Talande tystnad
ledare | 2005-03-08 |
Det är början på det nya året och debatt i riksdagen om avvisningen av egyptierna Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery. JO och riksdagens konstitutionsutskott, KU, är i färd med granskningen av Sveriges agerande i fallet. I riksdagen är Sveriges regering representerad av migrationsminister Barbro Holmberg.
Inte för att hon var med då det begav sig 2001 eller att frågan primärt rör migration. Men ändå.
Hon inleder med en redogörelse för problematiken med att å ena sidan ha misstänkta terrorister i landet och å andra sidan faran i att de riskerar tortyr vid ett återsändande. Ytterst är det en kamp mot terrorismen och för de mänskliga rättigheterna som inte får »tillåtas att spelas ut mot varandra«, säger ministern och låter bestämd. Fast hon säger lite fel några gånger: »mot terrorism och de mänskliga rättigheterna«. Men ändå.
Sedan står företrädare för partierna på tur och de ställer massvis med ilskna frågor: Vilka lärdomar har regeringen dragit av denna affär? Har rutinerna förbättrats inför framtida liknande ärenden? Skedde avvisningen enligt svensk lag och på ett värdigt sätt? Varför kan regeringen inte stå för sina misstag? Varför ville regeringen ha
avvisningen genomförd så snabbt att man inte kunde vänta till dagen efter utan använde sig av agenter från USA? Var det ett misstag att lita på garantierna från Egypten? Var det ett allvarligt fel att männen tvångsmedicinerades på svenskt territorium? Kan man tänka sig att tillsätta en nationell granskningskommission? Och så vidare.
Men migrationsministern tänker inte svara på några frågor. Istället upprepar hon sin inledande redogörelse. Och så en tredje gång vid sitt sista inlägg.
Den storögda skaran skolelever på studiebesök som lyssnade från åhörarläktaren under debattens gång hade säkerligen svårt att urskilja politiska tjuvnyp och retoriska grepp. Men ändå.
De måste snabbt fått klart för sig att i riksdagen behöver ministrar ingalunda svara på frågor som ställs.
Ungefär som då migrationsministern tillsammans med justitieminister Thomas Bodström några dagar senare på debattplats i Svenska Dagbladet ska förklara varför de motsätter sig att egyptierna skulle kunna återföras till Sverige. Inte heller då kommer några svar. Istället blir det lite allmänt resonemang, lite principfrågor, lite generella termer. »Jag förstår ingenting«. »Vad menar de?«, är några av läsarkommentarerna på inlägget.
Att förvänta sig svar i fallet med de två avvisade egyptierna är att förvänta sig för mycket. Det är det enda som framgår med en allt för önskvärd tydlighet.
Helena Norman, redaktör
ledare | 2005-03-08 |