Mannen som alltid arbetade

Henrik Georgssons film om Stieg Larsson är ett viktigt tidsdokument.

Film:  Mannen som lekte med elden   Regi: Henrik Georgsson   Land: Sverige   

Vid sidan om sitt arbete med Expo arbetade Stieg Larsson som grafiker på nyhetsbyrån TT i 20 år. Foto: Pressbild/SF

För en yngre generation är väl Stieg Larsson författaren vars romaner fångat en hel värld av läsare. Hans trilogi Millennium lär ha sålts i 90 miljoner exemplar och filmatiseringarna har fram tills nyligen blivit succéer. Romansviten skrevs i hemlighet av Stieg Larsson som något slags avstressande fritidsprojekt och utgivningen kom efter att han dött i en hjärtinfarkt den 9 november 2004. Då var han 50 år gammal och i filmen ”Mannen som lekte med elden” vittnar de som fanns i Stieg Larssons nära omgivning att han alltid arbetade, åt skräpmat, rökte och struntade i motion.   

Vid sin död var Stieg Larsson den ledande experten i Sverige på högerextremism och fascism, både svensk och utländsk, och tidskriften Expos namn utåt. 

Det är en bitter ironi att Mannen som lekte med elden visas för pressen i Stockholm samma förmiddag som Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson i Riksdagen har uppnått en dröm: Att få rösta bort Stefan Löfvens regering. Med stöd av 17,5 procent av de röstande i riksdagsvalet den 9 september 2018 har SD blivit en av de stora politiska aktörerna. Partiet har gått en lång framgångsrik väg från en obskyr sekt av gamla nazister och unga skinheads. 

När vi i filmen ser bandet Division S i 1990-talets början sjunga ”Segra eller dö” är det dock svårt att inte dra paralleller till Facebookinlägget från Mattias Karlsson, gruppledare för SD i riksdagen, som efter valet 2018 slog fast att det nu handlar om ”Seger eller död”. 

Det är ett viktigt tidsdokument som Henrik Georgsson har gjort där många av de som arbetade tillsammans med Stieg Larsson berättar om modet men också rädslan inför hatet som tog sig våldsamma uttryck. 

Samtidigt är det en film som ger ett splittrat intryck. Intervjuerna och dokumentära inslag blandas med långsamma spelade scener. Och ibland handlar det om viktiga pusselbitar i Larssons barndom men filmen ger ändå ingen heltäckande bild av den politiske Larsson. När man lämnar biosalongen är det dock med en känsla av att analytikern och researchen Stieg Larsson verkligen hade behövts i dagens europeiska politiska klimat. 

Ulf B Andersson