Våldet mot kvinnor – nu kommer en handlingsplan

Regeringen satsar stort på jämställdhetsarbetet och snart ska en handlingsplan lanseras för att bland annat bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det finns dock kritik mot att regeringens satsning inte grundas på könsmaktsordningen.

Regeringens jämställdhetsbudget uppgår för närvarande till 417 miljoner kronor, vilket är en kraftig ökning. En tiondel av pengarna har hittills använts till jämställdhetssatsningar.

Jämställdhetsministern får dock kritik för att jämställdhetsarbetet går för långsamt. Nu ska en nationell handlingsplan för jämställdhet, mot mäns våld mot kvinnor snart lanseras av regeringen. Det blir den första handlingsplanen av sitt slag.

– Våld mot kvinnor, inklusive hedersrelaterat våld är ett av de tre prioriterade områden inom jämställdhetspolitiken, avslöjar Nyamko Sabuni lite hemlighetsfullt.

Jämställdhetsministern är tydlig men fåordig när det kommer till handlingsplanen. Hon vill inte avslöja för mycket. Kanske är hon mån om det mediala värdet av handlingsplanens lansering. Hon berättar att det kommer ytterligare en handlingsplan senare som fokuserar på trafficking och prostitution. Dessutom kommer åtgärder inom området jämställdhet på arbetsmarknaden. Ett 50-tal olika åtgärder kommer att föreslås i hnadlingsplanen som presenteras i höst. Kunskapshöjande åtgärder kommer att erbjudas för skolor, polis, åklagare, domare och socialtjänsten, berättar hon.

– Det jag kunnat göra snabbt har jag gjort. Jag har fördelat 40 miljoner kronor av årets anslag. Därtill har beslut fattas som kostar 285 miljoner kronor. Det är 125 miljoner mer än den förra regeringen avsatte under hela sin mandatperiod. Dessutom har vi skärpt till socialtjänstlagen som nu tydliggör socialnämndens ansvar att skydda våldsutsatta kvinnor, säger Nyamko Sabuni.

Nyamko Sabuni är nöjd med det hon gjort hittills och berättar att långsiktiga åtgärder väntar.

– Den tidigare regeringen satt vid makten i tolv år utan att komma fram med någon handlingsplan. Jag har suttit i ett år och redan hörs klagosången, säger ministern.

Jens Orback som var Sabunis företrädare som jämställdhetsminister är inte kritisk mot hennes jämställdhetspolitik. Han anser att det är för tidigt att uttala sig om det i nuläget. Men enligt honom har det tidigare funnits handlingsplaner mot mäns våld mot kvinnor som har varit effektiva och ett exempel han ger är kvinnofridspropositionen från 1998.

– Att man inte gått ut med att kalla dem handlingsplaner betyder inte att man inte har haft en handlingsplan tidigare, säger Jens Orback.

Nyamko Sabunis politik bygger inte på könsmaktsordningen som den tidigare regeringens jämställdhetspolitik har gjort. Enligt henne så missar man våldet i samkönade relationer om man utgår från en könsmaktsteori.

– Det finns en över- och underordning men det är inte samma sak som könsmaktsordning. Man måste utgå från verkligheten och från den historia vi har i kampen för att förverkliga kvinnors rättigheter. Könsmaktsteorin säger att alla kvinnor är förtryckta och alla män förtryckare och det tror jag inte på, säger Nyamko Sabuni. Det finns strukturer som är till kvinnans nackdel. De har snarare historiska än biologiska förklaringar.

Medan Nyamko Sabuni menar att det tar tid att formulera politiken, kartlägga, förebygga och åtgärda problemet med våld mot kvinnor menar andra att jämställdhetspolitiken uteblivit.

Riksdagsledamoten Esabelle Reshdouni (mp) är en av dem som kritiserar Nyamko Sabuni hårt. Hon anser att ministern inte har presenterat några konkreta åtgärder och satsningar trots en stor budget.

Esabelle Reshdouni talar ivrigt och detaljerat om vad hon anser är Sabunis misslyckade jämställdhetspolitik. Och trots att hon är positiv till att utbildning erbjuds till samhällets olika aktörer betonar hon att våldet mot kvinnor inte är ett informationsproblem. Enligt henne handlar det om en tydlig könsmaktsordning som är djupt ingrodd i samhället och som måste rubbas från förskoleåldern.

