Utsatt situation för migranter och asylsökande på Cypern

Det utsatta läget för migranter och asylsökande på den delade ön Cypern beskrivs inte så ofta i svensk medier. Men situationen är fortsatt svår för flyktingarna och de organisationer som bistår med humanitära insatser.

Den antirasistiska organisationen KISA har arbetat för migranters rättigheter i över 20 år. Nu har de förbjudits att bedriva offentlig verksamhet. Foto: Julia Lindblom

Redan i mars 2020 larmade människorättsorganisationen Amnesty International om demokratiska inskränkningar i civilsamhället.

Ett stenkast från Ledragatan i den grekcypriotiska delen av Nicosia ligger den antirasistiska organisationen KISA, som i över 20 års tid hjälpt migranter på det delade Cypern. 

I augusti 2020 ändrade cypriotiska myndigheter i lagen om föreningsfrihet som försvårade möjligheterna för frivilligorganisationer att bedriva verksamhet på ön. Inrikesministern tog bort KISA ur registret över hjälporganisationer. Bankkontot frystes och organisationen får formellt inte bedriva någon utåtriktad aktivitet. KISA bötfälldes samma sommar för ärekränkning, på grund av en rapport om näthat som organisationen publicerat tio år tidigare. Organisationen är nu skyldig att betala 10 000 euro till staten.

När jag besöker KISA en förmiddag i slutet av november märks dock ingenting av förbudet och i de rymliga lokalerna på bottenplan pågår livliga samtal. KISA har ingång mot gatan och det är lätt för migranter att uppsöka verksamheten för att få hjälp.

– Vi fortsätter kämpa trots att situationen här blir värre och värre. Vi är beroende av volontärverksamhet och internationella nätverk som hjälper oss, men utvecklingen på Cypern är skamlig. Många tänker kanske på Polen eller Ungern som länder med Europas värsta migrationspolitik (intervjun gjordes alltså innan kriget i Ukraina, reds anm), men faktum är att situationen är lika svår här på Cypern, säger KISA:s direktör Doros Polykarpou.

Doros Polykarpou är direktör på KISA. Han menar att regeringen aktivt motarbetar civilsamhällets hjälporganisationer att utföra sitt arbete. Foto: Julia Lindblom

Under mitt besök kommer plötsligt ett telefonsamtal till organisationen. En båt har plötsligt försvunnit mellan Pafos, en kuststad på sydvästra Cypern, och Grekland. Ombord finns 28 barn. En ung student från Frankrike, som arbetar som volontär för KISA, tar emot samtalet från en kvinna som har sin syster ombord. Han skickar genast kontakten vidare till räddningsfartyget Sea Watch och andra NGO:s som verkar på Medelhavet.

Den cypriotiska inrikesministerns beslut att inskränka KISA:s verksamhetstillstånd sammanföll med att Cypern införde en än mer restriktiv asyl- och migrationspolitik. De senaste åren har flera olagliga pushbacks av migranter som kommit till Cypern rapporterats av människorättsorganisationer och UNHCR, FN:s flyktingkommissariat.

Detta är helt i strid mot internationella konventioner och mänskliga rättigheter. Den cypriotiska regeringen har försvarat sig med att säga att de tillämpat säkerhetsåtgärder under pandemin. 

I höstas ingick Cypern ett avtal med Israels regering, för att installera ett militärt övervakningssystem längs med den 180 kilometer långa Gröna linjen, demarkationslinjen som delar ön.

Cypern har varit en delad ö sedan 1974. 2003 öppnade gränsövergångarna på ön, men enbart för turkcyprioter och grekcyprioter med pass. Foto: Julia Lindblom

Det elektroniska övervakningssystemet, som syftar till att ytterligare skärpa gränserna och hindra migranter för att ta sig över gränsen, kommer att ta tre år att färdigställa och beräknas kosta närmare 28 miljoner euro.

Inne på KISA:s kontor möter jag 25-åriga Amal, som egentligen heter något annat, som vyssjar sin tre månader gamla bebis. Amal var höggravid när hon tillsammans med sin man och två små barn tog sig i en liten och ostadig flyktingbåt från Libanon till Cypern den 22 augusti 2021. Detta efter att de flytt från kriget i Syrien. 

