Allvarlig Fares imponerar

Titel: Zozo
Regi: Josef Fares
Medverkande: Imad Creidi, Antoinette Turk, Carmen Lebbos, Elias Gergi, Viktor Axelsson, Charbel Iskandar, Yasmine Awad, Jad Stephan
Land: Sverige och Libanon

Mitt i det krigshärjade Beirut bor den tioårige pojken Zozo med sin familj. Året är 1987 och inbördeskrigets bomber och kulsprutesalvor är en del av vardagen. Zozo lever trots omständigheterna ett normalt liv med kompisar och skola. Ibland försvinner han i sin drömvärld ovan stjärnorna och när verkligheten runt omkring blir för hård finner han tröst och förståelse i den lilla kyckling som han hittar bland ruinerna en dag.

Mer verklig än hans livliga fantasi lever drömmen om Sverige – paradiset på jorden där hans farmor och farfar bor. Målet är att en dag flytta dit tillsammans med mamman, pappan och storebrodern, som alla övar svenska från kassettbanden som hans farfar har spelat in. Resehandlingarna är klara och vilken dag som helst ska de sitta på planet. Men så inträffar katastrofen och Zozo tvingas ensam göra resan mot sitt nya ovissa liv.

Efter en kraftig bombattack tvingas Zozo fly
från sitt hem i Beirut.

Josef Fares gör i denna sin tredje långfilm ett rejält kliv bort från de tidigare succékomedierna Jalla! Jalla! och Kopps. Visst finns det skämtsamma och fantasifulla språket kvar, bland annat lockar den talande kycklingen, som brodern Fares Fars lånat ut sin röst till, till skratt. Och stilen är bitvis lekfullt opretentiös på det sätt som Josef Fares i det närmaste har gjort till sitt signum.

Men Zozo är samtidigt något helt nytt, ett drama om utanförskap som skildrar en pojkes försök till anpassning i en ny värld. Mobbningen och kylan på den svenska skolgården är hämtade från Fares egna erfarenheter då han som tioåring själv flydde från Libanon till Sverige för 18 år sedan. Också i Libanon är miljöerna hämtade ur Josef Fares egna uppväxt. Den gata i Beirut, där Zozo bor med sin familj, är samma gata som Josef Fares själv bodde på.

Zozo blir snabbt varse att det inte är helt
smärtfritt att börja i en ny klass i Sverige.
Farfarn vill att han stå upp för sig själv och
ta till nävarna när han stöter på motstånd.

Josef Fares lyckas bra med att spegla ett Sverige som innerst inne vill väl, men som i sin stelhet och rädsla ofta står handfallen inför det som är annorlunda och främmande. Framför allt bärs filmen upp av huvudrollsinnehavaren Imad Creidis utmärka prestation som den brunögde, lockige, drömmaren Zozo. Josef Fares har sagt i intervjuer att det tog över 300 provfilmningar att hitta rätt. I början letade han efter någon i Sverige, men problemet var att skådespelarna här var alldeles för bra på svenska för att kunna gestalta någon som precis flyttat hit.

Imad Creidi, som spelar Zozo, är med i filmens alla scener och utan Jesper Kurlandskys casting hade Josef Fares haft betydligt svårare att skapa den inlevelse som filmen kräver. Men trots bra rollprestationer har filmen sina brister. Josef Fares har själv skrivit manus och regisserat. Ända sedan han var 19 år har han velat göra Zozo, men inte trott sig kapabel att ro iland projektet. Till stor del lyckas han, Zozo är bitvis både gripande och trovärdig. Men på något sätt går känslan förbi och kanske ligger problemet i att man inte riktigt lär känna Zozo?

Fotot är vackert och miljöerna fångas på ett autentiskt sätt. Drömsekvenserna, som när Zozo tittar upp mot stjärnhimlen, är typiskt Fareska och han backar inte för att ta ut svängarna trots att motivet är att göra en ”seriös” film. Det är riktigt bra och fortsättningen på Josef Fares karriär lovar gott.

I september visas Zozo på filmfestivalen i Toronto, där den är inbjuden till sektionen Special Presentations där man förra året visade filmer som Sideways, Hotel Rwanda och Gråta med ett leende.

Zozo har biopremiär fredagen den 2 september.

Josef Björklund

Bild: Sonet Film