”Varför ska inte vem som helst få bo i Sverige ?”

reportage | 2006-04-14

Fyra vuxna och ett spädbarn instängda i en container. De är människor som har flytt, på väg till Sverige med hopp om en bättre framtid. Men även om de når sitt mål är det inte säkert att de får stanna. För vem är flykting och vem avgör det? Varför får vissa stanna och andra inte? Pjäsen ”Jag skulle ha ropat för länge sen”, skriven av friteatergruppen Teater Terrier, kretsar kring dessa frågor. I januari sattes den upp av amatörteaterföreningen Periskop på Spegelteatern i Stockholm. Amnesty Press träffade regissören Anna von Bredow och Petter Hansson, en av skådespelarna för ett samtal om pjäsen. Ett samtal som kom att handla om mänskliga rättigheter, politik, vi-och-dom- tänkande och klass.

  • Vi kan inte ha en flyktingpolitik som grundar sig på känslor, fördomar och antaganden. Det är en omvänd resebyrå, var de hamnar skiter vi i, det är hur de åkt hit som är intressant. Men de är ju människor och inte något jävla transportgods, säger den kvinnliga svenska tulltjänstemannen.

Hon är en av de fem karaktärerna i ”Jag skulle ha ropat för länge sen” (som spelades av Periskop åtta gånger i början av året). Originaluppsättningen var 2001. Enligt Teater Terriers hemsida byggdes manuset upp utifrån intervjuer med människor som har flytt eller som har mött flyktingar. Samarbetet skedde med bland andra Röda korset och Migrationsverket.

Affischen till Periskops uppsättning av pjäsen.
Bild: Pär Ekengren

I presentationen till Periskops uppsättning kan man läsa regissörens ord:
”Vem är flykting? Varför? Har de rätt att komma hit och vem har rätt att bestämma det? Hur avgöra man om någon annan har lidit för lite, eller just tillräcklig mycket för att få stanna i Sverige? Hur kommer det sig att vissa människor, utan att ha lidit, kan bosätta sig var de vill på jorden, medan andra inte är välkomna överallt...eller någonstans?”.

Den lilla salen på Spegelteatern rymmer drygt 20 personer. Publiken sitter nästan på scenen som under merparten av föreställningen föreställer en container. Det är litet och intimt och känslan av att befinna sig inne i containern är nästintill påtaglig. Där finns fem flyktingar, fyra vuxna och ett spädbarn som spelas av en docka. Den lilla bebisen är också den enda som har ett namn, Elsa-mi heter hon. Hennes mamma, den kvinnliga tulljänstemannen och de andra tre flyktingarna har varken namn eller någon uttalad nationalitet. De har olika bakgrund och olika historier och nu har ödet fört dem samman i containern som ska frakta dem till det förlovade landet Sverige. De har offrat och satsat allt för att kunna fly.

Hur kommer det sig då att Periskop satte upp pjäsen?

  • Den här pjäsen handlar om någonting så viktigt, nämligen flyktingfrågan, säger Anna von Bredow.

Hon satte upp pjäsen som ett av flera projekt inom ramen för den regilinje och praktik hon haft på Spegelteatern i ett års tid. Anna, som har spelat och spelar mycket teater ville också prova på att regissera och började därför på regilinjen.

Under pjäsens gång satt undertecknad och funderade frenetiskt på var flyktingarna kunde tänkas komma ifrån. Större delen av Europa var uteslutet. Chansade på allt från hela kontinenten Afrika till Mellanöstern och Balkan. När Anna däremot såg pjäsen, i återuppsättningen 2003, så tänkte hon något helt annat:
- I början fick jag för mig att de här flyktingarna var svenskar som flydde från Sverige. Det som är unikt är att de är så himla anonyma och på det sättet kan man inte härleda så mycket var karaktärerna i pjäsen kommer ifrån.

Anna tänkte att pjäsen kanske föreställde en framtidsvision, eller ett fantasiuniversum där det har blivit krig i Sverige. Och hon tror att flyktingarnas anonymitet just var ett medvetet val av Teater Terrier.
- Det är inte det som är det väsentliga, det skulle väcka onödiga associationer och tankar. Deras ursprung syns inte, utan de är ganska vanliga människor och det gör att den svenska publiken kan identifiera sig med dem, menar Anna.

Anna von Bredow tror på teatern som
kommunikationsmedel.
Bild : Agnes Franzén

Och det är ett av skälen till att hon gillade ”Jag skulle ha ropat för länge sen”. Att flyktingarna får vara just människor, individer, och inte bara en kategoriserad grupp. Hon tror att när människor allmänt funderar på flyktingar så tänker de bara ”flyktingar” och glömmer bort att det bakom detta epitet gömmer sig en människa, en individ med själ och hjärta.
- Karaktärerna har egna personligheter, egna identiteter, med olika tankar, känslor, drömmar och förhoppningar, säger hon.

