En resa till Hebron
I denna krönika berättar Anna Johansson, generalsekreterare, om sina intryck från ett besök i Hebron på Västbanken och ockupationens konsekvenser.
Krönika | 2022-12-20 Av: Anna Johansson Även publicerad i AmnestyPress #4/2022 |
I dessa hus i H2 där det bor palestinska familjer har israelisk militär svetsat igen ytterdörrar. Gallren för fönstren är ett skydd för familjerna mot att föremål ska kastas in. Foto: Anna Johansson
Vi befinner oss i Hebron, Västbankens näst största stad med cirka 220 000 invånare. Trots att Hebron ligger i Palestina är staden delad i två delar; den västra delen, H1, där den palestinska myndigheten styr och den östra delen, H2, som kontrolleras av israelisk militär. Skillnaden kunde inte vara mer tydlig. I den västra delen möter vi ett myllrande folkliv, med marknader, basarer och högljutt tutande taxibilar. Den östra delen är däremot helt folktom, sinnebilden av en spökstad. Busstationen är en militärbas, grönsaksmarknaden är övergiven. Gatubilden domineras av soldater och militära fordon.
Uppdelningen av Hebron på Västbanken. Foto: Wickey-nl/Wikimedia
Den israeliska militären har ett begrepp för det som sker i östra Hebron. Det kallas “sterilisering”. Syftet är helt enkelt att tvinga bort palestinier från staden för att skapa utrymme för judiska bosättare. De palestinier som vägrar flytta och trots allt bor i östra Hebron, i H2, har få rättigheter. På huvudgatan får palestinier inte vistas eller köra bil. De familjer som bor här kan inte längre använda sin ytterdörrar, de har militären svetsat igen och familjerna tvingas använda bakdörrar och källaringångar för att nå sina hem. De kan inte ta emot besökare. Att laga en trasig ledning eller täta en vattenläcka blir nästintill omöjligt på en plats där allt kräver militära tillstånd. Barn tvingas stanna vid otaliga checkpoints bara för att ta sig till skolan. Och ambulansen svarar inte längre på anrop från H2.
Hur ser då situationen ut för de judiska bosättningarna i närheten? Trots att de formellt är illegala, tillhandahåller de lokala myndigheterna elektricitet, vatten, avlopp, vägar och säkerställer att bussarna går som de ska. Återigen, skillnaden kunde inte vara mer tydlig.
Men det finns också en annan skillnad mellan västra och östra Hebron, som tydligt illustrerar hur palestinier och judiska israeler behandlas olika. I östra Hebron, H2, råder militära lagar och de palestinier som bryter mot de ofta godtyckliga reglerna arresteras och ställs inför militära domstolar, i rättegångar som inte lever upp till internationella normer. Detta till skillnad från hur judiska bosättare behandlas. De lyder under civila lagar och om de över huvud taget åtalas, sker det i en civil domstol. Dock vittnar de palestinier som bor i området om att judiska bosättare sällan ställs till svars för överträdelser och våld, vilket i praktiken innebär att det råder straffrihet för att trakassera palestinier, misshandla dem, och demolera deras hus. Och än värre, dessa illdåd begås ofta under beskydd av israeliska soldater.
En så kallad röd gata i H2 i Hebron. Här får inte palestinier vistas. Foto: Anna Johansson
Det våld och förtryck palestinierna vittnar om blundar Israel för – samtidigt som staten och militären skyddar de bosättare som begår övergrepp mot palestinier. Men omvärlden får inte blunda. Vi måste fortsätta att hålla israeliska myndigheter ansvariga för de allvarliga människorättskränkningar som sker varje dag på de ockuperade palestinska områden, tills dess att ockupationen upphävs. Det utdragna, systematiska och djupt rasistiska förtryck som präglar palestiniernas situation kan inte få fortgå. Apartheid är trots allt förbjudet i internationell lag.
Anna Johansson
Anna Johansson är generalsekreterare i svenska Amnesty.
Anna Johansson. Foto: Malin Sundelin
Läs också
France Should Denounce the Expulsion of Salah Hamouri by Israel (Human Rights Watch 2 december 2022)
Israel/OPT: Deporting Salah Hammouri would constitute a war crime (Amnesty International 1 december 2022)
Visa solidaritet med palestinierna – avsluta stödet för Israels apartheid (Amnesty International 29 november 2022)
Läs mer från Amnesty Press
50 år av ockupation (5 juni 2017)
Krönika | 2022-12-20 Av: Anna Johansson Även publicerad i AmnestyPress #4/2022 |