Tlachinollan - prisbelönad kamp för mänskliga rättigheter i Mexiko

I den mexikanska delstaten Guerrero arbetar Tlachinollan för mänskliga rättigheter. De har fört fallen med Inez Fernández Ortega och Valentina Rosendo Cantu till Interamerikanska domstolen som tvingat Mexiko att erkänna sina brott. Anna-Stina och Christer Arnrup ger här en personlig bild av en resa till södra Mexiko.

”Jag hörde hur du pratade engelska med dem där nere. Varför pratar du deras språk när du inte talar mitt språk?”
Orden kommer från en man som tillsammans med sin fru besöker människorättsorganisationen Tlachinollans kontor i Tlapa de Comonfort i delstaten Guerrero i södra Mexiko.
Mannen tillhör folkgruppen Me´phaa och talar nästan ingen spanska. Han har tagit sig från hembyn denna dag för att få råd och hjälp av Tlachinollans advokater. Att det var helgdag och att kontoret var stängt visste han inte, men en av advokaterna, Santiago Aquirre, som råkade komma förbi tog sig ändå tid att prata med honom. Mannen blev mycket indignerad när det visade sig att han inte kunde få hjälp förrän efter helgen när en Me´phaa-talande advokat var på plats.
Hans fråga var ur hans synpunkt helt berättigad eftersom Tlachinollan, Centro Derechos Humanos de la Montaña, är verksam i den del av Guerrero där indianbefolkningen är störst och de tre viktigaste språken är me´phaa, na savi och nauas. Tlachinollans sex advokater behärskar tillsammans alla språken.

Fullt logiskt kunde Santiago Aquirre ha ställt samma fråga till oss när vi besökte honom och hans kollegor på Tlachinollan under vår Mexikoresa i november. Vi talar engelska men är sämre på spanska.
I flera år har Amnestygruppen i Ängelholm/Båstad arbetat med aktionsfallen Inez Fernández Ortega och Valentina Rosendo Cantu, två Me´phaa-kvinnor som år 2002 torterades och våldtogs av mexikanska soldater i sina hembyar. Deras historia är en lång kamp för upprättelse. Det handlar om två modiga kvinnor, som trots att myndigheterna från början inte ens ville ta emot deras anmälan, bestämde sig för att inte acceptera förnedringen.

Med advokathjälp från Tlachinollan och ett stort internationellt stöd, bland annat från Amnesty har deras fall drivits till den Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter, IACtHR, som hösten 2010 kom med ett omfattande domslut gentemot den mexikanska staten. Domen innehåll såväl individuell upprättelse för Inez och Valentina som krav på förändringar i konstitution och lagstiftning. Staten åläggs att föra upp ärendena till civilrättegång på federal nivå så att de skyldiga kan straffas.

Inez och Valentina.

Detta är en stor framgång för mänskliga rättigheter i Mexiko. Enligt nuvarande regelsystem hanteras alla brott, även människorättsbrott som begås av militärer inom den militära jurisdiktionen, vilket i praktiken innebär straffrihet för militär personal. Just den omfattande straffriheten och korruptionen i Mexiko är en av anledningarna till att fallen med Inez Fernández Ortega och Valentina Rosendo Cantu har tagits upp som IAR (Individuals at risk)-fall av Amnesty.

Den 15 december 2011, 15 månader efter domslutet, kom statens offentliga erkännande av domen, för Valentinas del. Vid ett offentligt möte i huvudstaden Mexico City fick Valentina ta emot en personlig ursäkt från Mexikos inrikesminister, som samtidigt på statens vägnar tog ansvar för brotten och accepterade domslutet. I mötet deltog ett stort pressuppbåd, mexikanska och internationella människorättsrepresentanter, Tlachinollans grundare och verksamhetsledare Abel Barrera och inte minst Valentinas mamma och dotter. I början av 2012 förväntas ett erkännande också när det gäller Inez.

Santiago Aquirre är den advokat som främst har drivit den juridiska processen till Interamerikanska domstolen. Vi hade förmånen att träffa honom tillsammans med Valentina Rosendo Cantu själv och Abel Barrera i Berlin i samband med tyska Amnestys 50-årsfirande. Då utdelades också tyska sektionens MR-pris till Abel Barrera ”för hans mod och envishet i kampen för mänskliga rättigheter i Mexiko”.
Tlachinollan är en annorlunda MR-organisation som arbetar på flera plan. Dess styrka ligger i att kunna förena den lokala verksamheten i regionen La Montaña och samtidigt på ett effektivt sätt kunna hitta vägar för internationellt stöd, uppmärksamhet och support från organisationer och politiker världen över.

Tlachinollan finns alltid till för människor eller grupper av människor som utsätts för de svårigheter problem och hinder som är kännetecknande för regionen; fattigdom, bristande tillgång till utbildning och sjukvård, diskriminering från myndigheternas sida, problem som följer av den ständiga militära närvaron. Organisationen tar sig an enskilda fall och driver juridiska processer i domstol när så behövs, ofta gentemot myndigheterna. I andra fall är konfliktlösning i samtal och förhandlingar en framgångsrik metod.

