FN och Irak: Ingripande av humanitära skäl?

reportage | 2002-10-28

Utrikesminister Anna Lindh sade i sitt tal att hon tycker det är bra att irakfrågan är tillbaka i säkerhetsrådet och att vapeninspektörerna nu fått ett starkare mandat från FN. Lindh betonade att det inte är FN:s roll att störta Saddam Hussein, utan att detta är en uppgift för irakierna själva, en åsikt som senare fick mothugg under paneldebatten.

  • Sverige stödjer Frankrikes linje i säkerhetsrådet, att FN måste ha möjlighet att använda militär makt om Irak inte går med på våra krav. Men bara FN har detta mandat och avgör när det är dags att ingripa, menade Anna Lindh.

Om USA är villigt att kompromissa går det nog att nå en överenskommelse om Irak i FN, trodde Lindh som menade att Sveriges roll är att arbeta för att EU-länderna enas i uppfattningen om att det endast är FN:s säkerhetsråd som har rätt att trycka på startknappen vid en eventuell militär aktion.

Vänsterpartiets Gudrun Schyman inledde paneldebatten med åsikten att det råder en besvärande svensk tystnad vad gäller alternativ till en väpnad lösning på konflikten med Irak.

  • Det finns andra sätt att agera än med vapen. Till exempel kan EU agera genom ekonomiska påtryckningar, sade Schyman.

Schyman ställde sig också tveksam till hur folkrätten värnats i USA:s terroristbekämpning efter den 11 september förra året.

Ove Bring, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, fick av moderator Lars Adaktusson frågan om man folkrättsligt kan säga när fredliga förhandlingar med en part kan ersättas med väpnade åtgärder?

  • När man uttömt alla fredliga medel är det upp till säkerhetsrådet att bedöma situationen. Är det så att säkerhetsrådet då kommer överens om en väpnad aktion är detta folkrättsligt legitimt.

Ove Bring förklarade att han ser FN-stadgan och folkrätten som en "verktygslåda", vilken innehåller diplomatiska påtryckningar, ekonomiska sanktioner, fredsbevarande insatser och - när dessa verktyg provats utan framgång - även fredsframtvingande åtgärder, det vill säga militärt våld.

Bring ansåg, precis som Anna Lindh konstaterat tidigare, att det är det trovärdiga hotet om våld som fått Saddam Hussein att gå med på att släppa in vapeninspektörerna i Irak.

Bring påpekade även att FN-stadgan inte är pacifistisk utan klart möjliggör väpnade aktioner, om krisen är tillräckligt stor.

  • Utgör då inte uppgifterna om att Irak innehar massförstörelsevapen folkrättslig grund för ett amerikanskt angrepp mot landet?, undrade Adaktusson.

  • Nej inte om man åberopar självförsvarsrätten. Denna förutsätter att man är utsatt för en väpnad attack, inte vapenhot, sa Bring.

Bring tror dock att om USA inte får ut vad de vill av säkerhetsrådet så kommer de försöka omtolka folkrätten för att kunna legitimera ett anfall.

Katarina Engberg från försvarsdepartementet menade att vi nu befinner oss i ett skede då folkrätten håller på att omtolkas även i andra avseenden än självförsvarsrätten. Nu diskuteras även synen på suveräniteten, aktualiserad bland annat av FN:s agerande vid folkmordet i Rwanda då man inte ingrep med hänvisning till att detta var en intern angelägenhet för landet.

Ove Bring höll med om detta inlägg och menade att Anna Lindhs tidigare konstaterande om att det inte är FN:s uppgift att avsätta Saddam Hussein inte stämmer - säkerhetsrådet kan av humanitära skäl faktiskt besluta att avsätta Saddam.

  • Ur ett solidariskt perspektiv kan man se det som att det irakiska folket dagligen blir utsatta för hot av sin ledare och att det därför skulle kunna betraktas som en humanitär intervention att avsätta honom.

Folkpartiets Carl B. Hamilton höll med honom och påpekade att Saddam Hussein är unik därför att han är den ende ledaren som använt massförstörelsevapen mot sitt eget folk.

Gudrun Schyman ställde frågan om i vems intresse omtolkningen av folkrätten sker:

  • Vems intressen styr? Detta är en grundläggande fråga vi måste ställa oss, sade Schyman och ansåg sig ha anledning att tro att det pågår ett maktspel mellan FN och USA.

Ove Bring menar dock att det fokrättsliga systemet är demokratiskt.

  • Aktörer influerar och bestämmer reglerna för tolkningen, det kan vara stater som sysslar med realpolitik och NGO´s som för fram humanitära argument. Just NGO´s har bland annat på grund av situationen i Rwanda fört fram krav på att humanitära skäl ska utgöra skäl för militära interventioner.

Alexander Gabelic, ordförande i svenska FN-förbundet, menade att det som ska styra tolkningen och utvecklingen av folkrätten är förbättringar för vanliga människor. Katarina Engberg ansåg att det är viktigt att FN tydligt talar om hur folkrätten ska utvecklas och påpekade att generalsekreterare Kofi Annan själv lyft upp just frågan om civilbefolkningens betydelse.

Gabelic betonade vikten av att USA är med i denna diskussion inom det internationella samfundet och beklagade samtidigt landets ovilja mot att ratificera viktiga konventioner som den gällande barnens rättigheter, liksom motståndet mot den internationella brottmålsdomstolen, ICC.

Text: Therese Bergstedt, praktikant Amnesty Press

reportage | 2002-10-28