Rätt tid att agera för Vitryssland

När Slobodan Milosevic äntligen har lämnat makten i Serbien återstår i Europa fortfarande en diktatur. Vitryssland styrs av Alexander Lukasjenka, en man som öppet hyllar Hitler och vill föra landet tillbaka till sovjettiden. Och han sätter handling bakom orden. Rapporterna om förföljelser, försvinnanden och fängslanden av oppositionella kommer allt oftare.

Parlamentsvalet den 15:e oktober var en i raden av presidentens maktuppvisningar. Redan i somras beslutade sig en grupp oppositionella för att bojkotta valet, och det med rätta. För flertalet av de oberoende kandidaterna som deltog diskvalificerades av tekniska skäl och de som fick ställa upp smutskastades i statliga medier.

Det finns visserligen ett fåtal oberoende tidningar som gav en annan bild, men de har en upplaga på några tusen och når bara de största städerna. Oppositionella som bojkottade valet och protesterade öppet fängslades. Allt detta för ett val till ett i parlament som är i det närmaste maktlöst.

Lukasjenka själv valdes till president 1994, i Vitrysslands första fria demokratiska val. Sedan dess har han tillskansat sig i princip absolut makt genom att kuva rättsväsendet, parlamentet och begränsa pressfriheten.

Men varför protesterar inte det vitryska folket? tänker ni kanske. Ser de inte att de bor i en liten diktatorisk enklav mitt i det demokratiska Europa? Svaret är nej. Det beror i hög grad på vitryssarnas isolering från omvärlden och beroende av staten, dels på landets förflutna.

Under sovjettiden var de flesta vitryssar bönder eller arbetare i den tunga industrin. Landet har bara varit självständigt under ett år i tumulten efter första värdskriget. Dessförinnan har Vitryssland alltid lytt under utländskt herravälde och vitryssarna har egentligen aldrig utvecklat någon nationell identitet.

”Vitryssarna är tysta och rädda, de kan inte kämpa för abstrakta idéer som frihet eller mänskliga rättigheter”, sa den vitryske journalisten Pavel Sheremet under sitt besök i Stockholm i mitten av november.

Pavel Sheremet var själv Amnestys samvetsfånge för tre år sen. Då satt han och hans kameraman Dmitri Zavadskij i fängelse för att ha gjort ett reportage om gränsstationer mellan Litauen och Vitryssland.

Efter frigivningen flyttade Pavel Sheremet till Moskva, men hans kameraman stannade kvar i Minsk. För fyra månader sen försvann Dmitri Zavadskij spårlöst. Pavel tog då med sig ett TV-team och åkte till Vitryssland för att undersöka saken. Under fyra månader i Minsk var de hela tiden tvugna att ha med sig livvakter. Ingenting hände, så det måste ha varit duktiga livvakter.

Den 13:e november, då Pavel Sheremet talade på MR-dagarna i Stockholm, utpekade Alexander Lukasjenka honom som den ytterst ansvarige för Dmitri Zavadskijs försvinnande. Nu inleds ett åtal mot Pavel Sheremet på grund av att han ”smädat” president Lukasjenka. En anonym KGB-källa har berättat hur Dmitri Zavadskij mördats av specialpolis.

Det här är bara ett av många ouppklarade fall av försvinnanden i Vitryssland. Ett förhållandevist lyckligt sådant, eftersom Pavel Sheremet fortfarande lever i frihet. Men ständigt fängslas och försvinner människor i Vitryssland och parlamentsvalet visade att mannen som är orsaken till dessa försvinnanden inte kommer att släppa makten.

Men jag tror att oppositionen kan ta makten ifrån honom, men för det behöver den vår hjälp. För vi kan hjälpa dem att informera vitryssarna om vad som egentligen håller på att ske i deras land, att de mänskliga rättigheterna överträds dagligen och att den vitryska demokratin är en fars. Och nu är det rätt tid att agera, för vitryssarna har sett att det går att störta en diktator och börja om från början med att bygga en demokrati. De behöver vårt stöd för att hålla modet uppe.

Joanna Kurosz, Vitrysslandssamordnare för svenska Amnesty.