men att man inte integrerar fullt ut. Även om man förlåtit och gått vidare så har man inte glömt. Den verkliga läkningen tar tid och även om såret inte savar så finns i Sydafrika en ärrbildning, även om det samtidigt finns hopp.
Sofie Grundin
Läs också
SYDAFRIKA 2: Trots ökat missnöje - ANC går mot ny valseger (27 april)
SYDAFRIKA 1: Den svenska kampen mot apartheid i Sydafrika (23 april)
reportage | 2014-05-06 Av: Sofie Grundin |