Här hemma och där borta
Krönika | 2000-10-23 |
I början av 80-talet arbetade jag på en liten advokatbyrå i London. Författaren Charles Dickens skulle ha känt igen miljön - han hade arbetat där som springpojke innan han valde att försöka sig på skrivandet. Här fick jag min första dagliga kontakt med brott mot de mänskliga rättigheterna. Delägarna hade valt att bistå de mest utsatta grupperna med juridisk rådgivning, och det var framför allt den stora romska befolkningen vi arbetade för. Våra klienter beskrev en vardag fylld med ständiga hot och trakasserier, med polisövervåld och med myndigheternas ambivalens.
Palden Gyatso, en tibetansk munk
som suttit 33 år i kinesiskt fängelse,
visar upp olika elshockvapen,
som han torterades med.
20 år senare har situationen i Europa inte förändrats. I den senaste Europarapporten redovisar Amnesty International övergrepp i 25 europeiska länder, däribland Sverige. Det är fortfarande minoriteterna som är värst drabbade. När EU förra månaden beslutade att häva åtgärderna mot Österrike var det med motiveringen att regeringen där inte behandlar flyktingar, invandrare eller etniska minoriteter sämre än något annat EU-land. Det är kanske så, men då måste vi också vara medvetna om den utbredda förekomsten av tortyr och misshandel i praktiskt taget alla europeiska stater.
FN:s kommitté mot tortyr har kritiserat Österrike för att inte utreda de många rapporterna om polisbrutalitet och Amnesty hade i våras en aktion för att ytterligare sätta press på regeringen. Ett av de fall som togs upp var den 25-årige nigerianen Marcus Omofuma som tre österrikiska poliser i maj 1999 skulle utvisa till hemlandet. Han försågs med munkavle och bands fast i flygplansstolen. När planet landade hade Marcus Omofuma kvävts till döds. Men det är sant att Österrike i detta fall inte var sämre än några andra EU-länder. Asylsökande har avlidit i samband med avvisningar också i Storbritannien, Schweiz och Tyskland.
Tack vare den globala människorättsrörelsens 25 år långa kamp mot tortyren har åtskilliga internationella normer antagits som förbjuder tortyr och som anger hur regeringarna kan förhindra tortyr. Men trots dessa framsteg fortsätter torterarna att åstadkomma fysisk och mental smärta hos otaliga offer. Torterarna slipper stå till svars medan såren hos deras offer aldrig läks och samhället förgiftas inifrån.
Den teknologiska utvecklingen har haft effekter både på tortyrmetoderna och på möjligheterna att bekämpa tortyren. Elchockredskap har utvecklats för att fasthålla, kontrollera och bestraffa människor. De används för tortyr i omkring 60 länder i världen. Samtidigt kan de som deltar i vår kampanj mot tortyr organisera sig på nya sätt tack vare kommunikationsteknologin. I dag är det svårare för torterarna att gömma sig, de kan spåras varthelst i världen de färdas. Inom några timmar kan både torterarna och offren bli till världsnyheter.
Mitt i förberedelserna för Amnestys kampanj mot tortyr får jag veta att vår egen svenska polis testar den så kallade elchockpistolen. Den kallas "intressant och ofarlig". Man hoppas också att få ta i bruk den likaså "ofarliga" pepparsprayen. Jag drar mig till minnes alla de tillfällen Amnesty rapporterat om hur polis sprutat pepparspray i ögonen eller munnen på demonstranter. Detta skedde bl.a. i Kalifornien och i Seattle förra hösten. Flera dödsfall har konstaterats efter att människor utsatts för pepparspray i USA. Jag tänker också på de 16 människor som dog när polis i Sydafrika för några år sedan skulle kontrollera en folkmassa med hjälp av elbatonger.
Om svensk polis beslutar att köpa in dessa produkter, väl medvetna om att det inte finns några opartiska medicinska undersökningar om hur de långsiktigt drabbar offren, då är det ett mycket cyniskt beslut. För Amnesty är det ett viktigt krav att handeln med tortyrvapen förbjuds och då inkluderar vi även elchockvapen.
Demokratins starka fäste i vår världsdel borde borga för att de mänskliga rättigheterna är någonting mer än ett hedersbegrepp. Dessvärre har situationen inte förbättrats varken för romerna eller för andra utsatta folkgrupper i Europa. Så när vi kämpar för de mänskliga rättigheterna får vi inte glömma bort behoven på hemmaplan.
Carl Söderbergh Generalsekreterare
Bild: Amnesty
Krönika | 2000-10-23 |