– Det är utanför mitt förstånd hur man kan bekämpa våldet mot kvinnor utan att se den strukturella maktaspekten i våldets förekomst, säger Esabelle Reshdouni

Hon är också en stark förespråkare för att kvinnojouernas viktiga roll och kompetens tillvaratas i kampen mot våldet mot kvinnor. Enligt henne får kvinnojourerna för lite pengar.

Lina Ploug, ordförande för den feministiska organisationen Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige berättar att Jens Orback initerade en satsning till kvinnojoursverksamheter under sin period och enligt henne har det fortsatt i samma spår med den nuvarande regeringen.

– Många kvinnojourer hör dock av sig och är missnöjda, men det saknas ännu en aktuell utvärdering för att kunna dra slutsatser om hur det ser ut i nuläget, säger Lina Ploug.

Hon är positiv till handlingsplanen och nyfiken på hur den kommer att se ut. Hon har medverkat vid en hearing som hållits i samband med förarbetena kring handlingsplanen, men hon har inte fått se något utkast efter det. Lina Ploug betonar vikten av att det inte bara räcker med en handlingsplan för att komma tillrätta med våldet mot kvinnor.

– Arbetet måste styras upp och kontinuerligt utvärderas, säger Lina Ploug.

Att handlingsplanen inte skulle utgå från en könsmaktsförståelse har hon inte upplevt vid sitt möte med jämställdhetsministern.

Katarina Bergehed, Amnestys kampanjsamordnare för kampanjen Stoppa våldet mot kvinnor, välkomnar att man på regeringsnivå fortsätter att arbeta med att bekämpa våld mot kvinnor. Hon är positiv till att regeringen gjort en kraftig ökning av jämställdhetsbudgeten. Hon har höga förväntningar på handlingsplanen och berättar att den är något som Amnesty länge har efterlyst.

– Förhoppningen är att det inte bara blir ett övergripande policydokument utan ett effektivt styrdokument, tillägger Katarina Bergehed.

Hon poängterar också att det tillvägagångssättet med handlingsplanen inte har varit lika bra som hon hade önskat.

– Att vi som NGOs inte fått se ett utkast av handlingsplanen för att kunna kommentera den är en brist. Handlingsplanen borde haft en starkare förankring hos frivilligorganisationer, säger hon. För Katarina Bergehed är våldet mot kvinnor tveklöst en maktfråga.

– Könsmaktsperspektivet är inget som svenska feminister har hittat på. Hela FN-systemet ser våldet mot kvinnor ur ett könsmaktsperspektiv, säger Katarina Bergehed.

Enligt henne kan det bli svårt att driva en effektiv jämställdhetspolitik om man inte är ense om våldets grunder och maktperspektivet.

Jens Orback som kallar sig själv feminist är försiktig med att förklara kvinnovåldet ur ett könsmaktsperspektiv.

– Könsmaktsperspektiv är för vissa ett laddat ord, men det är klart att det finns en över- och underordning, säger Jens Orback.

Den tidigare ministern är också tydlig med att kvinnojourerna är en viktig och nödvändig symptombehandling men att för lite gjorts gjorts för att få män att sluta slå och för lite gjorts för att förstå hur den dåliga sidan av mansrollen skapas och reproduceras i vårt samhälle.

Jens Orback, liksom Esabelle Reshdouni, Lina Ploug och Katarina Bergehed har alla ett annat perspektiv än jämställdhetsministern när det gäller grunderna för våldet mot kvinnor. Men alla, inklusive jämställdhetsministern, efterlyser en samverkan av de olika aktörer som arbetar med att bekämpa våldet och samordning av insatserna. Utmaningen är hur man ska samverka och samordna om man är oense om grundförklaringen till våldets förekomst.

Nyamko Sabuni håller till slut med om att våld mot kvinnor handlar om makt och könsdiskriminering. Det är könsmaktsteorin och feminismen som hon gärna inte vill associeras med.

– Men om du tycker att jag är feminist, så kalla mig för det då, men själv undviker jag epiteter. Mitt mål är jämställdhet, säger hon med ett leende på läpparna.

Javeria Rizvi