Den cypriotiska polisen nekade först flyktingarna att stiga iland, trots att det saknades mat och vatten på båten. Amal, som skulle föda, separerades från sin familj och fördes till ett sjukhus i den närliggande staden Paralimini. Men när hon anlände till sjukhuset sade läkarna att det ännu inte var dags för förlossningen. 

Hon fördes då tillbaka till hamnen och lämnades att tillbringa natten ensam på en hård träbrits på golvet i ett förråd. Dagen därpå gick vattnet och hon fördes till ett sjukhus i Larnaca. Fortfarande utan kontakt med sin familj.

– Jag visste inte om de levde eller hade mat. Jag grät och bad, men polisen lät dem inte följa med mig till sjukhuset, berättar hon.

Medan Amal befann sig på sjukhuset, skickades hennes familj och de andra syriska flyktingarna tillbaka till Libanon. Familjen hoppas på en snar familjeåterförening i EU. 

– Jag kan inte sova om nätterna för att jag tänker på mina barn, om de är säkra eller ej. Jag kan varken äta eller dricka och tänker enbart på dem, berättar Amal i tårar på KISA:s kontor.

Över 2 000 migranter befinner sig i Pournara-lägret drygt två mil utanför huvudstaden Nicosia. Förhållandena är svåra och det saknas sjukvård på plats. Foto: Julia Lindblom

Dagen därpå besöker jag flyktinglägret Pournara i Kokkinotrimithia, två mil utanför huvudstaden Nicosia. Lägret var från början tänkt som ett tillfälligt mottagningscenter för 350 personer, som senare senare utökades till 600 personer, där migranter endast skulle behöva stanna i max 72 timmar. Nu bor över 2 500 personer i provisoriska tält på det inhägnade området under svåra förhållanden. Många tvingas vänta i månader innan de tillåts lämna. 

Inga läkare finns tillgängliga på plats, och inte heller några volontärer från hjälporganisationer syns till. Fastän jag saknar formellt besökstillstånd är det lätt att göra intervjuer. Ingen motar bort mig.

I lägret saknas ordentlig vattenförsörjning, hygienartiklar och andra förnödenheter. I en avgränsad del där minderåriga ensamkommande ungdomar ska bo, syns inte heller någon personal till. 

Det enda som hörs är en entonig röst som med jämna mellanrum ropar ut namn ur en högtalare på personer som ska inställa sig vid receptionen. 

De senaste två åren har protester återkommande genomförts mot de usla förhållandena som råder i Pournara-lägret. Under sommaren kan temperaturen nå över 40 grader , och under vinterhalvåret saknas regnskydd och värme. 

Wi-Fi:t i lägret fungerar inte, annat än i korta perioder i lägrets mittpunkt, där det finns en inhägnad “lekplats”, med en sliten rutschkana för barn. Detta gör det svårt för människor att hålla kontakt med släktingar och vänner.

De sanitära förhållandena är usla i Pournara-lägret och toaletterna ofta trasiga. Foto: Julia Lindblom

Frances är 25 år och från Sierra Leone. Hon har vistats i Pournara-lägret i över två månader och hoppas att få asyl på Cypern.

– Vi väntar här sedan flera månader men de har fortfarande inte ropat upp mitt namn. Nätterna blir kallare nu och maten är så dålig. Vi känner oss visserligen säkra, men när du märker att andra lämnar lägret medan du själv blir kvar, känns situationen inte alls bra, säger hon.

Ahmad har befunnit sig i lägret i 25 dagar. Han berättar att han har fem barn i Syrien, som han hoppas kunna ta i säkerhet till Europa.

– Det är fullt med myggor här. Ofta när vi får maten måste vi slänga den, för riset är inte färdigkokt. Toaletterna är usla och det finns sopor överallt, städningen existerar inte. I varje tält sover ungefär 15 personer, berättar han.

Skymningen lägger sig över Pournara-lägret och motorvägen är snart sänkt i ett becksvart mörker. Det saknas fungerande lampor längs med vägen, vilket gör det svårt för bilförare att upptäcka människor som rör sig i vägrenen. Det blir farligt att lämna lägret, om än bara för en promenad.

Frances, Refiatu, Mohamed, Patricia och Lucinda från Sierra Leone befinner sig sedan flera månader i Pournara-lägret. Foto: Julia Lindblom

Det finns också människor som fastnat i det ingenmansland mellan de venetianska murarna som utgör buffertzonen på det delade Cypern, och varken kunnat ta sig till norra eller södra sidan av ön.