Ja, personerna i containern drömmer. En av kvinnorna drömmer, efter att ha vaknat med baksmälla, om kaffe: ”Jag vill leva ett liv där jag kan få dricka mitt kaffe i fred” säger hon. Petter Hanssons karaktär däremot längtar efter ett eget café. Killen som han spelar skiljer sig från de andra karaktärerna genom att han inte har någon direkt hotbild. Han verkar inte fly för sitt liv. Petter berättar:
- Han flyr för att han vill ha ett bättre liv materiellt och det är ganska provocerande för folk. För det är många som har sagt till mig: ”jag fattar inte riktigt vad din karaktär flyr ifrån”. Så det verkar som om det inte är riktigt okej att bara flytta till ett annat land.

Petter Hansson har inte spelat teater länge alls, men han har fattat tycke för det och via Periskop provar han på om skådespeleriet är något han vill fortsätta med. Längre fram söker han kanske till Scenskolan. En av anledningarna till att han spelade i ”Jag skulle ha ropat för länge sen” är att han, liksom Anna, tycker att flyktingfrågan är viktig. Men förutom själva temat var det ett roligt manus och så tycker han om formen med fyra personer på scen som hela tiden befinner sig där tillsammans.

Från början var han lite osäker på om pjäsen tillförde något nytt eller inte. Men i efterhand har han kommit fram till att pjäsens styrka ligger i att den just skildrar flyktingar som vilka som helst. Och när Petter arbetade med sin roll utgick han framför allt från hur han själv skulle vara i den situationen som hans karaktär befinner sig i. En karaktär som enligt Petter, om han väl kom fram till Sverige, ”garanterat inte fått stanna”. Och det har Petter svårt att acceptera och förstå, eftersom han värjer sig mot den uppdelning av människor som han anser finns i världen i dag.
- Jag tycker att hela konstruktionen med folk uppdelade i olika länder är ganska skev från början. Att människor har så olika förutsättningar i olika länder. Så jag tycker att alla ska få flytta dit de vill helt enkelt. Det känns som att när man i Sverige pratar om flyktingar så är det alltid någon slags debatt om: Vad kan de bidra med här, vad kan de ge oss? I stället för att bara bjuda på det som finns här, säger Petter.

Petter Hansson betonar vikten av att acceptera
olika kulturer.
Bild: Agnes Franzén

Den bedömningen av människor som Petter upplever finns, uttrycker han också så här: ”det känns som att vissa är värda att bo i vårt fina land och andra inte. Som att man höjer upp Sverige till någon slags utopi”, med smått ironisk betoning på ”vårt fina land”.

Också Anna är av åsikten att världen är uppdelad, vilket hon är hjärtligt trött på. Hon vill ifrågasätta varför det inte uppfattas som okej att byta land bara för att man vill ha det bättre ekonomiskt.
- Varför ska inte vem som helst få bo i Sverige? Och det är skillnad på mottagandet beroende på vilket land man kommer ifrån. Petters karaktär flyr inte ifrån, i alla fall ur det man får reda på i manuset, hot och han verkar inte ha blivit torterad eller dödsdömd. Utan han är väl en sådan som lite nedsättande brukar kallas ”ekonomisk invandrare”, säger hon.

Enligt Anna handlar det om vilka ekonomiska förutsättningar människor har från början. Världen är indelad i en elitdel och i en som är lite lägre värderad. Hon menar att hela det kapitlistiska systemet bygger på den här uppdelningen.
- Det finns ju många undersökningar som hävdar just att det kapitalistiska systemet skulle haverera totalt ifall det inte fanns en underklass, en slavklass. Jag tror att vi i Sverige skulle vara ganska välkomna om vi flyttade till ett fattigt land, då kanske vi ses som en tillgång eller en investering. De som kommer från elitländerna och har råd och kan försörja sig, de får stanna. Tvärtom, om fattiga flyttar till rika länder så blir de en belastning och man vill helst inte ha dem här. I grund och botten är det så himla orättvist, suckar Anna.

Solidaritet och kärlek är två bristvaror i världen som Anna skulle vilja se mer av. Hon betonar solidaritetens funktion, för utan den finns det risk för välgörenhetsmentalitet:
- Vi som hör till den här elitdelen av världen, som ju är ofrivilligt födda här, kan tänka att vi ska hjälpa dem på något sätt. Men det är en mental inställning som jag vill sträva bort ifrån. För den mest destruktiva föreställning som människor hittat på överhuvudtaget är vi-och-dom tänkandet.

Anna räknar upp att det handlar om folk från olika kulturer, olika länder, olika ekonomiska klasser, olika kön. Idén med att överhuvudtaget dela upp sig finner hon besynnerlig och den gör henne upprörd. Men hon frågar sig om det går att komma loss ifrån den här föreställningen:
- För det handlar ju om ett identitetsskapande, folk vill känna samhörighet med en viss grupp. Och i och med det skapar man ett VI och ett DOM.

Petter lägger till att uppdelningen sker först vid ankomsten till det nya landet:
- Innan de är invandrare, innan de har kommit till Sverige så är de ju bara människor. Det viktiga med pjäsen är inte att illustrera fattiga människor, utan att försöka sätta sig i in i sitautionen att fly, eller lämna något.

