Mona Sahlin gav sin hand till Amnestys kampanj

Mona Sahlin var märkbart stolt när hon på lördagen satte sitt handavtryck på en Amnesty-vepa för att visa att hon stödjer Amnestys kampanj ”Stoppa våldet mot kvinnor”. Jämställdhetsministern var inbjuden till den MR-konferens Amnesty arrangerade i Hallunda, söder om Stockholm, i samband med årsmötet. Det är viktigt att vi gör upp med myterna kring våldet mot kvinnor, sade Mona Sahlin. Under lördagen hölls också en rad seminarier, där bland annat ICC:s arbete togs upp.

– Vi måste göra upp med myterna om våldet mot kvinnor.
Det sade Mona Sahlin till närmare 350 personer som lyssnade
till hennes tal.

Förutom de cirka 225 årsmötesdeltagarna hade över 100 personer kommit till den MR-konferens med fokus på våldet mot kvinnor som på lördagen öppnades av sektionens ordförande Christian Gräslund.
Amnestys generalsekreterare Carl Söderbergh sade i sin inledning att våldet drabbar kvinnor ”från slagfältet till sovrummet”:
--Det drabbar kvinnor i alla åldrar, över hela världen och förövarna går nästan alltid fria. I de flesta länder bortförklaras våldet med att det är kulturellt betingat eller tillhör den privata sfäen.

Men våld mot kvinnor kan aldrig tolereras eller rättfärdigas, betonade Carl Söderbergh. Det handlar om grova kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter. Carl Söderbergh sade att det finns en styrka i att Amnestys 1,5 miljoner medlemmar nu som en global gräsrotsorganisation har startat kampanjen ”Stoppa våldet mot kvinnor”.
Mona Sahlin förbereder sig...

Han förklarade också att den rapport om mäns våld mot kvinnor i nära relationer, som den svenska sektionen presenterade den 19 april, var ett undantag från en hörnsten i Amnestys arbete:
-- Sedan 1961 har den grundläggande regeln varit att nationella sektioner inte ska arbeta på eget land. Men detta har luckrats upp internationellt och den svenska sektionen har beslutat att vi i vårt kampanjarbete också ska ta upp förhållandena i Sverige. Våldet mot kvinnor är inget som händer där borta. Det händer här.

Mona Sahlin berömde Amnestys rapport och pekade på vikten av att se våldet mot kvinnor som en rättighetsfråga. Hon påminde om hur tiderna förändras:
-- Förra gången jag var jämställdhetsminister hölls FN:s kvinnokonferens i Peking (1995). Då var det en stor diskussion huruvida kvinnors rättigheter också var mänskliga rättigheter. Min mormor kunde stolt berätta om hur hon 1921 för första gången hade fått rösta. Det är inte så länge sedan som det blev straffbart med våldtäkt inom äktenskapet (1965).

Mona Sahlin pekade på att det finns många myter kring våldet mot kvinnor, men att grundproblematiken handlar om att män anser sig ha ”rätt att äga, slå och våldta”. Tidigare har det talats om ”kvinnomisshandel”.
...för att ge Amnestys kampanj sin hand.

-- Som om det var kvinnorna som misshandlade! sade Mona Sahlin.
Hon pekade på att undersökningar, till exempel Slagen dam visar att var fjärde kvinna har utsatts för fysiskt våld.
-- Vi har alla ett ansvar att våga se, reagera och agera. Det handlar om makt, attityder, värderingar och lagstiftning, sade Mona Sahlin. Vi måste se på strukturer.

I onsdags hade Mona Sahlin, tillsammans med samarbetspartierna; miljöpartiet och vänsterpartiet, sammankallat till en hearing om ”sexualiseringen av det offentliga rummet”.
-- Med det offentliga rummet menar jag media, reklam, TV, musikvideos och dataspel, förklarade Mona Sahlin. Här sprids en farlig bild syn på könsroller och sexualitet. Big Brother öser in över oss. Det går inte att lagstifta mot allt detta, men jag är beredd att se om vi kan göra det när det gäller reklam. Vi behöver en folkrörelse mot allt detta som ger barn och ungdomar en snedvriden bild av sexualitet.