En högprioriterad uppgift för Tlachinollan är att försöka stärka det civila samhället i byarna. Man samarbetar och stödjer de lokala organisationerna, communidades eller en folkgrupps egen sammanslutning. Det kan till exempel handla om skolor, vägar, arbetstillfällen, ja allt som kan leda till ett bättre och värdigare liv för den enskilde och för kollektivet.

Vy över comunidad Buena Vista.

Vid vårt besök hos Tlachinollan fick vi följa med Santiago och Isidor, båda advokater, till den lilla bergsbyn Buena Vista, belägen högt uppe i bergen två timmars bilfärd från Tlapa. Vägen dit är periodvis ofarbar på grund av jordskred i samband med regn. I Buena Vista träffade vi byns företrädare, fyra män, i det nya kommunhuset som invånarna själva hade byggt. Ärendet var att diskutera skolgången för de mindre barnen. Avståndet till närmaste by var knappt fem km och därmed ”inom gångavstånd” enligt myndigheterna. Detta fick till följd att de mindre barnen inte gick till skolan alls och när de blivit större fick stora svårigheter att följa med i de klasser de då hänvisades till.

Militären finns överallt i bergen och strax före Buena Vista hade de slagit upp ett tillfälligt läger. Ofta stannar de längre än de har proviant till och då får lokalbefolkningen besök. De finns här för att bekämpa vallmoodlingar enligt den officiella versionen. Snarare verkar det som militären används för att bevaka och förtrycka befolkningen. Delstaten Guerrero är mycket svag, vilket ger militären stor makt. Men de har problem med att skapa relationer till befolkningen och det blir ju inte bättre av att de trampar ner en majsodling, vilket nyligen hände en av byns invånare.

Comunidadordförande Marcelo med fru och barnbarn.

Santiago och Isidor lovade att hjälpa till med en ansökan om egen skola i Buena Vista och att föra byns talan gentemot skolmyndigheterna. Efter mötet blev vi inbjudna till ordförandes lilla hus där vi bjöds på lunch, nyslaktad kokt höna i den starkaste sås vi någonsin ätit, mole gjord på chilifrukter.

En annan företeelse som vi fick ta del av, och som vi inte hade någon kännedom om tidigare, är den inhemska migrationen och alla de problem som denna medför. Det handlar om säsongsarbete under skördetiden i de norra delstaterna. Då drar tusentals människor från Guerrero med alla sina barn och allt sitt bohag till norr under sex månader för att arbeta på fälten, under dåliga arbetsförhållanden, dåliga bostäder och ingen skolgång för barnen annat än undantagsvis.

Eftersom myndigheterna inte gör vad de ska, ser Tlachinollan till att alla som åker åtminstone blir registrerade. Man har också ordnat en uppsamlingsplats där folk får äta sig mätta och får ett matpaket med sig innan de stiger på de dåliga, överfulla bussarna på väg norrut. Vi frågade en ensam mamma med fyra barn vad barnen gör när hon arbetar på fältet.
– Det vet ingen, svarade hon.
Miguel, föreståndare på uppsamlingsstället, menade dock att alla barn gör sitt dagsverke på fältet med arbetsgivarens goda minne.
Ingen talar om det eftersom det är förbjudet. Inkomsten behövs i familjerna . Det är stora bolag, som exporterar sina produkter framförallt till USA, Kanada och Kina. Odlingarna är oftast kraftigt besprutade och varken de vuxna eller barnen har några skyddskläder. Hudutslag och andra allergier är vanliga.

Isidor, Santiago och Christer utanför Tlachinollans kontor.

Efter 15 års arbete i La Montaña har Tlachinollan blivit en positiv kraft som låter höra om sig såväl i Mexiko som internationellt. Det tyska Amnesty-priset är ett i raden av utmärkelser. 2010 mottog man Robert F. Kennedys MR-pris och året dessförinnan WOLA-priset – Washington Office for Latin America.

Trots de ständiga hoten, även dödshot mot medarbetarna, är det en populär arbetsplats. Santiago Aquirre och den internationella samordnaren Cristina Hardaga har flyttat hit från andra delar av Mexiko, men de är undantag. De flesta av de 25 medarbetarna har sitt ursprung i byarna eller kommer från själva stan Tlapa. De har återvänt efter utbildning i delstatshuvudstaden eller Mexico City. En psykologtjänst har dock varit vakant i över ett år trots stora behov.
– Det finns inte så många utbildade psykologer som förstår kulturen i La Montaña och talar minst ett lokalt språk, helst två, säger Abel Barrera när vi är hembjudna till honom och hans fru den sista kvällen av vårt besök.

Historien om Tlachinollan, verksamheten och visionerna så som de formuleras av Abel och hans medarbetare är imponerande. Det finns ett enormt engagemang hos alla vi träffar och det finns inget som inte är möjligt.
– Den enda gången Abel tappar humöret och blir rasande är när han får veta att någon inte har blivit bemött på ett värdigt sätt eller fått vänta i onödan, säger en medarbetare.
Vi tror inte att det händer särskilt ofta. Däremot gladdes han säkert mycket tillsammans med Valentina, när hon i höstas utsågs till en av världens 50 modigaste kvinnor av den engelska tidningen Marie Claire.

Text och bild: Anna-Stina och Christer Arnrup

Fotnot: Artikelförfattarna är medlemmar i Amnestygruppen i Ängelholm/Båstad