Tomma ord i Kongos gruvor

Kobolt har kallats vår tids olja – och är helt nödvändigt för vår gröna omställning. Elbilstillverkarna vill övertyga dig och mig om att de tar ansvar. Men de vackra orden ekar tomt i gruvorna i Demokratiska republiken Kongo, konstaterar Staffan Lindberg.

Krönika | 2018-02-28
Av: Staffan Lindberg
Även publicerad i AmnestyPress #1/2018
Staffan Lindberg.

Staffan Lindberg. Foto: Ellinor Collin

En sen höstkväll i Stockholm träffade jag Denis Mukwege, läkaren och aktivisten som har vigt sitt liv åt att rädda våldtagna flickor och kvinnor i Demokratiska republiken Kongo. Jag hade följt hans arbete tidigare, på plats i östra Kongo, och visste vilket orubbligt mod han besatt. Men den här gången valde doktorn att tala om sin rädsla. Han var livrädd för kobolt.

”Jakten på kobolt kommer att leda till nästa krig i Kongo”, varnade Denis Mukwege.

Jag googlade snabbt fram mer fakta. Kobolt är den viktigaste råvaran i de uppladdningsbara batterier som sitter i såväl mobiltelefoner och surfplattor som elbilar. Efterfrågan på råvaran ökar explosionsartat.

Och mer än hälften finns i Kongo, ett av världens fattigaste och mest korrupta länder.

Jag kom hem från mötet med doktorn och upptäckte hur mycket av nyheterna som på ett eller annat sätt kretsade kring kobolt. Rubrikerna var nästan uteslutande positiva. Svensk-kinesiska Volvo Cars hyllades för sitt beslut att bygga in elmotorer i alla sina nya modeller från år 2019.

Inget handlade om hur verkligheten såg ut i andra änden av koboltkedjan.

Tillsammans med Urban Andersson, fotograf på Aftonbladet, bestämde jag mig för att resa till staden Kolwezi i södra Kongo, mittpunkten i en av världens största koboltfyndigheter.

Med mig hade jag Amnestys rapport om koboltbrytningen från år 2016, “This is what we die for”, där problemet med människorättsbrott först uppmärksammades. Och Amnestys uppföljande rapport från i höstas; “Time to recharge”.

På plats kunde vi snabbt konstatera att Amnestys rapporter inte innehöll några överdrifter. Vi såg sju-åttaåringar som kånkade tunga säckar med kobolt i stället för att gå i skolan. Män som knackade loss stenen i klaustrofobiska gångar trettio meter ner i jorden, utan moderna hjälpmedel. Och än värre, utan skyddsutrustning.

Stadens lasarett liknade de krigssjukhus jag har sett i Mellanöstern. Där låg gruvarbetare med krossade armar och ben och vred sig i smärta. Lukten av infekterade sår bredde ut sig.

På bårhuset låg de döda gruvarbetarna staplade på varandra.

Många barn arbetar med utvinning av kobolt i Kolwezi.

Många barn arbetar med utvinning av kobolt i Kolwezi. Foto: Amnesty International

De ökade spänningarna, tvångsförflyttningarna och krigshotet som doktor Mukwege talat om, hängde som svarta moln över det gröna landskapet.

Provinsens guvernör bjöd oss på fest där champagnen flödade. Han lovade snabba förbättringar för vanligt folk.

Men på mineralmarknaden såg vi hur kobolten blandades upp, så att den som brutits av barn blev omöjlig att skilja ut. Biltillverkarnas vackra ord om hållbarhet ekade tomt. Jag undrade om de ens hade satt sin fot i Kongo.

Jag kom hem och bad om en intervju med Volvo Cars, för att få svar på hur företaget ska kunna undvika barnkobolt i sina elbilar. Efter en vecka kommer ett mejl, där biltillverkaren uppgav att de var medvetna om riskerna med kobolt, att de följer internationella riktlinjer och är med i diverse branschsamarbeten.

Inget om vilka specifika faror Volvo har identifierat. Inget om hur företaget ska undvika att bidra till brott mot mänskliga rättigheter.

Vårt reportage “Blodsbatterier” i Aftonbladet väckte ett större engagemang än jag kunnat drömma om. I mejl efter mejl vittnade läsare om sin ilska över det orimliga val de ställs inför som konsumenter: att tvingas välja mellan klimat och mänskliga rättigheter.

Framtiden ligger i biltillverkarnas händer.

Ska barnen i Kongo behöva dö för våra fossilfria bilar?

Staffan Lindberg
[email protected]

Staffan Lindberg arbetar som utrikesreporter på Aftonbladet. Under de senaste åren har han bland annat rapporterat från krigen i Syrien och Irak och granskat barnsexhandeln i Indien.

Läs mer om Demokratiska republiken Kongo från Amnesty Press

Årets Per Anger-pristagare: ”Jag kan inte backa nu” (24 oktober 2017)

En farlig konflikt (1 juli 2016 – även i nummer 2/2016)

Richard Mosses bild av konflikten i östra Kongo (13 april 2015)

Mathieu Ngudjolo Chui frikänd av ICC (3 mars 2015)

Denis Mukwege – doktorn som vägrar låta sig tystas (20 juni 2014 – även i nummer 2/2014)

Denis Mukwege – han sprider hopp i mörkrets hjärta (21 juni 2014)

8 mars i Göteborg: Utsålt när Amnesty firade på Världskulturmuséet (14 mars 2013)

Amnesty Press i östra Kongo: Ständigt på flykt i en konflikt utan slut (26 januari)

Rwanda och Uganda utpekas (Amnesty Press nummer 4/2012)

De glömda offren för sexuellt våld (Amnesty Press nummer 1/2012)

"Kvinnor möter sina offer varje dag" (20 december 2011)

Våldtäkt som överlevnadsstrategi i Kongo – intervju med Maria Eriksson Baaz (1 mars 2011)

Åter till Kongo (Ledare i nummer 3/2010)

Plundrat land och våldtagna kvinnor- Hur stoppas katastrofen Kongo? (6 april 2009)

En av vår tids största mänskliga tragedier (23 september 2003 – även i nummer 3/2003)

Krönika | 2018-02-28
Av: Staffan Lindberg
Även publicerad i AmnestyPress #1/2018