Jämställdhetsministern berättade om flera åtgärder som regeringen nu genomför: Rikskvinnocentrum i Uppsala föreslås bli ett nationellt institut, de berörda departementen ska samordna sitt arbete mot mäns våld mot kvinnor, det ska undersökas varför skärpningen av lagen om besöksförbud inte har märkts i praktiken och i grundutbildningen för bland annat lärare, jurister, teologer och tandläkare ska frågan om våldet mot kvinnor tas upp.
Mona Sahlin betonade också att skyddet för utsatta kvinnor måste se olika ut:
-- Det är ingen skillnad på allvaret i om kvinnan blir utsatt för våld från sin make eller om hon utsätts för hot från hela familjen eller släkten. Däremot ser individens behov av skydd olika ut.

En stolt minister satte sedan sitt handavtryck på en Amnesty-vepa för att visa sitt stöd för Amnestys kampanj, en handling som hälsades med långa applåder.

Text: Ulf B Andersson
Bild: Petra Kullander

Kvinnor i krig

Kerstin Grebäck ordförande i Kvinna till Kvinna och Johan Lagerfelt, Svenska Tjetjenienkommitténs ordförande, talade inför i ett fullsatt rum på seminariet om våld mot kvinnor i väpnad konflikt.

Kerstin Grebäck inledde med att berätta om Kvinna till Kvinnas arbete på Balkan, i Kaukasus och i Mellanöstern.
Kvinna till Kvinna möter i sitt arbete otaliga kvinnor som fallit offer för krig, och organisationens grundläggande uppdrag är att stärka kvinnors självkänsla, stärka kvinnors fysiska och psykiska hälsa och att ge kvinnor möjligheter till deltagande i uppbyggnad av ett demokratiskt samhälle.

– Vi främjar också forskning om våld mot kvinnor i väpnade konflikter, sa Kerstin Grebäck.

Kvinna till Kvinna stödjer kvinnoorganisationer i krigsdrabbade områden och bedriver psykosocial stödverksamhet för att i största möjliga mån hjälpa krigens offer att slippa bli traumatiserade.

– Det är väldigt viktigt för kvinnor att få dela med sig av det de har varit med om, och att tillsammans våga ta för sig och engagera sig i beslutsfattande arbete.

Krig drabbar de civila i allra högsta grad och det är av största vikt att arbeta vidare med krigsdrabbade kvinnor även när kriget officiellt sett är slut och visa på en väg ut ur deras ofta mörka historia.

– ”The war is not over with the last bullet”, som en av våra rapporter heter, sade Kerstin Grebäck.

Johan Lagerfelt är läkare och har under många år arbetat med krigsdrabbade människor i Afghanistan, Sudan och Somalia. Han berättade om Tjetjeniens historia för att ge en bakgrundsbild till det krig som just nu pågår mellan Ryssland och Tjetjenien.

– Kriget i Tjetjenien är ett bortglömt krig som nästan inte alls bevakas av media. Varken journalister eller hjälporganisationer släpps in i Tjetjenien och den civila befolkningen utsätts för systematiska våldtäkter, utomrättsliga avrättningar, tortyr och godtyckliga gripanden, sa en bekymrad Johan Lagerfelt.

Han riktade också skarp kritik mot den svenska flyktingpolitiken. Svenska myndigheter tillbakavisar tjetjenska flyktingar med motiveringen att de kommit hit via Ryssland och alltså bör söka asyl där.

– Den svenska regeringen gör ingenting för att hjälpa Tjetjenien, och det är upprörande att det inte görs något för att uppmärksamma situationen i Tjetjenien.