På baksidan till det kulturella centret Home for Cooperation möter jag Grace, 24, och Daniel, 20, som båda kommer från Kamerun.

De har varit strandade på baksidan av huset i buffertzonen i över sex månader. Under tiden har de fått hjälp från olika ambassader med tält och mat, och möjlighet att duscha på det kulturella centret. Grace vill studera och arbeta inom administration om hon får asyl.

– Jag pluggade i Kamerun, men under krisen fick jag sluta då alla skolor stängdes i den anglofoniska regionen. Jag fick möjlighet att resa och beslutade mig för att ta chansen eftersom landet inte längre var säkert och hade blivit ett helvete, berättar Grace.

Efter att protester i de västra delarna av Kamerun, där många är engelsktalande, slagits ner under 2016 utbröt året därpå ett väpnat uppror som har fortsatt. Någon politisk lösning har inte nåtts och strider har fortsatt medan hundratusentals människor har flytt, de flesta inom landet.

Grace, 24, och Daniel, 20, var fast i buffertzonen i över sex månader, och tillbringade dagarna i två små tält. Efter att Påven besökte Cypern i början av december 2021 fick de slutligen möjlighet att söka om asyl i Vatikanstaten. Foto: Julia Lindblom

Väntan blev lång för Grace och Daniel. Inte ens när Grace fick plötsligt ont i kroppen och togs till sjukhuset i Nicosia fick hon lov att ansöka om asyl, utan fördes direkt tillbaka till det blå tältet i buffertzonen efter att ha varit inlagd.

– Jag fick ont i sidan av kroppen och har fortfarande ont. De tog mig till sjukhus, röntgade mig och undersökte hjärtat. Jag var så glad att jag fick vård, men så fort sjukhusbesöket var över tog gränspolisen mig tillbaka till buffertzonen. Den dagen slutade jag gå till checkpointen och be om asyl. Det här var för ungefär två månader sedan. Då förstod jag att situationen var allvarlig, berättar Grace.

Efter mitt besök på Cypern, i början av december, besökte Påven landet. Kort därefter annonserade Vatikanstaten att de skulle ta emot 13 migranter, bland annat Grace och Daniel.

På norra sidan av Cypern finns flera organisationer som arbetar för migranters rättigheter. Fezile Osum är 30 år och är aktiv i en ny plattform för mänskliga rättigheter, İnsan Hakları Platformu, som samlar organisationer i civilsamhället på norra Cypern. Varje vecka sitter hon i en hotline för våldsutsatta kvinnor och organisationen arbetar mot den omfattande sex- och arbetstrafficking som pågår på Cypern. Särskilt fokuserar organisationen på den trafficking som pågår på nattklubbarna, där kvinnor genom en särskild lag fråntas sina pass av den turkcypriotiska polisen, och inte tillåts lämna klubbarna.

Fezile Osum är aktiv i en ny plattform för mänskliga rättigheter på norra Cypern. Hon menar att problemet med trafficking är utbrett. Foto: Julia Lindblom

Plattformen har nyligen fått medel från EU för att genomföra flera projekt. Fezile Osum menar att många migranter lockas in i en slags arbets-trafficking på norra Cypern.

– Universitet arbetar tätt med agenturer, som betalas utifrån hur många studenter de tar till landet. Därför blir utbildning också lukrativ verksamhet på norra Cypern. Många universitet erbjuder kurser som inte finns, och lockar till sig studenter som senare tvingas in i trafficking för att betala höga terminsavgifter, berättar hon.

Fezile Osum berättar att det också blivit svårt för organisationer på norra Cypern att arbeta för migranters rättigheter.

– Just nu är läget svårt och hela tiden matas befolkningen på Cypern med uppgifter om att Turkiet “skickar” migranter till EU, när det i själva verket handlar om människor i behov av skydd. Förut kunde vi hjälpa människor att få tillgång till asylproceduren på andra sidan, men nu accepterar inte längre Cypern ansökningar om asyl över den gröna linjen. Pandemin har blivit en ursäkt för att ytterligare skärpa gränserna på båda sidor.  

Eastern Meditteranean University är ett av de största universiteten på norra Cypern. Foto: Julia Lindblom

Men situationen är inte statisk. Internationella studenter på norra Cypern har också börjat organisera sig för bättre villkor. I Famagusta ligger universitetet Eastern Mediterranean University, EMU. På ett bullrigt kafé inte långt från campus möter jag Emmanuel Achiri, medgrundare och projektledare för studentföreningen VOIS (Voices of International Students in Cyprus). 

