De bortglömda massmorden 1965
Hösten 1965 pågick ett massmord i Indonesien. I en klappjakt på påstådda kommunister mördades mellan en halv miljon och en miljon människor. I dagens Indonesien består tystnaden kring det som hände för 50 år sedan och förövarna lever i frihet.
Krönika | 2015-11-18 Av: Papang Hidayat Även publicerad i AmnestyPress #4/2015 |
Papang Hidayat Foto: Amnesty International
För 50 år sedan inträffade ett av de värsta massmorden i Indonesiens historia. På kvällen den 30 september 1965 dödades sex generaler som en del i ett förmodat vänsteruppror. Det gav general Suharto en förevändning att ta makten och inleda en landsomfattande ”utrensning” av påstådda kommunister och deras sympatisörer.
Det som följde var en obeskrivligt mörk period i Indonesiens historia. Under de följande två åren släppte de indonesiska säkerhetsstyrkorna och deras dödspatruller lös en terrorvåg mot medlemmar i kommunistpartiet PKI, fackföreningsmedlemmar, akademiker, studenter och alla som misstänktes ha vänsterkontakter.
Någonstans mellan en halv miljon och en miljon människor mördades. Sexuellt våld förekom hejdlöst och otaliga kvinnor våldtogs eller hölls som sexslavar. Hundratusentals människor fängslades utan rättegång och många tillbringade åratal i fängelse där de regelbundet utsattes för tortyr och tvångsarbete. De sista fångarna frigavs först år 1999.
Massmorden innebar starten för Suhartos 32-åriga förtryckarperiod som president då han styrde Indonesien genom en militärdominerad regering som var beredd att använda våld för genomdriva sin vilja.
Om du är förvånad över att du inte har hört talas om dessa händelser tidigare så är det inget konstigt. Dödandet i Indonesien 1965–1966 är en av världens mest underrapporterade massakrer. Det finns överväldigande bevis för att västländer – fångade i kalla krigets antikommunistiska paranoia – undertryckte information om de fasor som pågick i Indonesien och till och med aktivt stödde Suharto.
I Indonesien har en kultur av tystnad bestått där till och med en diskussion om dessa händelser kan medföra påtagliga risker. Knappast någon av förövarna har ställts inför rätta och många lever kvar i de samhällen de en gång i tiden terroriserade, har lokala maktpositioner och skryter öppet om sina brott.
Många offer fortsätter att leva i fruktan och krav på sanning och rättvisa har till stor del ignorerats av indonesiska regeringar sedan Suharto tvingades avgå år 1998 och landet återvände till demokrati.
Pak Kusnendar är en av överlevarna som är fast besluten att se till att det förflutna inte glöms bort. År 1965 kastades han i fängelse utan rättegång då han hade en lös koppling till kommunisternas ungdomsorganisation. Pak Kusnendar tillbringade de kommande tolv åren bakom galler där han fick utstå misshandel, tvångsarbete och var på gränsen till svält. De senaste åtta åren har Pak Kusnendar och andra överlevande samlats en timme varje vecka utanför presidentpalatset i Jakarta. De är svartklädda och har svarta paraplyer, en enkel men kraftfull vaka för att kräva att regeringen tar deras krav på sanning och rättvisa på allvar.
År 2012 publicerade människorättskommissionen Komnas HAM en förödande rapport som presenterade bevis för att säkerhetsstyrkorna gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten. Ännu har inte några åtal väckts. Mycket har hänt i Indonesien när det gäller mänskliga rättigheter de senaste åren och landet har rättmätigt fått en regional ledarposition. Men genom att sopa sitt mörka förflutna under mattan sås bitterhet och miljoner offer och anhöriga får fortsätta att lida utan sanning och rättvisa.
Papang Hidayat
Papang Hidayat är Indonesienutredare på Amnesty International.
Översättning & bearbetning: Ulf B Andersson
Läs mer från Amnesty Press
I höst hålls en Folkets tribunal för Suhartos offer (22 april 2015)
Ingen upprättelse för offren för Suhartos kommunistjakt (2 november 2012)
Spionchef friad för mordet på Munir (6 januari 2009)
Exdiktatorn Suharto begravd (28 januari 2008)
Brännpunkt Jakarta (Amnesty Press nr 1/2001)
Krönika | 2015-11-18 Av: Papang Hidayat Även publicerad i AmnestyPress #4/2015 |