Historien om Sophie Bell – vilse i klichéer

I Amanda Adolfssons debutfilm ”Unga Sophie Bell” handlar det om vänskap mellan unga kvinnor och uppbrottet när en av dem drar till Berlin för att aldrig komma tillbaka. Tyvärr landar filmen i klichéer och vackra bilder där historien aldrig tillåts få något djup.

Hedda Stiernstedt och Felice Jankell i ”Unga Sophie Bell”. Foto: Petrus Sjövik/NonStop Entertainment

Film: Unga Sophie Bell
Regi: Amanda Adolfsson
Skådespelare: Felice Jankell, Hedda Stiernstedt, Iggy Malmborg, Jella Haase
Längd: 84 minuter
Land: Sverige

Det börjar lovande med den ljuva sommartid när studentmössorna tas på och det verkliga livet ska börja för en avgångsklass i Ystad. I klassen finns Sophie (Felice Jankell) och Alice (Hedda Stiernstedt) som med nöd och näppe hinner till fototagningen. De har avstått från den traditionella mössan och vi förstår att de två har något speciellt tillsammans.

Så hamnar vi på den vackra skånska stranden där Sophie och Alice firar att livet ska börja med sina vänner. Lite bad, alkohol, flirt och prat om framtiden. De har ju bestämt att de tillsammans ska åka till Berlin, det nya innemålet i närområdet för modern svensk ungdom.

Sophie, som har reservalternativet att plugga i Lund, tvekar och så slutar det med att Alice drar själv. Långfilmsdebuterande Amanda Adolfsson har gjort ett försök att skildra vänskapen mellan två unga kvinnor i brytningsåldern till det riktiga vuxenlivet.

Under första delen av filmen tror jag att regissören är ute efter att göra en film om samkönad kärlek då det finns scener som anas återhållen sexuell åtrå mellan Sophie och Alice. Det lilla sex som förekommer är istället traditionellt kille-tjej och vi behöver inte sväva i tvivelsmål om att kille ligger ovanpå tjej är tråkigt sex medan kille som ger tjejen oralsex är bra sex.

Amanda Adolfsson har i pressmaterialet förklarat att hon med musik och bilder vill ”försöka skapa en suggestiv ton som fångar det magiska i vardagens situationer och skildra elektriska möten mellan människor”. Tyvärr blir det ett beklagligt magplask. Dialogen är sparsmakad och känns alltför ofta uppstyltad. Musiken blir så övertydlig så att scenerna blir förutsägbara. Och vackra poetiska bilder från Skåne eller Berlin blir snabbt klichéartade.

När det står klart för oss att vänskap, inte åtrå, är basen mellan Sophie och Alice visar det sig att Alice har försvunnit i Berlin. Snart kommer besked att hon har dött. Här finns sedan en ansats till ren deckarintrig när Sophie bestämmer sig för resa till Berlin för hitta sanningen om vad som hänt med Alice. Hon får överta rummet där Alice bodde och hoppar också in som städare på Alices gamla arbete tillsammans med Lisa (Jella Haase).

Skildringen av Berlin blir som en ”alternativ” turistexposé; väggklotter för RAF (Röda Armé-fraktionen), lite S-bahn, TV-tornet vid Alexanderplatz i fjärran ett antal gånger, tysk kollektivanda med en mus som husdjur, lite vild fest, dricka öl på hustak och så vidare. Scenväxlingarna är många, som om Adolfsson inte litar på att vi vågar ta emot scener som får växa och djupna av sig själva.

Detaljer som stölder, Alices sextrakasserier mot en manlig städkund och obalans mellan Alice och Sophie i barndomen blir till sist bara oväsentliga pusselbitar i en story som tyvärr känns väldigt tunn och som landar i pretentiös tomhet.

Det känns som sagt tråkigt, bra film om de sena tonåren behövs. Och några gånger under filmen känner jag ett stänk av saknad efter den anda som fanns i svenska TV-serien ”Spung” eller brittiska upplagan av TV-serien ”Skins” där det fanns en förmåga att få tittaren att bli nyfiken, upprörd och berörd.

Ulf B Andersson