Emmanuel Achiri, som är doktorand från Kamerun, skriver för tillfället en avhandling som fokuserar på migrationsrätt och mänskliga rättigheter. Han instämmer i att det är ett stort problem med de agenturer som utnyttjar studenter från Mellanöstern och afrikanska länder och att många studenter inte ges korrekt information innan de anländer till Cypern. Samtidigt understryker han att media och institutioner ignorerar den organisering som också pågår, och i vissa fall aktivt bidrar till exploateringen.

– Det är inte heller så att afrikanska och asiatiska studenter väljer att studera på Cypern enbart för att de är på flykt från sina hemländer. Studenter kanske flyr från krig, men många vill också studera och återvända hem för att använda betygen. Och studenterna är inte enbart offer utan organiserar sig också för bättre villkor, säger han.

Studentorganiseringen VOIS organiserar för tillfället 5 000 internationella studenter på Cypern, där omkring 120 är aktiva volontärer, från bland annat Syrien, Iran, Turkiet, Libanon, Sudan, Kamerun och många andra afrikanska och asiatiska länder. VOIS arbetar på flera områden, alltifrån att sänka hyrorna för studenter, till frågor som rör arbete och diskriminering till genusfrågor och hbtqi-rättigheter.

Emmanuel Achiri är medgrundare till studentföreningen VOIS, som organiserar omkring 5 000 studenter på norra Cypern. Foto: Julia Lindblom

– Vi har genomfört flera undersökningar och kartlade bland annat sexuella trakasserier mot studenter utanför universiteten. Rasism är också ett stort problem på Cypern, både på individuell och institutionell basis. Vår undersökning om rasism visade att omkring 85 procent av totalt 850 studenter som svarade, menar att de upplevt rasistisk diskriminering. Cypern har varit ett stängt land länge och därför har den antirasistiska organiseringen delvis uteblivit, menar Emmanuel Achiri.

I samband med rörelsen Black Lives Matter våren 2020 genomförde studentorganisationen ett antal demonstrationer. Samtidigt har de mött svårigheter att protestera öppet i huvudstaden Nicosia.

– Det finns en lag som hindrar migranter att registrera sig lagligt vilket gör det svårt för oss att genomföra demonstrationer. Det är ett stort demokratiskt problem när det kommer till mänskliga rättigheter, säger Emmanuel Achiri.

Cypern har öppnat för internationell flygtrafik och turisterna har trots pandemin börjar återvända. Samtidigt har situationen förvärrats i Pournaralägret. Smittspridningen har eskalerat och många människor insjuknade i slutet av förra året i covid-19.

Nicosia är världens sista delade huvudstad. Foto: Julia Lindblom

Regeringens politik har också lett till ökad rasism i lokalsamhällen. Flyktingar som fått boende i Charloka, en liten stad utanför Pafos, riskerar nu att mista sina bostäder och bli hemlösa efter attacker från högerextrema grupper och ett vräkningshot från kommunen. 

Men på den antirasistiska organisationen KISA fortsätter arbetet, dag som natt.

– Den cypriotiska regeringen verkar vilja avskräcka flyktingar från att komma till Cypern genom att göra förhållandena i mottagningslägren så kränkande och ohållbara som möjligt. Vi kräver att mänskliga rättigheter respekteras och att civilsamhällets organisationer inte tystas, säger Doros Polykarpou.

Julia Lindblom
[email protected]

Delad ö

Under Cypernkrisen 1974 invaderade Turkiet och sedan dess är Cypern delat. 1983 utropades Turkiska republiken Norra Cypern, som endast erkänns av Turkiet. Försök från FN och EU att ena landet har hittills inte lyckats.

24 april 2004 hölls folkomröstning om den plan för återförening av Cypern som hade utarbetats av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan. 65 procent av turkcyprioterna sade ja men endast 24 procent av grekcyprioterna.

Besvikelsen i EU var stor. Där hade man hoppats att den Förenade republiken Cypern skulle bli medlem 1 maj 2004. Republiken Cypern, i praktiken södra delen av ön, blev ändå medlem.

Läs mer om Cypern från Amnesty Press

Cypern – En delad ö (14 mars 2020)

Redaktören som retar Erdoğan – Şener Levent hotas av fem års fängelse (16 december 2019)