Publiken ställde många frågor och flera visade sin oro över tystnaden som omger kriget i Tjetjenien.

Sanna Lundell
Amnesty Press, praktikant.

ICC närmar sig ett åtal

I juli 1998 antogs Romstadgan och på förvånansvärt kort tid hade 60 länder ratificerat stadgan och ICC, internationella brottmålsdomstolen, kunde upprättas 1 juli 2002. En internationell koalition för ICC, CICC, med över 2 000 NGO´s, däribland Amnesty International, har nått en framgång och fortsätter både som påtryckargrupp och som samarbetspartner till ICC.

På lördagens MR-konferens i samband med Amnestys årsmöte, arrangerade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen flera välbesökta seminarier om ICC.
Pål Wrange, ämnesråd på UD, gav en bild av hur ICC växt fram och förändrat folkrätten med start i efterspelet till första världskriget, då processer genomfördes i Leipzig och Konstantinopel (nuvarande Istanbul). ICC har nu blivit operativ med domare och åklagare och förväntningarna är stora.
-- Det är dock viktigt att komma ihåg att ICC ska vara ett komplement till den nationella rättsordningen, sade Pål Wrange.
Antalet stater som har ratificerat Romstadgan har nu stigit till 94, med Burkina Faso och Republiken Kongo (Brazzaville) som de senaste.
-- Antalet stater i Europa, Latinamerika och Afrika som stödjer ICC är stort, sade Pål Wrange. Det är därför fel att se ICC som någon slags västdomstol.

Flera stora länder har dock ännu inte anslutit sig till ICC. Bland dessa finns Japan, Ryssland, Kina och Turkiet, men i de fyra fallen såg Pål Wrange möjligheter till att de kommer att ansluta sig. Värre är det med Indien och USA som båda tar avstånd från ICC.
USA har under George W Bush bedrivit en aktiv politik för att motarbeta ICC.
FN:s säkerhetsråd har accepterat USA:s krav på all personal som är involverade i FN:s fredsbevarande operationer ska ha immunitet från ICC. Detta beslut, som enligt en del kritiker strider mot FN-stadgan, måste förnyas 1 juli varje år.
-- Förra året tog säkerhetsrådet beslut med tolv röster och tre nedlagda röster. I år tror jag det blir fler nedlagda, sade Pål Wrange. Men jag tror USA får ihop de nio röster som behövs för ett beslut.
Vid sidan av detta har också USA efter hårda påtryckningar fått 85 länder att förklara att de inte ska lämna ut amerikanska medborgare till ICC. Ett 30-tal av dessa länder har undertecknat Romstadgan.

ICC:s jurisdiktion omfattar folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
-- Domstolen kan sägas uttrycka folkrättens förändring där individer ska skyddas samtidigt som individer får ett straffrättsligt ansvar. Ingen, inte ens en statschef eller regeringschef, kommer att ha immunitet.
När gäller då Romstadgan, undrade Gustaf Lind, doktorand i folkrätt. Kan till exempel brott i Irak beivras?
-- Varken USA eller Irak har skrivit på Romstadgan, förklarade Pål Wrange. Men Storbritannien har gjort det.
Om brittiska domstolar inte tar upp fall av ovannämnda brott som begåtts i Irak skulle alltså ICC kunna åtala britter.

De senaste månader har ICC fått två anmälningar till Haag. I båda fallen är det regeringarna själva som kontaktat ICC och begärt att de undersöker brott som har begåtts. I januari 2004 vände sig president Yoweri Museveni till ICC och begärde att LRA-gerillan skulle granskas. LRA, Herrens motståndsarmé, har i nästan 20 år bedrivit ett krig i norra Uganda.
I mars vände sig president Joseph Kabila och begärde att krigsförbrytelser i Demokratiska republiken Kongo ska behandlas av ICC.

