Kidnappad och utvisad från Kina - stor intervju med Peter Dahlin
Sedan Xi Jinping blev Kinas president år 2013 har trycket ökat mot landets civilsamhälle. Nu lever även utländska aktivister under växande hot om förföljelse. Det blev Peter Dahlin varse då han i i januari 2016 kidnappades av polis och hölls 23 dagar i ett kinesiskt ”svart fängelse”.
reportage | 2017-06-13 Av: Jojje Olsson Även publicerad i AmnestyPress #2/2017 |
Efter att ha deporterats från Kina bor Peter Dahlin nu i norra Thailand. Foto: Jojje Olsson
Då eftermiddagssolen lyser upp trädgården utanför Peter Dahlins hus i Chiang Mai skapas en scen som är raka motsatsen till vad som utspelade sig i hans bostad i Peking en kall vinterkväll i januari förra året. Då stormades Peter Dahlins hem av ett dussintal kinesiska säkerhetsagenter som beslagtog såväl datorer som pengar. Sedan försåg de honom med ögonbindel och brände iväg till ett ”svart fängelse” vid en militärflygplats i huvudstadens södra utkanter.
Peter Dahlin hade sedan 2009 drivit en NGO (non-governmental organization) vid namn Chinese Urgent Action Working Group, eller ”China Action”, som var registrerad i Hongkong och till en början verkade i Kina under myndigheternas radar. Arbetet med att utbilda advokater och erbjuda rättslig hjälp bröt förvisso inte mot någon av Kinas lagar. Men i Xi Jinpings pågående kampanj för att få civilsamhället att rätta in sig i ledet spelar lagar och regler mindre roll; det handlar snarare om lydnad och underkastelse.
Efter drygt tre veckor av förhör och isolering tvingades Peter Dahlin ”erkänna” sin roll som utländsk spion på statlig kinesisk TV, för att sedan utvisas från landet med omedelbar verkan. Här berättar han om sitt arbete och tiden i fångenskap.
Vilka slags aktiviteter sysslade China Action med i Kina?
– Vårt arbete bestod främst av tre delar. Till en början försåg vi människorättsadvokater med såväl utbildning som akut rättslig och ekonomisk hjälp. Senare började vi producera och sprida en rad praktiska manualer och guider samt utbildningsprogram. Slutligen etablerade vi även ”rättsliga hjälpstationer” runtom i provinserna. Genom dessa kunde så kallade barfota-advokater erbjuda juridisk hjälp till utsatta personer, ofta i känsliga fall där lokala myndigheter var inblandade.
Hur såg er organisation ut?
– Jag grundade China Action år 2009 tillsammans med advokaten Wang Quanzhang. Som mest arbetade cirka 20 personer för oss samtidigt, förutom inhyrda advokater, utbildare eller andra tillfälliga partners. Bidrag från internationella organisationer och västeuropeiska regeringar gjorde det möjligt att fortsätta och vidareutveckla arbetet.
Nådde ni några framgångar?
– Positiva resultat kunde ses i ungefär hälften av de drygt 120 fall där vi gav akut stöd. Men då andelen fällande domar i det kinesiska rättssystemet fortfarande är över 99 procent så handlade det inte om rena frikännanden. Genom att erbjuda hjälp från kända advokater eller uppmärksamma fall i diplomatiska och mediala kretsar kan straff kortas ned och åtalade släppas mot borgen.
– Villkor kan även förbättras. När vi exempelvis fick EU att uppmärksamma journalisten Qi Chonghui, som försökte ta livet av sig i fängelset två gånger, flyttades han till ett annat fängelse utan tortyr och med bättre villkor.
– Vi har också fått flera personer som olagligen anhållits av polis frisläppta, genom att yrka på arrestering enligt laglig procedur eller frigivning. Ofta handlar det om en slags inofficiell förhandling med lokala myndigheter. Vidare har många av de advokater som vi utbildat blivit förebilder som spridit kunskap och inspiration på lokal nivå.
64-årige Xi Jinping har gjort karriär inom kommunistpartiet och blev ledamot av politbyrån år 2007. I mars 2013 tillträdde han som president. Han är också partiledare och ordförande i Militärkommissionen. Foto: U.S. Department of State/Wikimedia
När började du märka att myndigheterna hade ögonen på er?
– Redan år 2011 stängdes flera lokala aktiviteter ner av polis, men det blev särskilt tydligt år 2013 när säkerhetsministeriet tog in en av våra anställda. De ville att hen skulle fortsätta arbeta och fungera som informatör. Myndigheterna verkade främst vilja se och lära på avstånd snarare än att ingripa.
– Det fanns alltid en viss risk med vårt arbete, men då Xi Jinpings politik började få effekt kring år 2015 ökade denna betydligt. Allt fler av våra anställda anhölls eller kallades till förhör, där mitt och kollegan Michael Casters namn nämndes allt oftare.
Precis när polisen stormade ditt hem var du på väg att lämna Kina. Berätta mer.
