En svart låda i en lampa

Samling utanför kyrkan Santa Rita i Havanna. Foto: Diana Wallhager.

Färgen flagnar i taket och ramlar ibland ner på den breda kudden bredvid mitt huvud. Men det är inget som jag bryr mig om just nu där jag ligger i ett hotellrum i Havanna. Jag har fått syn på något, precis i takets mitt. Taklampans skärm är i frostat glas men trots det ser jag något för lampan är tänd och avtecknar en svart liten fyrkant mot skärmen. Det ligger en svart liten fyrkantig låda i lampan.
Jag tittar på den en stund, innan vi släcker lampan. Vi har kommit överrens om att vi inte ska prata om viktiga saker på hotellrummet och det finns ingen anledning att ta upp det nu. Håller jag på att bli paranoid? En låda i en lampa, vad är det att bry sig om? Men just nu när vi har släckt i taket och jag inte längre ser den bekymrar den mig och jag känner en begynnande oro.

Jag är på Kuba för att få träffa »Damerna i vitt«, en rörelse av kvinnor som trotsar den kommunistiska diktaturen och demonstrerar utanför kyrkan Santa Rita varje söndag för att deras män som är fängslade för opinionsyttringar ska få upprättelse. Vi åker till kyrkan och sitter långt bak och lyssnar på vackra psalmer.
Till slut, efter något som känns som en evighet, avslutas allt och »Damerna i vitt« går ut ur kyrkan, och jag efter dem. Utanför väntar västerländska journalister. Det är snart 10 december, Internationella dagen för mänskliga rättigheter, och alla demonstrationer är välbevakade på Kuba just nu. Vi bryter mot lag 88, »munkavellagen« som kan ge 20 års fängelse till den som misskrediterar staten i utländsk media när vi pratar med journalister om vår demokratikamp.
På kvällen ligger jag i sängen på hotellrummet och funderar. I västerlandet finns det tendenser att berömma Kuba för sociala framsteg och ekonomisk jämlikhet. Ibland kommer det uppgifter om bra sjukvård och ett välfungerande skolsystem. Men ett skolsystem kan väl knappast utvärderas och bedömas alls om kritik mot den socialistiska staten är förbjuden? Blir sjukvården bättre av att inte kritiseras? Och om det kubanska samhället nu är så idealiskt, varför finns det en rädsla för att släppa ordet fritt?

Jag avbryts i mina tankar av att det knackar på dörren till hotellrummet. Klockan är två på natten. När jag öppnar står det två personer från säkerhetspolisen och tre från hotellpersonalen utanför. Vi blir av med våra pass, visum och hemresebiljetter. En av männen från säkerhetspolisen meddelar att vi ska utvisas nästkommande dag och att vi fram till dess ska sitta i husarrest på hotellet. När dörren stängs står jag darrande kvar, jag får fram en cigarett och tänder den fumlande vid hotellfönstret. För första gången i mitt liv är jag livrädd.
När jag åkte till Kuba var jag helt beredd på att det här skulle hända. Nu när jag lägger huvudet på kudden tittar upp mot taket och ser att den svarta lådan som förut låg i lampan är borta inser jag plötsligt att alla människor har en gräns. Min har inte passerats ännu, men för första gången i mitt liv inser jag hur lätt det är att sitta i Sverige och säga att man tror på mänskliga rättigheter och demokrati och vilka uppoffringar det innebär att utföra det i praktiken.

Imorgon åker jag hem till Europa, mina gärningar skyddas av mitt svenska pass. Nästa söndag sitter jag och skriver ett PM om arbetsrätt till min utbildning, medan »Damerna i vitt« återigen går till kyrkan Santa Rita. Jag är europé och slipper 20 års fängelse, jag bara åker hem och fortsätter mitt liv. Men när ska den kubanska befolkningen få börja leva? Det är som sagt skillnad på att vara vid liv och att leva.

Text: Diana Wallhager

Diana Wallhager är ledamot av
förbundsstyrelsen i Liberala ungdomsförbundet (LUF).
Hon studerar juridik vid Stockholms universitet.
Foto: Linnea Ornstein