Förväntningarna är nu stora och den dag det första åtalet väcks kommer historia skrivas i folkrättens historia.
-- ICC har inlett vad vi kallar en föranalys av norra Uganda, sade Christine Chung.
Hon har tidigare arbetat med maffiabrottslighet i USA men är nu en av ICC:s åklagare. Christine Chung betonade att domstolen kommer titta på alla övergrepp som har begåtts i norra Uganda och sade att Museveni är införstådd med att även den ugandiska armén kommer att granskas.
Konflikten i norra Uganda beskrevs i november av Jan Egeland, undergeneralsekreterare för humanitära frågor vid FN, som en av de värsta humanitära katastroferna som pågår just nu. 1,5 miljoner människor beräknas ha lämnat sina hem och varje natt vandrar tusentals barn och kvinnor in till städer som Gulu för att undgå att kidnappas av LRA-gerillan. Varje vecka rapporteras om nya strider och talrika massakrer förekommer.
--- I den här konflikten är barn och kvinnor offer och potentiella vittnen, men de är också förövare, sade Christine Chung. När jag väckte åtal i New York kunde jag vara rädd att det skulle leda till ett maffiakrig, men i det här fallet kan det vara civilbefolkningen som drabbas.

Christine Chung betonar att ICC ännu inte har väckt något åtal när det gäller Uganda. Det man håller på med är en förstudie. Och hon välkomnar den hjälp från NGO´s som ICC får.
För ICC är fallet norra Uganda en stor utmaning och en möjlighet, betonade Christine Chung.
Men en pågående konflikt med extremt hög våldsnivå innebär också problem. Christine Chung betonade att det inte är barnsoldaterna som ska ställas inför rätta.
Om åtal väcks i Haag kan det förmodas att LRA-ledaren Joseph Kony kommer ställas inför rätta. Kony befinner sig i södra Sudan, där han påstods ha ställt upp i en intervju i mars.
Sudan har inte anslutit sig till ICC och har alltså inga skyldigheter att gripa LRA-ledaren.

När det gäller konflikten i Demokratiska republiken Kongo kan svårigheterna bli ännu större. Ett tiotal väpnade grupper kan säkerligen bli föremål för undersökning om grova förbrytelser efter 1 juli 2002. Därtill kommer grannländer som Zimbabwe, Rwanda och Uganda som aktivt deltagit med trupp i kriget och i de två sistnämnda fallen dessutom skapat och använt kongolesiska rebellgrupper som sina verktyg.
Men sedan sommaren 2003 finns en övergångsregering och fredsprocessen har gått framåt. Dessutom har FN utökat sin närvaro.
På AP:s fråga om ICC kanske inte skulle vilja se något ”enklare fall” som sitt första åtal, svarade Christine Chung diplomatiskt att ICC tar upp de fall som anmäls.
Och i både fallen Uganda och Demokratiska republiken Kongo har dessa anmälts till domstolen av respektive president.

Lena Schildt, som arbetar för Unicef i norra Uganda, sade att ICC:s agerande skapat stor oro. – Den grupp av religiösa ledare som försöker få till stånd fredssamtal mellan LRA och regeringen i Kampala är mycket oroade. De är mycket kritiska mot ICC.

Text: Ulf B Andersson

Bild: Petra Kullander

”För lite kunskap om asylsökande kvinnor”

Under MR-konferensen i Hallunda anordnades ett seminarium om rätten till skydd för kvinnor som söker asyl för att undkomma mäns våld. Föreläsarna var Maria Bexelius, författare till boken Kvinnor på flykt och projektledare för projektet ”Asylsökande kvinnors rättigheter” och Charlotte Westerberg från Amnestys Juristgrupp och Kvinnorättsgrupp.

Charlotte Westerberg började med att berätta om ett fall om en kvinna från Guatemala. Vid 16 års ålder gifte sig Rodi Alvarado med en fem år äldre man som var yrkesmilitär. Under tio års tid fick Rodi Alvarado utstå grov misshandel av sin man. Vid upprepade tillfällen sökte Rodi sig till polisen som ansåg att misshandel i hemmet var en privat angelägenhet. Rodi bestämde sig till sist för att fly från maken och lämnade till och med sig sina barn bakom sig.