– Jag skulle åka till Thailand 5 januari förra året för att träffa min familj och var osäker på om jag kunde återvända. Trycket mot oss hade växt. Under ett par veckor förberedde jag avresan med säkerhetsprocedurer som inkluderade att förstöra papper och radera digital information.
– 3 januari fick jag reda på att hela mitt riktiga namn och min nationalitet för första gången kommit upp under ett förhör med högt uppsatta poliser. På min flickväns inrådan bokade jag om flygbiljetten till samma natt, samt uppdaterade svenska ambassaden och andra kontakter om riskläget. Men kring klockan 22, just innan jag skulle åka till flygplatsen, knackade det på dörren. Där stod 15–20 agenter från Kinas fruktade säkerhetsministerium, flera av dem med filmkameror.
Hur gick själva räden till?
– De visade upp order om husrannsakan och förde bort min flickvän. Hon fördes senare till samma svarta fängelse som jag, vilket är grymt även med kinesiska mått mätt. Poliserna sökte sedan genom min bostad och beslagtog datorer, dokument, telefoner, USB-minnen och drygt 150 000 yuan (motsvarar cirka 200 000 kronor) i kontanter. Efter det kördes jag iväg i en kolonn med 3–5 bilar, i en hastighet uppemot 200 kilometer i timmen. Det var sista gången jag såg mitt hus.
Du togs sedan till ett av Kinas många ”svarta fängelser”. Beskriv byggnaden du satt i.
– Det är en byggnad designad för hemliga frihetsberövningar under längre tidsperioder. Syftet är att bryta ner dig och hålla förhör. Två mindre byggnader på fyra våningar löpte ut från huvudbyggnaden så sannolikt hålls max åtta personer där; en fånge isolerad på varje våning.
– Min cell, inklusive toalettstolen, var madrasserad. Tjocka gardiner stängde ute solljuset, men de tre lysrören i taket var alltid tända. I andra änden av korridoren fanns ett förhörsrum och andra rum som vakterna använde sig av.
Hur behandlades du?
– De första två dagarna relativt bra, men sedan följde tio dagar av sämre behandling, då jag varken fick se solen eller sova ordentligt. Jag kunde vakna upp mitt i natten av ett tiotal män som stod och stirrade på mig. I cellen satt alltid två vakter som antecknade allt jag gjorde, om jag så bytte sida på britsen eller skrattade för mig själv.
– Själv misshandlades jag aldrig fysiskt, men efter någon vecka kunde jag höra hur någon fick rejält med stryk på våningen ovanför där min flickvän hölls. I efterhand fick jag reda på att det var en kollega som misshandlades tills han gick med på att avfärda mig som spion.
– Ett kortare besök från ambassaden tilläts 16 januari, varefter villkoren förbättrades något igen. De ville nog redan då bli av med mig, särskilt då jag rasat i vikt vilket ökade risken för komplikationer med min sjukdom Addison’s Disease.
NY FRAMTID? Peter Dahlin i trädgården. Foto: Jojje Olsson
Hur gick förhören till?
– Under de första två och en halv veckorna hölls förhör dagligen i upp till sex timmar. Jag tvingades då sitta i en så kallad ”tigerstol” av hårt trä med en låsningsanordning över låren. Det fanns även bojor för fotleder och handleder, men de användes aldrig på mig.
– Förhören leddes av en ”good cop” och en ”bad cop”. Det var uppenbart att de ville göra mig beroende av och vän med den snälla polisen, som ibland erbjöd mig cigaretter eller Nescafé eller kanske lät mig se en glimt av solen under mer informella samtal.
– Deras tekniker återskapade flera filer från beslagtagna datorer och telefoner. Ofta kom de in med kopior på dokument som jag trodde var förstörda eller krypterade, så det var svårt att veta vad de egentligen visste.
– De försökte även med ett klassiskt ”fångarnas dilemma”. Jag fick höra att mina kollegor sålt ut mig och att jag riskerade framstå som hjärnan bakom verksamheten om jag inte anklagade dem. De sade att min flickvän mådde bra, men underförstått också att hennes öde berodde på min samarbetsvilja.
Vad hade du för taktik?
– Jag bestämde mig för att inte lämna ut några lösenord då jag antog att de inte – till skillnad mot en kines – skulle tortera en utlänning med brett diplomatiskt och medialt kontaktnät. Taktiken var att lägga så mycket som möjligt av ansvaret på mig själv och Michael Caster, som befann sig i utlandet.
– Jag sade att vi skötte allt det administrativa och att våra kinesiska medarbetare endast var inblandade i enstaka projekt och inte hade kännedom om organisationen, vilket delvis faktiskt stämde. På grund av min administrativa roll och dåliga kinesiska, kunde jag då även hävda att jag inte visste namnen på de flesta som var inblandade i våra projekt.
