Komprimerad dramatik i Cosmopolis

Robert Pattinson i Cosmopolis.

Film: Cosmopolis
Regi: David Cronenberg
Manus: Don DeLillo, David Cronenberg
Skådespelare: Robert Pattinson, Juliette Binoche, Sarah Gadon, Kevin Durand, Paul Giamatti
Land: Frankrike, Kanada, Portugal, Italien

En fiktiv släkting till ockupationsrörelsen på Wall Street får en visuell om än stum biroll som ram till denna film, betraktad utifrån baksätet i en svalt luftkonditionerad limousine med en ung multimiljardär på väg genom New Yorks föränderliga gator. Fast besluten om att till varje pris få klippa sitt hår på andra sidan staden.

Regissör Cronenbergs kommande hantverk har med tiden för mig kommit att representera en förväntan. En förväntan efter och en förhoppning om att få erfara en filmiskt rå realisms rent pulserande ådra. För lika sällan som ord eller dialoger i hans filmer läggs ned till rätta eller avrundas ned till vad som kalkylerat kan tänkas utgöra publikens gemensamma nämnare så kammas vare sig våld eller sexscener ned till denna poänglöshet. Därför gläder det mig att nu återigen se Cronenberg lyckas med detta konststycke utan att fokus rycks ifrån det enda egentligt viktiga. Berättelsen.

Efter filmer som Dead Zone, Naked Lunch och Eastern Promises är Cronenbergs senaste verk Cosmopolis. Här berättas historien om den 28-årige multimiljardären Eric Packer (Robert Pattinson). Packer som är VD till företaget med samma namn befinner sig fast stationerad i tronsätet längst bak i en sval och ljudisolerad limousine ute på New Yorks gator, fast besluten om att nå sitt mål av att klippa håret på andra sidan staden. Och vare sig den avgörande affären, det överhängande dödshotet, stadens presidentbesök eller den döde rapartisten som alla på sina olika vis blockerar New Yorks gator såväl som Packers egna tankar ska få stoppa honom på sin vallfärd med riktning framåt marsch.

Att Cronenberg här har valt att iscensätta majoriteten av filmen i denna miljö är ett självskrivet gott men bitvis även något riskabelt val. För här och ingen annanstans blir konsekvensen att varje ord och blick ifrån skådespelarna utan undantag skapar fundamentet till vad filmen i slutändan är värd eller vill säga oss. Eftersom det helt enkelt inte finns några distraherande eller utsmyckande hjälpeffekter till hands för att dölja, förnöja och höja dialogen och manusets brister med.

Så det bär mig emot att konstatera att Pattinsons fullgott godkända gestaltande av all den kalkylerande och kyliga svinighet som huvudrollen kräver stundtals har fallit offer för Cronenbergs ibland lika kyliga iscensättande. Och dessutom så kan filmens läckra upplägg inte helt kompensera att den så gott som konstant pågående, och oftast njutbara, dialogen tyvärr även stundtals är lite väl långgrund och intetsägande.
Regissör Cronenberg har här själv gått ut och proklamerat att det tog honom rekordsnabba sex dagar att skriva om Don DeLillos originalroman till denna filmversion. Varpå man inte kan låta bli att undra hur mycket bättre en nu endast bra film hade kunnat bli om han bara hade ägnat den tolv dagar.

Men alltsammans till trots så är det inte fy skam att få sig äran till att kunna ingravera minnesbilden av en pågående prostataundersökning på en hypokondrisk multimiljardär som i kupéns isolerade miljö samtidigt håller en monolog om sexuella spänningar till sin lätt trängda kvinnliga kollega på decimeternära avstånd.
Det ger en minnesvärd eftersmak.

Andreas von Scherling