Hur överlever man ett folkmord?

Sanningen om ven som är skyldig måste fram. Men hela folk får inte kollektivt stämplas som skyldiga, anser Pia-J Fallström i denna krönika. Hon arbetar ideellt som samordnare inom Amnesty för Östeuropa och Balkan.

En vacker sommardag i Sverige. Några kvinnor är på väg att ge blodprov i en förort till Stockholm. Det samlas blod för DNA-analys som ska jämföras med fynd från massgravar i före detta Jugoslavien. Fortfarande saknas cirka 40 000 människor.

Nästan tio år efter fredsavtalet i Dayton letar folk fortfarande efter sina nära och kära. Milosevic sitter i rättegång, och man har inte ens hittat alla offren än. För att bli dömd för mord, behövs väl ett lik? Hur många lik behövs det för att bevisa ett folkmord?

I slutet av juni besökte Internationella kommissionen för försvunna personer (ICMP) fem städer i Sverige. Enligt Asta Zinba på ICMP samlar man information för en databas där fynd från massgravar ska jämföras med blodprov från saknade personers familjemedlemmar. Med hjälp av modern teknologi samkörs informationen för att fastställa de dödas identitet. Hittills har man lyckats identifiera ca 5 000 personer.

Enligt ICMP är majoriteten av de försvunna, cirka 25 000 från Bosnien-Hercegovina. Cirka 80–85 procent av dem är bosniaker (muslimer). I Sverige bor cirka 60 000 bosnier. Enligt Zinba är olösta försvinnanden ett brott mot familjemedlemmars mänskliga rättigheter.

Men det handlar inte bara om att få svar. Det handlar om att människor måste leva tillsammans. Även om man inte kan glömma. Hur reagerar man om man varje dag ser personer som begått brott gå fria?

Besöket i Sverige är en del av ICMP:s vetenskapliga arbete. Parallellt pågår försoningsarbetet.

Nästan samtidigt med besöket, publicerade Republika Srpskas Srebrenica-kommission i slutet av juni sin slutrapport. Kommissionen hade som syfte att klarlägga händelserna i Srebrenica juli 1995. En rapport släpptes redan i början av året men bedömdes vara undermålig. Men den nya rapporten är faktiskt bättre. Den ger bl a information om 11 hittills okända massgravar och fastställer att man försökt dölja dödandet genom att flytta kroppar i efterhand.

Den slår också fast att polisen beordrades att delta i massmordet och att själva operationen hade tre faser: attackera Srebrenica, separera kvinnor och barn från männen och avrätta männen.

Efter publiceringen krävdes många politikers avgång. Många har bevisligen fram tills nu känt till sanningen om Srebrenica. I princip all information kommer ju från Republika Srpskas ledning.

Zinba välkomnar all ny information, även om rapporten är ett resultat av hårda externa politiska påtryckningar. Sanningens uppdagande är en del av den nödvändiga försoningsprocessen.

Ett problem är att de flesta fortfarande skyller på kollektiv: alla serber, alla kroater, alla bosniaker, hela det internationella samfundet, USA, EU, FN, Nederländerna. Enligt Zinba kan konflikten inte lösas på grund av detta. En konfliktlösning kräver sin tid.

Det behövs uppdagande av fakta, och att de som begått brott döms. Ondskan måste få ett ansikte. Bara på så sätt kan man avlösa den kollektiva skulden. Visserligen är det så att många av de skyldiga är serber: Milosevic, Karadzic, Mladic. Men man kan inte anklaga ett helt folk för »någras« förbrytelser. Inte ens det serbiska folket kan anklagas kollektivt.

Vi återkommer till frågan om hur man lever tillsammans efter ett folkmord. Hur lever man med grannar som man tror har begått brott? Hur lever man med människor som inte sade »Stopp!« fast de visste vad som pågick?

Enligt Zinba är det framförallt de som inte direkt påverkats också de som bara skulle vilja glömma. Men de som verkligen saknar någon närstående, vill oftast veta vad som hänt, detta oavsett vad som än har hänt.

Kan man beskylla människor för handfallenhet när de inte vågat sätta sig emot?
Den skyldige bör i slutändan ändå vara den som tar vapnet i sin hand och utför dådet. Den som planerar och beordrar. Den som begår brottet. En stat är skyldig att skydda sina medborgare. Det är därför man idag utbildar soldater och poliser i mänskliga rättigheter.

De ska veta att det gäller att säga stopp, inte blint lyda varje order.
För att ett samhälle ska överleva ett folkmord måste man individualisera brotten. De skyldiga måste gripas, och de som inte är skyldiga, måste förlåtas.

Text: Pia-J Fallström