En uppväxt i ockuperat land

– Visst är jag rädd att det ska hända igen. Men sådant händer en massa pojkar i Palestina.
– Det är vardag, säger Qais Alleway och rycker lite på axlarna. Israel har ratificerat barnkonventionen men den tillämpas inte på de palestinska barnen i ockuperade områden.

Mustafa och Ali Jaber lever i rädslan för att gripas av israelisk militär.

För de femtonåriga palestinska pojkarna Qais Alleway och Ali Jaber är rädslan för arresteringar en del av vardagen. De är inte ensamma om att ha tillbringat helvetiska dygn i israeliskt fängelse och torterats under långa förhör. Det händer varje dag.
– Jag försöker att inte tänka på det som hände, då blir jag för rädd. Då vågar jag knappt leva. Det kan ju hända igen, säger Ali.
De tydliga brotten mot de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen har blivit vardag. Liksom alla andra palestinska barn vet de att soldaterna när som helst kan rycka dem ur nattsömnen och från skola eller familj.
Ali bor i Gamla stan i Jerusalem. För två år sedan hände något som han har svårt att tala om. Han ser rädd och ledsen ut när han berättar.
– Jag var på väg hem från skolan där jag gick då. På väg hem stoppades jag av en militärjeep. Soldaterna sade att jag kastat sten, men det hade jag inte. De höll mig arresterad i två veckor. Vi låg direkt på golvet utan filtar och madrasser och jag trodde att de lade gift i maten, därför vågade jag inte äta. En gång när jag satt på knä och bad sparkade en soldat mig så jag flög ner på marken.
Sju av pojkarna som delade rum var bara 13 år, medan en åttonde pojke var äldre. De bodde alla tillsammans i ett litet rum och fick dela på två portioner mat varje dag. Ali beskriver det som de värsta veckorna i hans liv.
– Jag trodde att jag skulle dö, säger han

Arresteringen är inte det enda sätt på vilket den israeliska ockupationen påverkar Alis liv. Liksom sina syskon har han mestadels bott på olika barnhem under sin uppväxt då mamman varit för fattig för att kunna ta hand om barnen själv. Det har han lättare för att prata om.
Han visar upp ett gulnat tidningsurklipp. Det är på arabiska och han berättar stolt att artikeln handlar om hans familj. Om hur de var bostadslösa under början av 1990-talet och bodde på gatan under nästan ett halvår. Det var precis innan han och hans tvillingbror föddes. Andra bilder är på hans äldste bror, som saknar ett ben och en arm efter en olycka, och på hans pappa som är död.
– Soldaterna stoppar mig ofta för att se mitt ID-kort, berättar hans tvillingbror Mustafa. De tror att jag är äldre än 15 år. Men jag får ett ID-kort först nästa år, då jag är 16. Ibland sparkar och puttar soldaterna mig, för de tror att jag ljuger. Och ibland tvingar de mig att vänta i flera timmar fast jag inte gjort någonting. Då blir jag arg, berättar han.

Israel har ratificerat FN:s barnkonvention men tillämpar den inte för palestinska barn på de ockuperade områdena. De palestinska barn som gripits av israelisk militär, och som hålls fångna i israeliska fängelser, får inte den behandling, det skydd och den juridiska process som de enligt barnkonventionen har rätt till. Enligt FN:s kommission för mänskliga rättigheter har Israel skyldighet att tillämpa barnkonventionen på de ockuperade områdena Västbänken och Gazaremsan. Detta görs inte utan istället använder Israel militära lagar som gör det möjligt att arrestera barn från 12 år.
3 500 barn har arresterats och frihetsberövats under åtminstone fem dagar sedan den andra intifadan inleddes hösten 2000. Korta frihetsberövanden och förhör på ett par dygn räknas inte in i den siffran. 350 palestinska barn sitter i fängelse och ytterligare 450 fångar var barn när de fängslades.
– Tortyren är det värsta. Numera torteras nästan samtliga barn, antingen fysiskt eller psykiskt. Det handlar om sparkar, slag och hot men också metoder som att barnen inte får sova, gå på toaletten eller tvingas höra hur någon blir slagen i rummet bredvid, säger Khaled Quzmar som är advokat på organisationen Defence for Children International (DCI), i Ramallah. Den är en av DCI:s 35 sektioner som arbetar för barns rättigheter världen över.