Petter betonar än en gång att alla ska ha rätt att byta land om de vill, men han poängterar acceptans.
- Jag tycker det är en viktig grej att man inte måste tycka om alla. Det är mycket snack om vilka vi inte tycker om, nu är det mycket om muslimer. Men man måste inte tycka om alla. Det är möjligt att det kan bli lite vi-och-dom grej, men det kommer nog flyta ihop med tiden. Huvudsaken är att man accepterar alla. Det är ingen som kan kräva att man ska tycka om alla kulturer eller religioner. Acceptans bara, säger han.

Och Anna vill än en gång understryka uppdelningen:
- I grund och botten handlar det om att jag vill ifrågasätta det och försöka sluta med det här vi-och-dom tänkandet, vi-och-dom delandet i olika grupper. Och det kommer jag fortsätta vilja under hela mitt liv och min konstnärliga gärning.

Petter och Anna skulle gärna spela pjäsen "Jag skulle ha ropat
för länge sen" fler gånger.
Bild: Agnes Franzén

Som åskådare till ”Jag skulle ha ropat för länge sen” får man en inblick i hur det kan vara att fly, även om det känns avlägset. Hos alla karaktärer finns det något drag, ett minne eller en dröm som en icke-flykting kan identifiera sig med. Men de rent konkreta problem som uppstår när man sitter instängd i en container känns långt borta. En av kvinnorna måste kissa, vilket gör henne beklämd och generad. Var ska hon ta skydd i det illa utrymmet där det dessutom finns två män? Lösningen sker i form av att hon hukar över en hink och skyddas av Elsa-mis mamma som håller upp en kjol eller ett skynke.

Skådespelarna förmedlar otåligheten i den eviga väntan. Vart befinner de sig just nu? När kommer de fram? Vad kommer hända där? Men bortsett från de tragiska omständigheterna och sin historia är de vilka människor som helst. Dock ihopbuntade av ödet. De delar sin flykt, utan den skulle de förmodligen aldrig ha mötts.

De pratar och skrattar, bråkar och super till. De delar sina minnen, vissa dock mer frikostigt än andra. Stundvis blir frustrationen och oron mer påtaglig. Och som en av karaktärerna uttrycker det, när de fyra verkligen börjat gå varandra på nerverna och som för att markera att flykten är det enda de har gemensamt, ”så fort vi kommer härifrån skiter vi i varann”.

Situationen spetsas till när kylaggregatet plötsligt slås på. Termometern kan gå ner till 25-30 minusgrader. Flyktingarna börjar frysa. Och när de börjar frysa får undertecknad känslan av att det verkligen har blivit kallare i rummet. Vad ska personerna i containern ta sig till i det här läget? Tiga eller ropa på hjälp och därmed riskera att bli avslöjade? Tiger de är risken stor att de fryser ihjäl. De bylsar på sig alla plagg de har, men temperaturen sjunker. En av kvinnorna står inte ut utan börjar banka febrilt på hjälp. Elsa-mis mamma sliter bort henne och börjar skälla:
- Om vi ska banka på plåten och ropa på hjälp då skulle vi ha ropat på hjälp för länge sen, annars hade vi inte behövt fly.

Anna såg den här pjäsen som en möjlighet att få kommunicera om något betydelsefullt och få ställa viktiga frågor. Hon tror på teatern som kommunikationsmedel, eftersom den inte bara talar till intellektet, utan framför allt kommunicerar med känslor. Hon vill förändra världen och enda sättet att förändra den på är via känslor:
- Om vi känner att någonting är fel, det är först då vi vill förändra det. Inte bara om vi vet det eller tänker det. När man sätter upp en pjäs har man en möjlighet att väcka tankar och påverka människor. Och ett ansvar. Man kan se det som en skyldighet att ta tillfället i akt och verkligen göra något som kan förändra.

När Periskop marknadsförde pjäsen vände de inte sig till någon särskild publik, men Anna skickade mail bland annat till Migrationsverket. Så vitt hon känner till dök ingen därifrån upp. Samtidigt är hon smått kritisk till att just Migrationsverket får så mycket skäll:
- De är bara kontorsråttor. Man kan tycka att de har en taskig inställning, men det är faktiskt inte de som bestämmer hur det ska gå till. Det är ju för sjutton EU-topparna som sitter i Bryssel och beslutar om den här flyktingpolitiken. Det är dem man skulle bjuda hit!

I efterhand anser Anna att de skulle ha satsat mer på att vända sig till specifika målgrupper. Både Anna och Petter skulle gärna sätta upp ”Jag skulle ha ropat för länge sen” fler gånger, till exempel turnera med den på olika skolor. Problemet är att skolor oftast inte har råd att betala och de själva har inte budget nog att ge gratisföreställningar.

Genom att medverka i ”Jag skulle ha ropat för länge sen” upplever Petter att han har fått bättre förståelse för flyktingars situation:
- Det är mycket för sin egen skull också som man sätter upp den. För att jobba med sina fördomar om flyktingar och invandrare. För det hade kunnat vara jag om jag hade bott någon annanstans.

Text: Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press och media

reportage | 2006-04-14