Domaren som började skriva romaner

Människorättsaktivist. Domare i Botswanas högsta domstol. Nu är Unity Dow också på väg att bli känd som romanförfattare. Amnesty Press träffade henne på bokmässan i Göteborg.

reportage | 2010-12-25
Av: Solveig Hauser
Även publicerad i AmnestyPress #5/2010

Botswana är ett relativt välmående land i södra Afrika, tack vare sina rika diamantfyndigheter. Kanske har många fått upp ögonen för landet efter att ha läst Alexander McCall Smiths böcker om Damernas detektivbyrå, vilka utspelar sig i Botswana. Nu finns en ny spännande författare därifrån: Unity Dow, Hon har ännu inte översatts till svenska, men vi kommer att höra mer om henne. Unity Dow är också människorättsaktivist, landets första kvinnliga domare i högsta domstolen och sedan i februari ledamot i en kenyansk interimsdomstol som ska implementera Kenyas nya konstitution.

Det första man frågar en kvinna i Botswana är om hon har barn, fick jag lära av författaren Unity Dow vid bokmässan i Göteborg. Hon var där för att berätta om sina romaner, vilka bygger på hennes erfarenheter som ideellt arbetande barfotajurist och de drygt elva åren som domare i landets högsta domstol.

Unity Dow (till vänster) på ett seminarium på Bokmässan i Göteborg.

Unity Dow (till vänster) på ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Foto: Emilie Holmstrand

Unity Dow har gått en lång väg sedan uppväxten på den karga landsbygden i Botswana. Hennes föräldrar kunde bara läsa och skriva på lokalspråket setswana och Unity Dow lärde sig engelska genom att lyssna på BBCs radiosändningar. Hennes far tjatade på henne varje kväll att hon måste studera. Hon följde hans råd och det resulterade i en juristexamen från universitetet i skotska Edinburgh.

Efter utnämningen till domare i högsta domstolen blev livet tråkigt, ingen ville prata med henne och skvallra på det vardagliga sätt hon var van vid och det var svårt att vara annat än neutral i språket i arbetet i högsta domstolen. Hon började skriva romaner.

– Jag ville återta en röst jag förlorat när jag blev domare, berättar hon.

Den mest uppmärksammade boken handlar om ritualmord på unga flickor; The screaming of the innocent som kom 2002.

Unity Dows förläggare i Australien, som var gravid när hon läste manuset, sade att det var det mest fruktansvärda hon hade läst och hon fick ta en paus i arbetet tills efter förlossningen. Romanen beskriver mycket detaljerat själva styckandet av en tolvårig flicka och blottlägger ett starkt patriarkalt samhälle som håller de högt uppsatta mördarna bakom ryggen.

– Jag grät själv när jag skrev boken och när jag senare läst den kan jag inte förstå att jag faktiskt skrivit det här, säger Unity Dow. I Botswana tror många fortfarande på häxeri, det är bakgrunden till det hela. I Östafrika dödas människor som är albiner och man tror att deras kroppsdelar ska ge styrka. Den gamla kulturen krockar med den nya.

Den senaste boken, S_aturday is for funerals_, kom ut i våras och handlar om aids och hur det framförallt drabbar kvinnor i Botswana, där 23 procent av befolkningen beräknas vara hivsmittade. Äldre män väljer att ha sex med unga flickor för att minska risken att smittas. När tonåringar har sex utan att skydda sig är det större risk rent fysiskt för flickor att smittas än för pojkar.

– Flickorna utnyttjas och de är väldigt utsatta, säger Unity Dow. Samhället sänder dubbla budskap till flickor. Samtidigt som avhållsamhet predikas värderas moderskapet högt inom kulturen och det sätter en psykologisk press på kvinnorna.

– Jag har vänner som inte fått barn och de känner oerhörda krav. Man kan höra kvinnor som säger att de måste skaffa barn för att deras föräldrar ska få barnbarn. Att bekämpa hiv och aids är därför mycket mer än bara ett medicinskt problem, påpekar hon.

Unity Dow har arbetat för reformer inom exempelvis familjerätten och mest stolt är hon över lagen som ger både kvinnan och mannen försörjningsansvar för barnen, vilket är viktigt i ett land med många ensamstående mödrar.

Jag frågar vad som är den mest brännande jämställdhetsfrågan i Botswana idag.

– Kvinnor måste älska sig själva mer än äktenskapet, svarar hon. Bara då kan de sätta gränser och säga ifrån när de skadas. Fortfarande är familjen viktigare än individen.

Solveig Hauser

reportage | 2010-12-25
Av: Solveig Hauser
Även publicerad i AmnestyPress #5/2010