Stark roman om 1990-talets början

Fotbollsplanen är navet i den unge Daniel Poohls liv. Det är tidigt 1990-tal i ”Som om vi hade glömt” där det lilla dalsländska samhället Åsensbruk får ta emot nya invånare på flykt från krigets Balkan. Daniel Poohls romandebut är angelägen och viktig.

Daniel Poohl. Foto: Sara Appelgren

Bok: Som om vi hade glömt
Författare: Daniel Poohl
Förlag: Leopard Förlag

Som om vi hade glömt är Daniel Poohls tillbakablick på sin skoltid och de år då det lilla samhället Åsensbruk i Dalsland fick nya tillfälliga invånare från det krigshärjade och söndervittrande Jugoslavien. Daniel Poohl har gjort sig känd som en ihärdig debattör i frågor rörande främlingsfientlighet och rasism och är idag chefredaktör för tidskriften Expo. I “Som om vi hade glömt” lägger han journalistiken åt sidan för att med fint och enkelt språk berätta hur han som pojke kom på kant med främlingsfientligheten.  

Inflyttningen i området inleddes av en flyktingfamilj som snart följdes av flera. Efter en tid kunde två grupper urskiljas bland ortens befolkning. Båda med var sitt sätt att betrakta nykomlingarna. Antingen kunde man se dem som främlingar som kommit med sina konstiga språk, kläder och vanor för att roffa åt sig av vad Sverige har att ge i form av lägenheter, pengar och jobb. Eller så kunde man, som den unge Poohl, se dem som välbehövlig förstärkning till det lokala fotbollslaget.

Fotbollsplanen är tvivelsutan navet i den unge Poohls liv. På bollplanen kan man inte bara vinna sportslig ära genom att briljera med bollen, man kan även vinna nykomlingarnas gillande genom att lära sig en svängig svordom från Balkan. Planen är spelplats för både nyvunnen vänskap och hård konkurrens. Inte minst är den arenan för alla framtidsdrömmar, för vem skulle inte vilja bli fotbollsproffs?

I berättelsen beskrivs hur förluster och känslan av förnedring kan svida helt outhärdligt för ett barn. När den unge Poohl i berättelsen falskeligen pekas ut av en fotbollskompis som den som krossat ett fönster misstror till och med hans mamma honom. Hon som borde förstå. Känslorna är bekanta för dem av oss som kommer ihåg. De svidande ögonen och den vibrerande vreden. Poohls rakt beskrivna skam, avundsjuka, och ibland hämndlystnad snuddar vid det som för de flesta av oss är genant att erkänna om oss själva. Detta bidrar till att man som läsare tar berättelsen på allvar och upplever den som äkta vara.

Som om vi hade glömt. Foto: Leopard förlag

Vi är födda samma år, författaren och jag. Vi kommer båda från små städer med både snåla utsikter och slitna skolor. När vi växte upp rapporterade medierna om Lasermannens illdåd och ifrån högtalarna skränade Ultima Thules tondöva och fumliga musik. På lektionerna tragglade vi igenom de trivsamma läroböckerna Äppel, Päppel, Piron, Paron och kanske till och med Kråkan. Ute på skolgården kunde vi se hur skolkompisarna, en efter annan, kom med nyinköpta kängor och bombarjackor i svart eller grönt. Vi verkar till och med ha haft klasskamrater med samma namn - Niklas, Daniel och Anna-Karin. Det är nästa som att överlåta mina erfarenheter åt författaren att berätta om. Man kanske kunde tro att gemensamma och överlappande erfarenheter skulle bädda för obehag men boken visar sig vara en sober och sansad beskrivning av både tiden och småstaden, och jag kan luta mig tillbaka för att ta emot berättelsen.

Jag må ha slagits av likheterna oss emellan när Daniel Poohl berättar om sitt 1990-tal men det finns betydande skillnader också. I boken berättar författaren hur han kunde märka hur hans kompisar gled över till fel sida. Till den sida där de kallade sig patrioter. Han kunde lägga extra möda på de vännerna för att locka tillbaka dem till sin egen sida där man såg invandrarna som förstärkning till både Åsensbruk och fotbollslaget. I min barndom blev det aldrig så tydligt vem som var vem. Jag minns det tidiga 1990-talet som en tid med flytande gränser.
Bert Karlsson stod bakom både ett soligt och roligt Sommarland och ett högerextremt rockband i rollen som skivbolagsdirektör. Mina kompisar kunde lyssna på Ultima Thule ena dagen och Michael Jackson dagen därpå. Gränser rörde sig ständigt och jag visste aldrig om någon stod på någon särskild sida. Sådana insikter nådde aldrig jag.   

Att författaren i efterhand valt att se tillbaka på sin barndomstid nu när han kan dra en vuxen människas slutsatser gör boken angelägen. Han kan sätta ord på hur skolan, hemmet och kompisgänget förändras när främlingsfientligheten gror. Kanske kan berättelsen bidra till att föräldrar idag håller sig på tårna och är vakna för oönskade tecken på rasism i nära omgivning.

Vi vet ju alla hur det gick överstyr på 1990-talet. Kanske kan till och med boken uppmuntra oss att sätta de små käppar vi råkar ha till hands i hjulen för rasismen när det klottras nazistpropaganda på ungarnas skolor. En bok behöver sannerligen inte vara tjock för kännas viktig. 

Andreas Boström