Hopp om framtid trots nya hot
Reportage | 2007-12-21 Även publicerad i AmnestyPress #5/2007 |
2007 års Per Anger-pris delades ut den 20 november under MR-dagarna. Årets pristagare var Organización Feminina Popular (OFP) och dess ordförande Yolanda Becerra var på plats för att ta emot priset.
Med motiveringen ”För att i en hotfull miljö oförtrutet trotsa vapenmakt
och stärka de röster som riskerar att tystas” fick Yolanda Becerra (mitten)
årets Per Anger-pris av kronprinsessan Victoria.
Till vänster tolken __Georgina Starck Hojta. __Foto: Lisa Olsson
– Mänskliga rättigheter tillhör alla människor. Vi har arbetat för livet, för freden och för rättvisa. Det är den demokratiska freden vi kämpar för, sade Yolanda Becerra när hon tog emot priset.
OFP bildades 1972 i Colombia för att försvara livet och de mänskliga
rättigheterna. Verksamheten omfattar idag 3 000 medlemmar. OFP-medlemmar har utsatts för allvarliga hot om våld, de har förklarats som militära mål, flera har kidnappats och flera har mördats. Yolanda Becarra har själv blivit mordhotad flera gånger och senaste gången var den 4 november när två maskerade män stormade in i hennes hem. Yolanda Becarra tackade svenska regeringen, Forum för levande historia, Amnesty, sin mor och alla kvinnor i OFP när hon tog emot priset:
– Jag vill tacka Amnesty för det kontinuerliga stöd som de har gett och för att de följer oss i kampen för mänskliga rättigheter i Colombia. Jag är en levande symbol för att vi är utsatta för hemska övergrepp, sade hon.
Efter prisutdelningen deltog Yolanda Becarra i ett seminarium där tankar om Colombias framtid stod i centrum. Seminariet kom att handla mycket om den demobilisering som skett av paramilitära grupper i landet och åsikterna om den nya lagen gick isär bland seminariedeltagarna. 2005 antogs en amnestilag som innebar att paramilitära grupper skulle avväpnas och att de som gjorts sig skyldiga till svåra övergrepp skulle erbjudas straffrihet eller kraftigt sänkta straff. 32 000 paramilitärer har demobiliserats sedan lagen antogs.
– Det finns ingen långsiktig lösning av militär art utan vad som behövs är en fredlig lösning mellan alla parter. Det är första gången i världshistorien som en väpnad armé låter sig avväpnas. Demobiliseringen har lett till att fler vågar yttra sig och parlamentariker som haft samröre med paramilitära grupper står inför rätta, sade Per Norström, departementsråd vid UD.
Anders Rudqvist, forskare i globala studier vid Göteborgs universitet, var inte lika övertygad om att det skett förbättringar i landet:
– Hela processen har haft en politisk fars över sig och varningsklockor har fortsatt att ringa. Selektiva mord har fortsatt i princip i samma utsträckning.
Yolanda Becarra höll med Anders Rudqvist och sade att grupperna inte bryr sig om lagen utan de går ut i skolor och rekryterar på nytt. Hon berättade också att de människor som tar mod till sig för att lämna in en anmälan inte är trygga.
–Vi ser hur polisen tar kopior på anmälan som de sedan räcker över till en paramilitär som väntar. Den som anmält måste genast gömma sig och lämna sitt hem, sade hon.
Rose-Marie Asker, Colombiasamordnare i svenska Amnesty, ansåg att en fredsprocess inte kan ske förrän gerillagrupperna Farc och ELN tas med i bilden. Hon sade att paramilitären samarbetar med militären och att det är viktigt att se att paramilitären inte är en fiende till staten.
Anders Rudqvist ansåg att problemet i Colombia är det oerhört ojämlika samhället. Han talade om att stora delar av befolkningen är uteslutna och att extrem ojämlikhet leder till högre nivåer av våld. Han förespråkade jordreformer och sociala reformer för att nå en riktig fredsprocess. Per Norström menade istället att man inte kan försvara väpnade konflikter endast med att det råder orättvisor utan att det finns många andra förklaringar.
Kidnappning, tvångsförflyttning, mord, dödshot och terroristattentat är den verklighet som råder i Colombia men trots detta var alla deltagarna i seminariet överens om att det finns hopp inför framtiden.
– Chansen finns, möjligheterna finns men det finns också tunga krafter i det fördolda, sade Anders Rudqvist.
– Visst finns det hopp. Den här diskussionen om Colombia bidrar och det är det här hoppet som jag tar med mig hem, sade Yolanda Becarra.
Text: Ida Lindström
Reportage | 2007-12-21 Även publicerad i AmnestyPress #5/2007 |