– Vi får inte glömma att våldet drabbar kvinnor i alla åldrar både under fredstid och i väpnade konflikter, sade Maria Bexelius.

Vad finns det för konventioner som skyddar kvinnor från våld i hemmet? Inom den internationella rätten finns dels konventionen om avskaffande av all slags diskriminering från 1979, CEDAW, och dels förklaringen om avskaffande av våld mot kvinnor från 1993. Särskilda konventioner finns också i Europa, till exempel Europakonventionen om mänskliga rättigheter från 1950

Sverige ska följa de internationella lagarna men har också sina egna lagar att följa.
Vissa kriterier måste uppfyllas för att en person ska få flyktingstatus enligt den svenska utlänningslagen och FN:s flyktingkonvention. Det kan till exempel vara att man riskerar att utsättas för tortyr eller dödstraff om man återvänder till hemlandet. Det kan också handla om man känner välgrundad fruktan att återvända till sitt hemland på grund av sitt kön. Den asylsökande måste visa att personen känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av till exempel politisk uppfattning och att hemlandsmyndigheterna inte kan eller vill ge effektivt stöd.

– Det är väldigt svårt för kvinnor att få flyktingstatus när de fruktar olika former av våld från män och grov könsdiskriminering, betonade Maria Bexelius

Maria Bexelius anser att det finns otillräcklig kunskap om kvinnors erfarenheter bland migrationsverket och utlänningsnämndens personal.

– Särskilt när det gäller problematiken kring mäns våld mot kvinnor och konsekvenserna av till exempel sexuell tortyr, sade Maria Bexelius.

Många av kvinnorna som blir förhörda av migrationsverkets handläggare har väldigt svårt att berätta om sina upplevelser. De kan uppleva så kallade flashbacks under förhören, som om de upplevde övergreppen igen.

De vanligaste orsakerna till avslag för asylsökande kvinnor kan vara bristande trovärdighet eller att de rekommenderas flytta inom det egna landet för att undkomma hot på hemorten. Andra avslagsorsaker kan vara att de istället ska vända sig till myndigheterna i det egna landet eller till lokala kvinnojourer.

Maria Bexelius hoppas ändå på sikt att det kommer att bli förändringar och även en utveckling av policy både på europeisk och svensk nivå.
Och hon avslutade:
– Våld mot kvinnor i hemmet får aldrig ses som en privat angelägenhet.

Petra Kullander
Amnesty Press, praktikant

.

Varför slår män?

Klas Hyllander, kommunikatör från Föreningen Manliga nätverket var en av föreläsarna under Amnestys MR-konferens.
– I Sverige tror vi själva att vi lever väldigt jämställt, sade
Klas Hyllander.

Han inledde med att berätta att det årligen inkommer mellan 21 000 och 22 000 anmälningar där en kvinna har blivit misshandlad. Enligt Slagen Dams undersökning har hela 46 procent upplevt våld (fysiskt eller psykiskt) i nära relationer efter sin 15-årsdag. Och i mellan 90-95 procent av alla våldsbrott som begås i samhället ligger det en man bakom.

Klas Hyllander betonade dock:

• Alla män slår inte, men samtidigt är det nästan bara män som slår.

Men vad beror detta på? Klas Hyllander menar att det i grunden finns en maktobalans, vilket leder till ojämställdhet och som sedan slutligen leder till våld. I denna maktobalans hittar alla människor också föreställningar om hur män och kvinnor ska vara.

• I Sverige tror vi själva att vi lever väldigt jämställt, vi svenskar tror att vi står utanför hela maktobalansen, menade Klas Hyllander.