Qais Alleway med sin pappa i Sbastiya.

I snart femton år har Khaled Quzmar arbetat för organisationen. Han har sett hur barnens situation förvärrats och det gör honom uppgiven. Det är så lite advokaterna kan göra. Militären arbetar systematiskt med att få barnen att erkänna ett brott och några advokater kopplas inte in förrän senare i processen.
– Då har barnen redan skrämts till att erkänna och det enda vi kan göra att arbeta för ett så kort straff som möjligt. Det är stort dilemma. Ska vi göra det och få några barns tid i fängelset lite drägligare och därmed erkänna systemet eller ska vi bojkotta det samtidigt som vi vet att barnen faller offer för det, frågar han sig.
Än så länge har DCI policyn att hjälpa alla fall som de får reda på. För barnen blir advokaterna som en extra förälder eftersom de sällan får träffa sina föräldrar innan rättegången.
– Jag har haft 12-åringar som krupit upp i knäet på mig när jag besökt dem. Man är både advokat, socialarbetare och extra förälder. Det har blivit tyngre och tyngre, säger Khaled Quzmar.
Det handlar om barn. Och många gånger barn som inte ens kommit upp i tonåren. Under de sista åren har de arresterade blivit allt yngre.
– De vet inte vad de erkänner. Barnen vet inte skillnad på försök till att slå och försök till att döda, men det vet den som ställer frågan, säger Khaled Quzmar.
Skillnaden blir enorm. Bara för att ha planerat eller försökt att kasta sten får barnen en månads fängelse. För försök eller planering av en självmordsbombning har en handfull barn fått över 20 års långa straff. Ett erkännande räknas som tillräckligt bevis.

Men när barnen väl kommer ut ur fängelset, är de inte samma barn. Qais Allwey från Sbastiya en dryg mil norr om Nablus, är inte samma tonåring som innan han tillbringade två månader i fängelset vid Howara.
– Det var en man, inte en pojke som kom tillbaka till oss. Det Qais har varit med om är en alldeles för tidig erfarenhet för ett barn, säger Qais mamma Thakira och tittar på sin son.
Tillsammans med sin pappa tog han en promenad genom den lilla byn. En militärjeep stannade intill dem och ropade på Qais att följa med dem. Pappan gick emellan och hotades till livet om han försökte ingripa. Qais tvingades åka med och pappa lyckades ge honom sin mobiltelefon innan militärjeepen for iväg. Sedan sågs de inte på en månad.
– De förhörde mig hela natten och ville att jag skulle säga att jag kastat en molotovcocktail. Någon hade tydligen gjort det utanför Sbastiya den dagen. Men jag kunde inte erkänna det även om de satte en säck över mitt huvud, sparkade mig och hotade med att klippa av mig tungan. Jag hade ju inte gjort det, berättar Qais.
Förhören fortsatte och tiden i fängelset blev till slut två månader lång, innan Qais kunde återförenas med sin familj.

Militärdomstolen frigav Qais. Det fanns inget erkännande och inga bevis. Men svårigheterna för Qais försvann inte efter att han frisläppts. Att komma tillbaks till byn, skolan och familjen har också varit svårt.
– Jag vill inte gå ut utan stannar helst hemma. Jag vill inte att det ska hända igen. Många av dem jag brukade vara med innan känns unga. Nu umgås jag mest med dem som är lite äldre än jag. Dessutom måste jag läsa mycket. Jag missade en del i skolan och jag vill gå ut med bra betyg, säger Qais.
– För jag vill bli pilot, lägger han till.
Och nu ler han.

Text och bild: Anne Casparsson och Britta Samuelsson