– Denna linje fungerade väl. Deras taktik var också till min fördel, eftersom jag mer än gärna ville ses som ”hjärnan” bakom arbetet för att skydda kinesiska kollegor.
Peter Dahlin tvingades säga att han ”sårat det kinesiska folkets känslor” i TV. Foto: Skärmdump från Youtube
Några dagar innan din utvisning paraderades du ju också på statlig kinesisk TV för att ”erkänna” dina brott.
– Ja, ”good cop” sade att en intervju som kunde visas upp för domarna skulle påverka mitt fall positivt. Efter att ha accepterat leddes jag snart in i ett rum med uppriggade kameror, och någon gav mig en lista med frågor samt ”summeringar” av de svar jag förväntades att ge.
– Då den klassiska frasen ”jag har sårat det kinesiska folkets känslor” var inkluderad förstod jag genast att allt skulle visas på TV. Förutom ett ankare från statliga CCTV satt 8–10 poliser i en halvcirkel och stirrade på mig under inspelningen, som tog cirka 90 minuter.
– Jag tvingades beskriva mig själv som en spion som utgjorde ett hot mot Kinas nationella säkerhet. Dock vägrade jag avfärda mina kollegor som kriminella, och hänvisade till att de ännu inte var dömda. Så efter lite bråk ströks den delen.
Hur gick själva utvisningen till?
– Ett par dagar efter inspelningen fick jag träffa min flickvän, som under det halvtimmeslånga mötet lyckades förmedla att jag skulle deporteras redan veckan efter. Jag hämtades från min cell av fyra muskelberg i kampsportskläder och ett gäng säkerhetspoliser. Några hade kameror.
– Jag försågs med ögonbindel, sattes mellan Jet Li-figurerna och kördes till en särskild del av flygplatsen. Där leddes jag till en banketthall med ännu fler poliser och kameramän. Beslutet om min deportering lästes högtidligt upp. Utvisningen, som gäller i tio år, skedde enligt en anti-spionlag som infördes år 2014.
– De fyra kampsportskillarna och ”bad cop” följde mig hela vägen till flygplanets dörrar. En förstaklassbiljett med SAS till Köpenhamn hade köpts för en del av de beslagtagna pengarna.
Vad hände med dina ägodelar?
– Jag fick tillbaka det mesta som jag frågade efter, även pengarna, men de behöll flera bankkort och bankdosor. Resterande ägodelar inklusive möbler och mina två katter fick ges bort till vänner i Peking.
Vad gjorde svenska ambassaden?
– De berättade för min familj vad som hänt först efter att de själva frågat ambassaden. Samarbetet med andra diplomatiska beskickningar var minimalt, och Michael fick heller inget svar då han kontaktade ambassaden. Tack och lov uttalade andra länder ett starkare stöd för mig.
– Efter utvisningen hörde ambassaden heller inte av sig till mig. Det är smått otroligt då Gui Minhai fortfarande sitter inlåst på samma premisser som jag gjorde, det vill säga RSDL (residential surveillance on a designated location), en ny form av frihetsberövning som i praktiken ger säkerhetspolisen rätt att kidnappa en person utan att informera anhöriga.
– Jag mejlade själv ambassaden med information, och fick som svar att de skulle komma till Thailand för en ”de-briefing”. Men sedan dess har jag inte hört något från dem.
Innan eftermiddagssolen går ner är det dags att vattna blommorna i trädgården till huset som Peter Dahlin flyttat in i efter att han utvisades från Kina i fjol. Till hjälp har han sin flickvän, som även hon har lämnat erfarenheterna i Peking bakom sig och flyttat med till Chiang Mai i norra Thailand.
Jojje Olsson
[email protected]
Fotnot: Läs mer av Jojje Olsson på hans blogg InBejing – följ Kina!
Li Wenzu (i mitten) är hustru till den fängslade Wang Quanzhang. Här vid en protest i Tianjin 2 augusti 2016. Foto: Gerry Shih/AP/TT
Civilsamhälle under attack
Just nu pågår den mest skoningslösa kampanjen mot Kinas civilsamhälle sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Sommaren 2015 greps cirka 300 advokater och aktivister i ett enda svep. Många var Peter Dahlins tidigare kollegor och flera av dem, som medgrundaren Wang Quanzhang, är i häkte.
Ekonomisk hämnd mot anhöriga har blivit vanligt. Husarrest eller vräkning av hela familjer har skett sedan deras mark förklarats statlig och bostäderna helt sonika rivits.
Under Xi Jinping har nya, svepande lagar införts i syfte att möjliggöra godtyckliga arresteringar. En ny NGO-lag placerade våren 2016 alla NGO:s under säkerhetsministeriets kontroll. De kan nu utsättas för omedelbar husrannsakan och stängning, samt arrestering av anställda, om organisationen misstänks ”dela landet” eller ”skada Kinas nationella intressen”.
Jojje Olsson
reportage | 2017-06-13 Av: Jojje Olsson Även publicerad i AmnestyPress #2/2017 |