I media speglas också våra föreställningar om och hur svenskar är och beter sig. Om det till exempel varit ett fall av misshandel där en svensk man är förövaren brukar media beskriva mannen som psykisk sjuk. Gäller det ett fall av samma karaktär men där istället en utländsk man är förövaren belyses istället de kulturella aspekterna och den kulturens kvinnosynen.

Klas Hyllander betonade också att man genast ser att en kvinna mår dåligt om hon skär sig själv eller gör sig själv illa på något annat sätt. Men om en man slår den person han älskar är det plötsligt inte samma sak.

• Man kan inte predika om att våldet är fel, det vet alla, man måste gå djupare än så. Ingen föds ju ond, det är någonting som händer på vägen, sade Klas Hyllander.

En bild som sällan framhålls är att män lever ett kortare liv. Dubbelt så många män begår självmord än kvinnor och män har i mycket större utsträckning problem med alkohol och droger. Är inte det tecken på att män faktiskt mår dåligt frågade Klas Hyllander åhörarna retoriskt.

Han menar att det redan på ett väldigt tidigt stadium finns ett behov av att skilja flickor och pojkar. I Gävleborgs län har man sedan sent 1990-tal ägnat sig åt ett jämställdhetsprojekt på förskolorna Tittmyran och Björntomten. Tack vare bandinspelning och videoinspelning kunde förskolans personal dokumentera hur projektet fortlöpte. Till pojkarna använde förskolepersonalen endast kort kommandon med barsk röst. Meningarna slutades oftast halvvägs. Personalen talade istället till flickorna på ett väldigt känslosamt och beskrivande sätt.

• En pojke är en liten man, en pojke ska inte heller uttrycka känslor och gråt, menar Klas Hyllander.

De flesta känner till föreställningen om män och hur de ska vara. De ska inte gråta, inte bry sig, vara dominerande och bestämmande, vara den som tar ansvar och försörjer familjen.

-Vi får inte glömma att vi alla bidrar till att upprätthålla maktobalans, oftast på ett omedvetet sätt, sade Klas Hyllander.

En anekdot som Klas Hyllander berättar handlar om en man som dog på grund av att han druckit för mycket hostmedicin. I hostmedicinen fanns morfin. Dosen skulle vara ytterst liten men mannen tyckte att han var en fullvuxen man och behövde en större dos och drack direkt ur flaskan.

• Föreställningen dödade honom, sade en övertygad Klas Hyllander.

Den norska organisationen Alternativ till Vold behandlar män som blivit dömda för kvinnofridsbrott. Organisationen har kommit fram till att de män som själva misshandlar oftast har blivit utsatta för kränkningar när de var barn.

• För att kunna kränka någon, måste man själv också ha blivit kränkt, hävdade Klas Hyllander.

Vissa kriterier krävs dock enligt den norska organisationen för att en man ska kunna slå en kvinna. Dels behövs ett trauma och sedan måste mannen ha föreställningen om att han står över kvinnan. Dels ska mannen inte ha bearbetat händelserna.

• Dessa kriterier räcker dock inte. Den normala manligheten tillkommer också, menar Klas Hyllander.

Det är många aktörer på arenan som spär på bilden om manligheten. Det är massmedia, idrottsklubbar, arbetsplatser, skolan, kriminalvården, familjen som institution och sist men inte minst: försvaret.

Men avslutningsvis sade Klas Hyllander optimistiskt:

• Det finns hopp om att det kan ändras! Tänk på alla de som faktiskt bryter normerna!

Seminariet avrundas och spontana kommentar hörs i Folkets Hus i Hallunda om Klas Hylllanders seminarium:

• Bra att han inte skuldbelade männen, men man måste vara medveten om att alla, ja faktiskt alla, bidrar till att ställa upp på kvinnlighet respektive manlighet, sade en entusiastisk besökare vid årets MR-konferens.

Text och bild: Petra Kullander
Amnesty Press, praktikant